Vi masade oss ur sängen tidigt i morse, helt ledbrutna. Jag kunde knappt stå på min fot, än mindre gå. Verkar som om dessa fötter skall vara mitt gissel i livet. Jag lindade ett bandage och efter en stund gick det bättre, men jag vågade mig inte ut i terrängen för att dra undan resten av det ris som vi åstadkom igår. Det fick bli stackars makens arbete.

Jag ägnade mig åt att städa stugan, stänga frys o kyl och att plocka in det som skall plockas undan. De tyngre prylarna fick maken klara av, så efter några timmar var vi båda ganska körda i botten. Vår kondition är inte den bästa och vi har inte gjort annat än att släpa och fixa sedan vi kom hem. Det tar några månader att komma ikapp.
Strax efter kl 16 gav vi oss av via kyrkogården, vi skulle plantera blommor, men där var redan så fint på graven så vi satte ner några få av de plantor vi hade med oss. Det blir dags att byta ut lite längre fram när sommarblommorna kommer. Vi såg om några av släktingarnas gravar och sedan styrde vi kosan söderut.

Det är så mycket lättare att köra nu när man fixat vägen i stort sett hela sträckan – inga stressmoment där man skall försöka ta sig förbi en långtradare. Vi tog rast vi en sjö, med en härlig utsikt, åt våra medhavda smörgåsar och drack kaffe, det hann bli ytterligare en kafferast för att inte somna under färden. Kl 21.30 lastade vi ur vår bil,  och maken lyckades hitta en parkering inte alltför långt från oss. Vi har ju blivit av med vår garageplats – tror att jag berättat, men jag har fortfarande svårt att komma över det, hmm …

Maken sover nu, men jag är övertrött – eller om det är det sent intagna kaffet. Så jag sitter här med fötterna i högläge och försöker vara spirituell. Jag klandrar ingen om man inte orkar läsa ända hit. Och kameran har jag glömt bort totalt …