Klockan skulle ringa kvart i sju, men innan dess ringde maken för att kolla att jag var vaken. Bra – för det är ingen garanti att jag vaknar bara för att jag stänger av klockan – ja, telefonen.

Jag måste nästan illa för att jag var så trött.  Det regnade, som man lovat. Jag hade bestämt att jag skulle åka in till stan i sällskap med dottern för att slippa köra båt en gång till. Ångrade varje minut när jag stapplade omkring, försökte  fixa te och packa ner datorn. Sedan måste jag ta mig upp till huset där frukosten fanns. Vem har uppfunnit att man skall äta frukost på morgonen – inte jag i alla fall …

Det slutade med att jag tuggade på en hård brödbit med leverpastej på väg ner till bryggan. Det gällde att andas rätt för att inte få smulorna i halsen i det flåsande som uppstår i denna obehagliga stress. Just nu i skrivande stund kommer jag på – varför var jag tvungen att över huvud taget plåga i mig en frukost just idag. Jag äter ju aldrig före elva i alla fall. Kunde ju ha väntat till jag var hemma i stan.

Naturligtvis regnade det, vi var blöta – dvs jag. Dottern har ju haft vett att införskaffa vettiga kläder, det har jag fortfarande inte efter alla dessa år på ön. Kan det vara så att vi brukar ha vackert väder när dottern inte är här …?

Precis som det var dags att ge sig iväg till återföreningsträffen med arbetskamraterna så upphörde regnet och jag var modig och lämnade paraplyet hemma.

Det blev en trevlig kväll, arrangörerna hade fixat bubbel med björnbär vid ankomsten. Sedan var det en mycket god kyckling i citronsås – måste ta reda på receptet. Rabarberpaj med vaniljsås och som grädde på moset avslutade vi kvällen med Irish Coffe. Vi var några som trivdes så bra att vi nästan inte ville gå hem, men så blev det i alla fall.

Som alla sådana här kvällar var den för kort, men det är roligt att känna hur snabbt man kommer in i ”jargongen” när man träffar på ”gammalt folk” …