Jag saknar att inte trampa på utspridda legobitar, kliva över tågbanor som ringlar tvärs över golvet, någon som sitter och pratar med sina ”låtsasfigurer”, någon som sjunger.

Jag saknar: ”Jag kan hjälpa”, eller ”Får jag hjälpa till?” Jag saknar hjälp när jag hänger tvätten – det är så mycket tråkigare nu när jag inte kan beställa klädnypor och jag fick det antal jag ville ha – i ordnade färger.  (Tvättmaskinen har gått hela dagen, så det hade blivit många tillfällen.)

Jag saknar någon som alltid ville vara med och ”Jag kan …” trycka på knappar till maskinerna.

Alla brunprickiga bananer som det borde bakas bananmuffins av, men som nu bara går i komposten. Strömma Kanal som passerar utan att någon ropar ”Skynda mormor, nu kommer stora båten …” och alla hopp upp och ner av glädje medan det vinkades till den.

Har tagit några bilder på de blommor och buskar som blommar – men vem orkar bry sig …