Det är lite glest med uppdateringen här, men när det inte händer något så är det svårt att skriva något av intresse. Idag har jag tagit mig till Odenplan med hjälp av krycka och City. Kryckan för att avlasta foten och  City (en daglig gratistidning här i Stlm) för att ha något att läsa under resan – men den fick bli ”skoskydd” i stället. Dvs, tvärt emot alla tonåringar som lägger upp fötterna ogenerat på de tygklädda sätenna, så lade jag tidningen City som underlägg. Borde ha tagit två ex – ett för att läsa och ett som skounderlägg. Vet inte hur många som noterade och  som uppskattade detta. De flesta såg nog ingenting, men det är bra att ha en krycka med sig – de flesta väjer, även om ingen reser sig.  Men jag slipper att bli trampad på.

Doktorn klippte bort mitt tjocka bandage och skalade av lager efter lager med kompresser tills han kom fram till huden. Såret såg fint ut och inga stora blåmärken. Han drog och böjde tån, och sedan fick jag ny, modern, självhäftande kompress och elatisk binda på. Hur smidigt och nätt som helst. Jag ”trippade” hem med hjälp av kryckan …

Maken väntade i bostaden och vi styrde kosan mot stormarknaden, där vi handlade inför helgen, och sedan mot vår lilla båt. Där skulle allt lastas i – gick bra, men sedan skulle jag lastas i. Jag var lite nervös, men med hjälp av makens starka arm så gick det faktiskt bra – bättre än jag trott. Även att klättra uppför berget till stugan. Visserligen fick jag ta en andhämtningspaus på halva vägen – men vet inte om det bara berodde på foten …

Väl uppe så pustade jag, hämtade andan och kände att ”att nu är jag här”. Efter en stund på altanen, med foten i högläge, så förskräcktes jag då jag såg allt ris efter de träd som sågats ner … Men jag litar på sonen, som är ung och stark och som skaffat eldningstunnor – för det är mycket som skall eldas …