Vet inte om jag skrivit om att jag går en kurs två gånger i veckan som går ut på personlig utveckling. Vi är sex stycken deltagare och med en helt fantastisk ledare, Rose. Jag är nog kär i henne. Så fort hon stiger in i rummet så kommer glädjen och möjligheterna in.

Jag upplever att vi deltagare sitter med halvöppna munnar och bara ”sörplar” i oss hennes positiva utstrålning – som hon verkligen ”slaskar” omkring sig …

Idag skulle vi ha med oss vänner eller anhöriga, maken ställde upp. Vi fick uppgifter som skulle genomföras – det gick bra och alla verkade trivas i situationen. Vi lyckades åstadkomma rollspel och sånger. Men, jag saknade det ”gamla vanliga” då vi sitter och tar till oss vad vår Rose delar med sig av. Anhöriga i all ära, det spelar ingen roll hur bra de tyckte att det var, och hur trevligt. Jag saknade våra samtal med Rose. Sådan egoist är jag är.

Sedan var frågan om vi skulle åka ut till ön eller inte. Jag har ju börjat ”boa” in mig i stan nu. Maken tyckte alldeles bestämt att vi skulle åka ut – jag var inte alls alldeles bestämd – men vet ju att jag stortrivs när jag väl är ute.

Så nu sitter vi här och jag ångrar inte för en minut att vi åkte hit. Det är dessutom helt underbart att stå ute i mörkret och titta på stjärnhimlen, i kväll såg jag två stjärnfall. Nu är det så oromantiskt i dessa dagar att man säger att det är gammalt skrot från rymdraketerna som ramlar in i atmosfären – men det tror jag inte för ett ögonblick på, så jag önskade mig något vid båda tillfällena  …