Har du någon gång varit med om att ”maran” rider dig? Jag vet inte varifrån ordet kommer, men jag vet vad det betyder. Jag har i så många år haft denna ”mara” i hälarna. Det gör rent fysiskt ont, jag upplever henne som om hon drar från knäveckan till nacken med sådan styrka att det verkligen gör ont. Hon gör också så att man inte vet hur fort man skall kunna komma ifrån henne – i mitt fall komma inomhus när det är mörkt ute – för hon finns bara där ute när det är mörkt. Jag känner faktiskt en fruktansvärt smärta och panik innan jag hinner in och kan smälla igen dörren bakom mig.

Så, löjligt – jag är den första att skriva under på det. Inbillning – håller med. Men likt förbaskat har hon alltid funnits där så långt jag kan minnas. Eftersom jag nu börjar bli äldre och minnet börjar bli därefter, så har jag nu vid flera tillfällen konstaterat att hon, Maran, inte är där när jag behöver gå ut efter mörkrets inbrott. Jag vet inte vad som hänt – finns hon inte längre – men det tror jag inte på. Har hon också blivit gammal och inte orkar dra så hårt – vet inte. Eller är det jag som börjar bli avtrubbad och inte fattar att jag skall vara rädd för henne längre …? Nog om henne …

Idag har vi haft en strålande dag. Sonen har förberett grunden för det lilla huset på höjden, barnbarnet har spikat och ritat för sin koja, som han skall bygga. Jag har rensat (påbörjat) i rabatterna och klippt ner vildrosor, som snart tar över.

Maken och jag bestämde oss efter lunchen att vi skulle gå en tur och plocka trumpetsvamp. Vi har ett ställe där vi alltid kunnat plocka ihop tillräckligt för en stuvning. Vi hittade inte ens stället. Sedan vi var där för några år sedan, så har trädgårdsföreningen lejt ett skogsbolag för att röja i skogen. Och det hade de gjort med besked. Alla stora, värdefulla träd var borta. Kvar var det stora hjulspår av skogsmaskiner och alla aspar …

Vi gick verkligen runt för att hitta vårt ställe, det var faktiskt rent löjligt. Till slut gav vi upp och vände hemåt, vi hittade nästan inte tillbaka, men  vi visste ju i vilken riktning vi skulle då. Däremot så hamnade vi i en fantastisk liten skogsdunge – som vi inte haft en aning om. Men skogen, både här och där var tom på svamp. Vi kom hem med 2 dl svamp, en gul kantarell och resten trattisar. På vägen hem passerade vi några grannar som satt och rensade litervis med trattisar. Jag påpekade att de hade haft svamplycka och de log bara fånigt lyckligt. Våra svampar räckte i alla fall till att smaksätta såsen …