Idag var ingen bra dag… Vaknade av klockan i morse, förkylningen hade hållit mej vaken större delen av natten och nu skulle jag upp för att köra dottern och barnbarnet till flygplatsen. Hur tråkigt kan en dag börja…? Vädret var dock underbart och tydligen satte vi århundradets värmerekord i Stockholm idag. Men det var inte roligare för det. Vi kom fram till Arlanda och efter en massa trassel – som vanligt – så var dotter o barnbarn incheckade. Det blev att ta adjö och köra tillbaka till stan.

Där plockades maken upp och vi åkte till stugan på ön. Jag har mest suttit i en solstol i skuggan och såsat, sovit och såsat igen med telefonerna bredvid mej. Väntade på att få höra att de kommit fram till Chicago. Jag har knaprat piller och försökt att läsa tidningar för att glömma förkylningen. Jag tycker inte om att vara förkyld, vem gör det förresten, men jag har varit bortskämd de senaste åren med att slippa.

Samtalet från Chicago kom, och resan hade gått så där… det viktigaste av allt blev tydligen kvarglömt i lägenheten… Spöket Laban, barnbarnets gosedjur som är det viktigaste när han skall sova – viktigare än nappen… Tur att jag inte visste… Så det hade inte blivit mycket sömn och nu befarade dottern att den återstående resan, 4,5 timme, skulle bli katastrof – för nu var barnbarnet och dottern, helt utmattade av sömnbrist.

Håller tummarna att barnbarnet somnar – om inte annat så av ren utmattning. Sedan får vi se om jag kan sova något inatt.
Försöker få in bilder, men det är så låångsamt, det går inte – det får vänta till imorgon, om det går bättre då…

Jag hjälper mamma att stänga väskan…

Här sitter jag i bilstolen, vi skall strax åka till Arlanda…

Här är det snart adjö…

Mormor, klappa händerna!  Alex verkar inte vara ledsen för att lämna mej…