Vaknade rätt tidigt i morse, min tid. Låg och lyssnade till de ljud som maken åstadkom då han var uppe och stökade. Han vaknar alltid före mig – men det är nog inte så svårt. Så hörde jag TV:n och nyheterna – det blev lite förvirrat och jag insåg att jag var i sovrummet i Sverige. Underligt hur man i tillståndet mellan sömn och vakenhet kan blanda ihop saker, hur jag kunde glömma att jag var i Sverige – har ju faktiskt sovit här i två nätter nu – och efter den tuffa resan.

Det är ju helt andra ljud som kommer in genom det öppna sovrumsfönstret här – framför allt så har vi inte alla måsarna, som är en plåga i Kapstaden den här tiden. Näe, hjärnan fattar ingenting. Inte jag heller den tiden på morgonen.

Jag steg upp, och fortfarande så är det stora intresset hur det går med denna olycksaliga aska. Vi har så många som skall resa, som redan sitter strandade. Jag tror att alla har någon i sin bekantskapskrets som sitter fast någonstans. Vi följer en stackars familj i USA, som skulle ha rest från Chicago i lördags, fick ombokning till imorgon och nu ikväll har vi fått veta att Arlanda har stängt igen och man vet inte riktigt när man kan öppna i morgon – vilket innebär att de ju knappast kommer iväg. En stackars man som sitter i London sedan i fredags och inte har fått biljett ens till en färja till kontinenten förrän i nästa vecka. Under tiden får hans stackars fru klara sig själv med deras två små barn.

Vi ser fruktansvärda exempel på människor som sitter fast i hela världen och hotellen som ställer in sig på girighet och flerdubblar priserna. När jag hör sådant så hoppas jag att det ligger någon sanning i det som jag fick höra i skolan när jag var barn. Att när den tiden var inne så skulle Gud Fader sitta där och ”sålla agnarna från vetet” och de som inte levt efter de sju budorden skulle inte få komma in – nånting – men det är så länge sedan så det gäller nog inte längre.

Själv har jag suttit och skrivit hela dagen, sprungit upp för att lyssna till nyheterna. Vi har fortfarande inget besked om hur vi skall förfara med vårt bagage, som ju fortfarande står där det står i Amsterdam – hoppas vi. Vi har inga som helst garantier för att de ser efter det. En liten rad på hemsidan skulle inte skada, även om den säger att de inte vet än och att de skall skriva in så fort de vet. Ja, men då vet ju även vi …

Det blev en liten stund på balkongen i dag i solen och den värmde faktiskt – kanske är det vår trots allt …