Ibland känns det lite svårt att skriva här, jag har ju en vardag som alla andra – den är för det mesta ganska vanlig. När jag började skriva här (många år sedan) levde jag ett helt annat liv – i en Afrikansk stat med helt andra betingelser. Familjen befann sig (och befinner sig fortfarande) på tre olika kontinenter. Nu har jag återvänt till moderkontinenten för sommarhalvåret på norra halvklotet – dvs. jag lever lika som alla andra i detta avlånga land som kallas Sverige.

För mig är detta lite ”exotiskt” … Visserligen behöver jag bara sätta ner foten i Sverige så vet jag vad som gäller och ”känner igen mig”. Men andra halvan av mig lever kvar i ett helt annorlunda samhälle – som naturligtvis präglat mig. Det är självklart att jag hälsar och har ögonkontakt med den som servar mig. Att be om ursäkt om jag knuffar till eller kommer ivägen för någon. När jag kliver på bussen, eller passerar kontrollen i tunnelbanan så hälsar jag automatikst. – Så naturligt, men så gör man bara inte – här … Ibland muttrar busschauffören/biljettkontrollanten tillbaka, men för det mesta märker/låtsas han/hon om intet. De närmast sittande passagerarna glor … Jag bjuder gärna på detta – men blir lite förvirrad – jag är ju hemma, borde inte dessa människor hälsa då, varför förstår de inte hur glad jag är. Skit i mig – varför hälsar de inte tillbaka …?

Idag firar maken och jag 20-årig bröllopsdag. Vi fattar ingenting – hur kan det ha blivit 20 år … – men det säger ju alla …

Vi fick blommor från dottern i CA som tydligen hänger med. En otroligt vacker bukett! Tack!!! så mycket – nu fattar vi …