Igår tog vi en vilodag – vi njöt av tystnaden, solen och fågelsången. Bladen på träden blev större för varje timme och mycket nöjda drog vi oss tillbaka på kvällen och sov som små barn hela natten.

Imorse blev det frukost i det gröna och sedan var det slut på vilandet. Nu var det dags att ta tag i sekatörer och annat. Dellen låg spegelblank och solen sken på oss – det ena plagget efter det andra åkte av. På min lott hamnade att klippa bort de grenar som sorken varit på och ätit under vintermånaderna. Det gällde en Spirea och två rosenbuskar – vad vi sett hittills. Faktum är att de i vinter också varit på några små tallar – det har vi aldrig tidigare sett …

Det var ett tufft arbete att ta bort de grenar som var avgnagda. Inte där de gnagt på topparna – det var mycket snö i vinter och buskarna tyngdes ner av snön. Men runt rötterna – där var det som mest. Jag fick slingra mig in genom taggarna och försöka knipsa med sekatören, men borde haft en med långa skaft. Fixade två buskar, men var tvungen att ge mig när jag kommit igenom ca 1/3 del av den sista. En underbar vit ros – undrar hur den kommer att se ut i sommar – kommer den att klara sig överhuvudtaget – i stort sett alla grenar är avskalade jäms med marken …

Armarna har fullt med rivmärken, axlarna värker – men det får spikmattan ta hand om. Och – jag känner vilken styrka jag fått i högerhanden. Det var tufft att knipsa av de döda grenarna, de förvandlades till något hårt och segt material, som sekatören knappt mäktade med. Måste kanske åka iväg och köpa en med långt skaft.

En sak är säker, jag har fullt sjå med att hålla mig vaken just nu. Verkar texten ovanligt osammanhängande eller korkad, då vet ni att det beror på att jag nickar till hela tiden och bara längtar efter att få lägga huvudet på kudden …