Idag var det planerat att vi skulle lämna stugan och göra några ärenden. Blommor skulle planteras på graven – alltid ett dåligt samvete. Ska de torka eller vissna … Även mammas barndomskamrat, Anna, skulle besökas och kaffebröd inköptes. Vi blev bjudna på ”kokkaffe”, som traditionen bjuder här i Hälsingland.

Så roligt att besöka henne, hon bor i sitt barndomshem och det var så lite som var förändrat att jag kunde känna igen mig från när jag var där i min barndom. Vädret var perfekt och vi fick se ladusvalorna flyga in och ut genom den lucka som hon öppnar för dem varje sommar så att de kan bo på ladugårdsvinden. ”Var ska de bo när alla stänger för dem eftersom de smutsar ner, någon måste släppa in dem …”, sade mammas vän. Vi hörde också storspoven – det är barndomens ljud …

Sedan blev det mindre roligt – jag startade bilen och vände den. Stängde av motorn och vi sade adjö – sedan ville motorn inte starta igen … Anna ringde till en kusin, 70+, en kille som var ”gammal” när jag växte upp. Han var så gammal att han hade körkort och flickvänner när jag och min kusin lekte med Barbie-dockor. Det visade sig att fläktremmen hoppat av, men denne ”åldring” var duktig och fixade det. Vi fick instruktioner att köra till en viss verkstad – i låg hastighet – där en avlägsen släkting huserade. Vi kom fram, jag kröp i 40 -50, men när vi skulle svänga vänster in till verkstaden fick vi vänta på några bilar och då stannade motorn. Jag lyckades med att få bilen intill vägkanten.

Den avlägsne släktingen hade åkt hem för dagen, men en annan kille var kvar – tack o lov. Han kom med modern apparatur och kopplade kablar och bilen gick igång så att jag kunde köra in på verkstadsplanen. Men klarade inte av att parkera ordentligt. Han konstaterade att generatorn inte laddade och att fläktremmen var sliten, men den gick runt och borde ha laddat generatorn – vilket inte var fallet. Klockan var hemgång för honom och han hade ingen passande fläktrem hemma. Remmen beställdes, liksom en generator – utifall att … Men vi fick lämna bilen och ska ringa i morgon vid två-tiden. Vi konstaterade att bilrutan var öppen och maken påpekade detta, men han var uppenbarligen inte villig att komma ut med laddningsappraten igen och sade att det aldrig brukar hända något här … Så nu står vår bil i princip olåst utanför en verkstad, själva blev vi räddade av vår kusin som kom och hämtade oss.

Extra tråkigt var det hela eftersom vi lämnade in bilen för service och genomgång i förra veckan för att vara säkra på att något sådant här inte skulle hända … (Vi betalade i vart fall för det, men …)

Imorgon har vi ett drygt arbete framför oss för att komma ikapp eftermiddagen idag …

Kära väninna, Barbro. GRATTIS! På din födelsedag.