Det var gråmulet i morse, enligt meteorologerna så skulle det ha varit växlande med sol. Kallt var det också, bara 6 grader och riktigt fuktigt. Det var som om vädret ville markera eller protestera, kl 11.00 var det så äntligen dags att få mammas urna i jorden.
Vi vimsade på här i stugan. Det var inte helt lätt att ställa om till normala och civila kläder efter dessa dagar av hårt arbete iklädda tränings/mjukis modellen på kläder. Kusin Olle med fru Ulla har varit behjälplig med dusch, vilket har varit ett bra och uppskattat komplement till våra små plask i handfatet.
Jag plockade några av de få blommor som fanns att tillgå och fick ihop varsin liten bukett att lägga vid graven. När vi kom fram till kyrkan mötte kyrkvaktmästaren upp och undrade om någon av oss ville bära urnan, vi avböjde och han frågade om vi ville ha en liten klockringning. Och det ville vi naturligtvis ha, ingen hade ställt den frågan förut. Då började kyrkovaktmästaren att leta i sina fickor efter nyckeln till kyrkan. Den var inte där, så han sa till mej: ”Håll den här…” Det var mammas urna, och så stod jag där med henne i famnen. Det var en underlig känsla, men den var varm och det kändes bra, när han kom tillbaka sade jag att jag bär henne. Så där befann jag mej gåendes med henne i famnen mot hennes grav… Jag hade inte trott att jag skulle kunna klara av det, men jag är glad att det blev så, det var en underlig känsla som kändes bra… Men jag klarade inte av att sätta ner urnan i graven, så kyrkovaktmästaren fick ta över. Sedan drog han sej tillbaka och gick in i kyrkan för klockringningen…
Det var visserligen gråkallt, men platsen är så vacker, kyrklockorna var så spröda – han lät antagligen bara de mindre ringa, så det kändes ganska bra, trots allt. Storspoven gjorde sitt bästa för att påminna om hur det låter här, bara några hundra meter från hennes barndomshem, denna tid på året.
Efteråt blev det spontant bestämt att vi skulle åka hem till Åke, mammas lillebror, och dricka kaffe. Vi hade tänkt äta lunch någonstans, men det hela gick så fort – så ingen var hungrig efter frukost. Min eloge till morbror Åke som bjöd in oss till sitt hem och kunde ta emot 8 gäster helt spontant och bjuda på de godaste, hembakta kanelbullar, mazarinmuffins och småkakor… Vi kommer gärna tillbaka…
Samling på kyrkbacken…
…………
Jag är glad att kyrkvaktmästaren inte hittade sina nycklar så att du fick hålla mormor och att du eller någon kom på att ta ett kort – det är ett starkt foto och jag är glad att det finns och att jag kunde se härifrån! Kan höra kyrkklockorna….
Ja ….