Det dröjde en stund i morse innan jag kom underfund om var jag var. Var ganska trött och bestämde mej för att sova ett tag till, så i natt har jag sovit minst 8 timmar, vet inte när det inträffade sist. Det börjar bli dags att tänka på skönhetssömnen, snart är jag bortom allt hopp, kanske redan, men hoppet är det sista som, ja vad då, det finns där. Man behöver ju bara öppna en damtidning så ser man att det finns fortfarande en god chans att se betydligt yngre ut…
Vi packade upp och packade ner – igen. När skall detta eviga packande ta slut…? Sedan släpade vi ner till bilen, till båten och därefter fick maken ta alltsammans till ön, själv åkte jag till dagis och hämtade barnbarnet Leo. Han blev lika glad som jag när vi sågs. Han pratade oavbrutet … Han har blivit så stor och duktig, det går alldeles för fort. Och han kom ihåg hur det såg ut när vi började närma oss. Han påpekade också att det alltid var Jan som styrde båten…
När vi kom fram så skyndade han sej in i rummet och letade efter legobitarna, där satt han och lekte medan vi packade upp, igen … Men det blev lite vattenlek också, sedan stekte vi pannkakor ute på altanen. Leo och maken älskar pannkakor…
Det finns häftiga stenar här, som måste slängas i vattnet…
Jag har en egen väska med hjul…
Nu skall vi snart åka, så kom nu Farmor…
Farmor ville att jag skulle hjälpa henne att tömma dammen, men det var roligare att hälla tillbaka…
Jag älskar pannkakor…