Idag råkade i ut för vad en minut framåt eller bakåt kan göra. Hilda har skadat sitt knä och kunde inte komma i tisdags, inte heller idag, men idag kom Barbara. En tjej som varit här förut och som vi gillar mycket. Men det var ett tag sedan hon var här och vi dröjde en stund med morgonpromenaden – ifall hon behövde fråga om något.
Vi gick iväg och i en annan riktning än den vanliga. I en vägkorsning mötte vi ett svenskt par som normalt bor i Somerset West. Vi stod och pratade en stund och de berättade att de först skulle på en musikal, men sedan skulle de besöka en restaurang som har Stand up Comic på torsdagar. Babben Larsson skulle vara där idag. Vi bestämde att vi skulle hänga med, vi skulle boka biljetter, vilket de inte gjort. Maken lyckades – antagligen sista bordet då vi hamnade vid utgången.
Våra vänner skulle ta sig dit med hjälp av GPS efter teatern, vi med taxi. Maken ringde vårt vanliga taxibolag – de skulle kunna fixa en bil om 40 minuter … Han ringde nästa – om 10 minuter. Inget av bolagen dök upp och vi hejdade en taxi på gatan. Taxi skylt på taket och tariffen tryckt på dörrarna. Vi hoppade in och vi hade ett trevligt samtal med chauffören, som var från Zimbabwe, som så många andra som arbetar här i Cape. Efter en stund upptäcker maken att det inte finns någon taxameter i bilen och det uppstod en diskussion, inte minst om priset. Eftersom jag åkt samma sträcka förra veckan så kom vi överens. Turen borde ha tagit ca 15 – 20 minuter. Efter 45 satt vi fortfarande och irrade omkring i området. Det hade hunnit bli mörkt och det hela var en mardröm. Våra vänner skickade sms om att nu var de på väg. Jag svarade att det var vi också, men satt i en taxibil vars chaufför inte hittade.
Vid ett tillfälle hamnade vi framför en vägbom, två vakter kom ut och undrade vad vi ville. Vi frågade om vägen och de viftade lite med handen. Taxichauffören undrade om de kunde öppna bommen så att han kunde vända innanför på vändplan, men det blev inget bifall. Lika bra det, det visade sig att vi var vid entrén till ett psyksjukhus.Jag försökte skämta om att det var lika bra, men ingen var upplag för skämt just då.
Vid ett tillfälle stannade vi framför en kvällsöppen spritbutik, chauffören gick in och frågade. Vi kunde se att ingen tog notis om honom – maken gick efter och där satt jag i baksätet i en bil med motorn igång in ”The middle of nowhere …”. Inget drömcenario i de trakterna precis. Vi kom rätt till slut, vi hade varit i rätt område de sista 20 minuterna …
Precis som vi kommer in i restaurangen messar våra vänner att de hittar inte. Jag ringer upp och försöker förklara – ljudnivån är inte för vår åldersgrupp. Jag lämnade helt enkelt över telefonen till en i personalen som fick beskriva.
När vi fått vårt bord gick jag ut och ringde. De hade varit på väg att ge upp – GPS:en sade bara sväng vänster, sväng vänster osv. Nu kom de precis in genom grindarna och vi kunde njuta av all komik – dvs det vi hann med att uppfatta. Det är inte alltid så lätt att höra när alla skrattar och ibland måste man ha språkkoden – men det mesta var väldigt roligt. Så kom då – i vår mening – kvällens höjdpunkt.
Babben … på engelska. Vi var lite spända på hur hon skulle göra sig på ett annat språk. Hennes ironi och inte minst humorn om överviktiga kvinnor – här är det mycket mer vanligt med övervikt än hemma. Och ”The Cassler-feeling”. Jag kan lova – hon gick hem. Hon var hur bra som helst. Framför oss sat en kvinna som höll på att ramla ur stolen gång på gång.Hennes öppningsskämt var nåt om att här stod hon nu som svenska och hoppades att inte allt för många var besvikna … Vi äldre fattade precis vad hon menade – sedan gick hon bara på. Det flöt hur lätt som helst och publiken var med henne.
Det blev en rolig kväll – det var hög klass på artisterna – och publiken här nere är alltid entusiastisk, vilket bidrar till att man har extra roligt.
Vi fick åka med våra vänner tillbaka och slapp taxi …
