När jag var tonåring och tog sånglektioner sjöng jag en sång med nåt om ”Man borde inte sofva när natten faller på”. Jag tyckte att den var jättetrist, men alla vuxna ville alltid höra den. Kanske de kände igen sig – jag förstår nu att så är det nog. Jag har inte tid att sova …

Dagarna går åt till att förbereda flytten – hur rörigt som helst i nuläget. Idag har jag målat färdigt sovrummet. Sedan gav jag mig på en bokhylla för att kasta det mesta, men lade några VHS band i en hög för sig för att kolla av. Vilket jag gör nu i skrivande stund. Har den mest fantastiska inspelning med de tre tenorerna, Pavarotti, Placido Domingo och José Carreras – hoppas jag stavat rätt. Programmet började med att Mandela kom vandrande med sin fru och jag trodde att det var en dokumentär om honom – men det visade sig vara denna underbara konsert – inspelad live i Pretoria.

Måste också meddela att det är inget som helst fel med den gamla VHS tekniken. Har kollat flera band i kväll och är imponerad av kvalitén, trodde att det skulle vara suddigt och grynigt med den nya digitala TV:n – men filmerna klarar sig med den äran. Antagligen är det så att tekniken inte var så dålig – kanske till o med att den var så bra att fabrikanterna var tvungna att uppfinna något annat för att kunna fortsätta att få inkomst.

Nu är det final på konserten – O sole mio. Medan jag skriver här har man börjat avannonseringen och då spelar man en mycket typisk afrikansk låt som kören sjunger. Den känns ända in i hjärteroten – ”Har man en gång satt sin fot på Afrikas jord så har man alltid en droppe ”neger”-blod i sitt hjärta.” Det är ett talesätt i Sydafrika och sedan får man säga vad man vill i Sverige om vad man kallar saker och ting. En del av mitt hjärta är definitivt kvar i Afrika, och när jag hör denna sång längtar jag  …

Grattis! Kära svägerska på din födelsedag – försökte ringa, men inget svar …