Här är det snabba ryck. Nu sitter vi på ön igen. Vi tyckte inte vi hade inte så mycket med oss, men båten är pytte och den var klart överlastad. Vi fick med nöd o näppe plats med våra långa ben.
Vi hade dragit upp vår lilla jolle på fastlandet rakt över för att göra det enkelt för oss när vi lämnade. Nu körde vi dit, lastade av packning och lämnade maken hantera packningen. Jag körde bilen runt ”halva” Ingarö tillbaka till den parkering som tillhör oss öbor har och där vi har vår ordinarie båtplats.
När jag ska låsa bilen ser jag två väskor i baksätet – vi har glömt att lasta ur matkassarna – de som vi bedömde för tunga att bära vid butiken och körde kundvagnen fram till bilen. Nu skulle jag gå en kilometer med desamma till båten. Fanns inget alternativ …
Vi hade tur med vädret – mulet, men ganska skönt. Lite vind som låg rakt på vår altan. Men jag tog fram min varma ”luta-kappa”. Den har hängt med hur många år som helst nu, men den är så mysig att ”krypa in i” och håller mig varm. Jag passade på att ringa ikapp några samtal.
Skrev jag att det kom en – mycket söt – mus springande mot mig, men som stannade upp och försvann in där vi ha konstaterat att de tagit sig in – nästa problem att hantera. Glömde också skriva om den söta katt som visade upp sig upp sig när jag satte mig på Saltanen och som senare kom fram till oss och var så kärvänlig. En mycket charmig individ som vi kunde kela så pass med att vi kunde läsa av uppgifterna på halsbandet.
Vi ringde, det händer ju ofta att katter inte vill följa med hem och gömmer sig för att slippa. En trevlig husse svarade och han var precis på väg tillbaka till ön. Han kommenterade att nu var hon, – Kajsa, hennes namn – ”långt” hemifrån. Och lustigt nog – precis då vände Kajsa oss ryggen, sprang över grannes tomt – och försvann. Kunde hon höra att han var på väg tillbaka …
