För jag har bestämt att senast klockan 12 ska jag vara ute på min promenad – den blir inte så lång, beroende på statusen i min ondaste fot. Någon gillar detta och även om det varit mulet, så har solen kommit fram under den timme jag varit ute.
Men!!! Jag är mer stolt över mitt barnbarn. Visst det är alla mor- och farföräldrar, men jag har anledning att vara extra stolt. För drygt ett år sedan föll dotterdottern från bars – barr tror jag det heter på svenska – under en tävling. I vilket fall där man snurrar runt på en stång och kastar sig över till nästa stång. Något var fel och hon föll i golvet i hög hastighet. En flisa lossnade från armbågen och hon har haft ett h-vete att överhuvudtaget få igång sin arm, än mindre bli elitgymnast igen.
Hon har gjort det!!
Hon har klarat av att komma tillbaka och hon har i helgen deltagit i Artistic State Final – dvs de bästa i CA i hennes åldersklass och hon tog två medaljer. Undrar hur många som skulle klarat av detta, att komma igen.
Vet att det har varit mycket smärta och många tårar. Hon har verkligen kämpat och hennes mamma har ställt upp som coach, hon har också kämpat/uppmuntrat och torkat tårarna.
Hon hade två medaljer innan – undrar hur många det varit om inte olyckan varit framme.
Och – titta på hennes handflator – hårt arbete …
