Det är så roligt med trevliga gäster, men – dagen efter. Vi har inte diskmaskin här och det är inte till att tänka på att ställa sig mitt i natten och diska för hand. Inte minst för slamret. Men nästa förmiddag är det helt ok. Jag rattar in ett svenskt radioprogram och har det ganska trevligt medan jag betar mig igenom disken. Förstår inte att det är mest glas …
Resten av dagen tog vi det lugnt. Jag tänkte skriva ner mitt recept på soppan, som blev så god. Men hamnade i att rensa i mina mappar med recept. Ganska intressant att se vad jag samlat på mig genom åren. Hur smaken ändrar sig. Blev även glatt överraskad för några riktigt intressanta recept jag kopierat och sedan glömt bort.
Det första som rensas, bland många hundra recept är de med vetemjöl och de med en massa konstiga kryddor. En del verkar som de antagligen är väldigt goda, men läser jag beskrivningen inser jag att jag kommer aldrig någonsin att ens försöka mig på dem. Det som också har ändrats är att man numera skriver ett sökord så finns det hur många recept som helst på nätet. Det är dags att tänka om – men jag en samlare.
Jag samlar på bilder, filmer egna och andras, dokumentärer, böcker och har rivit av frimärken från alla utländska brev som förr i tiden ramlade in i brevlådan. Ja, jag har även gift mig till en frimärkssamling, men hur det står till med den har maken eller jag ingen aning om. Pärmarna står där, om de är något att ha eller ej vet vi inte. Vi har dessutom massor med kuvert med lösa frimärken (vad gör man med dem?) och samlarbrev man kunde prenumerera på förr – kanske även idag, men ger man ut frimärken nu för tiden.
Vad ska framtidens människor samla på – vi lämnar ju bara mail efter oss och snart byter man väl teknik igen, då är de värdelösa.
Jag minns mina första år i Afrika, då brevväxlade jag med släkt och vänner. Det var många veckor mellan svaren. Alla breven finns kvar. Dottern var framsynt inför min 50-års dag. Hon kontaktade alla brevkontakter och lånade breven, tog sig tid och kopierade dem. Jag fick dem samlade i en pärm i datumordning som 50-års present. En underbar present som jag bläddrar i då och då. Jätterolig läsning, att återuppliva alla minnen.
I slutet på 90-talet kom mailen och jag började ha kontakt via den. Enkelt och väldigt roligt att kunna ha kontakt direkt och svar inom några minuter. Sedan började tekniken ändra sig och jag satt i många timmar och lade över dem på disketter – framsynt tyckte jag då. Är det någon människa idag som vet vad en diskett är? Min första dator hade en diskettläsare, som tillbehör. Skulle vara roligt om livet kommer att vara så långt att jag kan sitta och läsa igenom denna korrespondens – om tekniken fungerar. Vadå, kanske man tänker – det är väl inget läsa om nu, det är historia. Men, jag levde i primitiva Afrika under tiden och det var många dråpliga situationer där vår uppfattning krockade med det lokala. En vardag där man fick kompromissa och improvisera. Inte minst skulle jag vilja att mina barnbarn kan läsa när jag inte finns längre, den dagen de är tillräckligt gamla för att intressera sig för den tidigare generationen. Den dagen kommer tyvärr så sent i livet och då finns det ingen att ställa frågorna till .
Detta apropå att rensa bland recepten …