Nu har vi lämnat ön och är tillbaka i stan. Det var i rätt tid. Vädret var ganska skönt och solen sken till o med en stund på förmiddagen. När vi dammsugit, våttorkat, tömt vattensystemet, hällt rödsprit i avloppen och packat ner kyl o frys var det dags att låsa för detta år. Då började det blåsa och duggregna – mer som spray – men vi hade nästan medvind. Den gamla gistna plåtekan, som borde skrotats för flera år sedan, fick göra tjänst än en gång. Den protesterade med lite gnäll, en gammal lagning i durken hade gått upp och den tog in vatten, men vi skulle inte så långt. Maken rodde så raskt han orkade över till andra stranden – vi skulle åtminstone bottna – jag höll koll på vattnet …

Allt gick bra, vi kom fram torrskodda. Båten drogs upp på land och vältes. Det känns alltid väldigt befriande när vi kommit så långt. De sista dagarna på ön är alltid trista och jobbiga – mycket att fixa, komma ihåg och inget får lämnas. Det går ju liksom inte bara att åka tillbaka och hämta.

Jag glömde min antibiotika, dvs jag hittade inte sista asken och trodde att jag glömt den i stan. När vi kom hit fanns den inte här heller och jag visste inte riktigt var jag förlorat den. Satt på kvällen och funderade på om den ramlat ur ryggsäcken när jag gick till tåget – den hade öppnat sig en bit. Den gör det ibland när den är fullproppad. Precis när jag skulle lägga mig kom jag ihåg vart jag lagt den. I en låda i stugan – där jag aldrig förvarar medicin – men skulle vara smart då vi var så många och ville få undan den …

Doktorn var snäll och skrev ut en ny ask och kuren fick förlängas en dag. Det betyder att jag inte kan få ett glas vin den här helgen heller …