Jag sov länge i morse, vaknade till och konstaterade att maken stigit upp – men jag ville bli kvar i min sköna säng – under mitt duntäcke – så ljuvligt. Ingen frukost som jag skulle plåga i mig i ottan för att vi skulle passa en tid, för att vi inte visste när det fanns en chans att äta igen.

Jag satt flera timmar i morgonrocken och kunde njuta av mitt te och vi tullade på GD:n som vi hann köpa ut innan allt brakade loss. Den gjorde gott …

Jag avslutade dessa mardrömslika dagar – att vara på spänn hela tiden, bevaka platsen i kön, slåss om sittplatser. Istället försökte jag aktivt att tänka på hur vackert det var i Holland och Tyskland – våren hade kommit så långt på väg. Jag ångrade att jag inte tog fram kameran då vi lämnade Amsterdam, där den kyliga natten gjorde att det var morgondagg/frost och älvorna dansade – så otroligt vackert. Men just då var jag helt slut och bara satt. Att leta fram kameran – bara tanken var jobbig.

Det är fortfarande en massa jobbiga minnen som snurrar, det tar nog en tid innan de försvinner. Innan kroppen glömmer stressen.

Maken har försökt att få kontakt med flygbolaget idag och han sökte information från olika hemsidor om hur vi skall förfara för att tala om att vi är hemma, hur vi får tag i bagaget. Även om vi förstår att det kan ta tid innan det kommer. Men det är omöjligt. Det är icke information som gäller.

Själv har jag konstaterat att alla tomtarna har inte kommit hem. Jag hade en telefonkonferens i kväll och jag förberedde mig, var klar en timme innan och satt och läste tidningar och tittade på klockan. När det var några minuter kvar så ringde jag in mig. Då hade konferensen pågått en timme. Hade glömt att jag nu har samma tid …