Det börjar gå på rutin nu … Att rusa upp vid halv femtiden för att skynda sej att plugga in nappen innan barnbarnet hinner att bli alltför vaken. Sista tiden så har han funnit sej i detta – napp, gosedjur och filt. Sedan skyndar jag mej tillbaka till min säng för att inte hinna bli för vaken, men det blir jag nästan alltid. Jag brukar lagom hinna somna tills han vaknar igen vid sex-tiden. Sedan ligger jag halvsovande fram till sjutiden, om jag inte behöver stiga upp igen, men vid sju går vakten över till lilla mamma. Förhoppningsvis ganska utsövd vid det laget, hon har i alla fall börjat koppla av så pass att hon inte hör barnet före mej, jag vet inte, men hon kanske vaknar av våra knakande golv.
Knakande golv kan göra en smått hysterisk, och så himla arg, när man skall smyga för att någon sover. Såeciellt när man smyger ut från ett rum, där man precis fått en bebis att somna, och så vaknar han av golvknaket … Då har jag ett behov att skrika o förbanna och skälla ut ”denne någon”, som naturligtvis rår för detta knakande. Men hur skulle det gå till och ja, de fula orden forsar fram i mitt huvud och hjärtat bankar. Antagligen därför jag har svårt att somna om. Men en dag skall jag ge igen …
Idag kom storasyster tillbaka efter sin vistelse hos Farmor och Farfar. De levererade henne personligen. Hon var fullproppad med pannkaka, jordgubbsylt och allehanda godsaker. Hon såg väldigt nöjd ut, vi får se hur vi skall möta upp med morgondagens lunch o middag … Vädret var inte det bästa idag, men vi kunde sitta ute en stund innan lunchen. Barnen uppförde sej bra, vi vuxna kunde tala med varandra.
När maken kört över gästerna till fastlandet och det var dags för mat, var det också dags för en kakafoni utan dess like. Den ene pratade hela tiden och den andre skrek, och han gav ifrån sej illtjut däremellan. Undrar hur många decibel, det känns rejält i öronen. Storasyster brukar sätta sej och hålla för öronen, och det är nog vad vi alla borde göra. Efter ett tålamodsprövande tjafsande om att få i honom svensk barnmat, vilket brukar gå efter diverse finter, så var han sitt soliga glada jag igen. Man tror inte att det är samma barn som en stund tidigare nästan fått oss vuxna att bryta i hop lite lätt, ja i alla fall givit oss en stark önskan om att bara gå därifrån och gråta… Någon timme senare somnade de som små änglar, och nu hoppas vi på att de sover hela natten …
Titta! Min syster är tillbaka …
Jag tycker att lillebror skall sitta här i vagnen och inte hos min Farmor …
Jag pratar med min pappa, men lillebror vill ha telefonluren, så jag gömmer mej här under korgen så kan han inte ta den …