Första mars…! Vart tog februari vägen, och varför slutar den månaden alltid så tvärt… Man borde ju vara van vid det här laget, men nej…

Det har inte hänt så mycket idag, så egentligen skulle jag inte behöva skriva ner något…

Det som har hänt, är att jag och maken har köpt jeans. Eftersom allt är mer prisvärt här, så hade vi bestämt att vi skulle köpa med oss jeans hem. Vi gick in i butiken i samma kvarter, de hade massor med jeans. Vi hittade vår storlek och provade. Vi gick ut med fem par. Två par till maken för 170 kr och 3 par till mej för 209 kr, de var dessutom i strech, som man uppskattar i min ålder… Tror inte att det var tantjeans, för jag höjde medelåldern i butiken rejält. Samma med maken… ;-), personalen var i alla fall mycket vänlig mot oss…

Hemma igen, så har vi studerat måsarna. Det är svårt att undvika, men kikaren gör det hela lite roligare. Vi har nu konstaterat att ytterligare två par fått ungar. Kommer faktiskt inte håg om jag skrev om den unge som kläcktes för några dagar sedan, den finns inte kvar där vi såg den, bara att hoppas att den fortfarande lever Trots att det är mörkt, är det världens liv på dem, aldrig tyst en minut… Men vi har följt de fyra ungar som kläcktes i morse. Vi undrade om de skulle bli stekta innan dagen var slut… Två av ungarna hade skugga på förmiddagen, inga problem – men eftermiddagen… en av föräldrarna stod, flämtande och skuggade de två i flera timmar. De levde fortfarande innan solen gick ner.

Det andra två ungarna hade sol hela förmiddagen och vi såg sedan inte till dem i eftermiddags – vi var övertygade om att de hade dött – av värmeslag -, det kanske den ena också har gjort, men en levde i alla fall och kom fram när de fick skugga för solen… Egentligen, om man skall vara självisk, så vill vi inte ha några måsar alls här, det är världens liv nu och det kommer att pågå hela natten. Men när man ser dessa små dunbollar så hoppas man ju på det bästa…. Underligt det där… Så vi ser med spänning fram emot morgonen – kommer de att överleva natten…. De lär ju knappast få sova…. Knappast vi heller…

Sitter på balkongen i kväll och skriver, måsarna håller igång. De sover aldrig av någon anledning, ja, inte på kvällarna i alla fall… ibland så lyckas jag att inte höra – kanske de håller en lägre ton, men just nu är de arga? på alla håll o kanter. De har häckningsperiod och de har bestämt sej för att häcka på skolans tak. Där är säkert 60-70 grader varmt på plåttaket mitt på dagarna. Man ser hur de häckande fåglarna ligger med gapande näbbar. Äggen blir säkert kokta, det borde vara fullt med ungar nu, men en stackare kom i förrgår, han är borta nu… Idag kom det en till, vi får se hur länge det dröjer innan han försvinner, de blir antagligen stekta… Tragiskt, och… skrikigt är det.

Idag, på morgonen, när jag satt på balkongen så var det någon som skrek helt vansinnigt. Jag reagerade och var tvungen att titta efter och det visade sej att det var ingen mänsklig varelse, det var tre måser som hade de uppgörelse nedanför balkongen. När jag sedan satt på balkongen på eftermiddagen så var det världens liv, men jag är ju van, så det tog en stund innan jag reagerade. Det var ett helt ”moln” av måsar som flög runt, runt och bara skrek. De var en bit bort, men jag tog fram kikaren och kollade. Jo, på en av takterasserna var det en dam som vågat sej ut, men medan jag tittade i kikaren så sprang hon in igen och stod i dörren en stund. Måsarna var helt galna, hon sprang ut igen o hämtade något innan hon sprang in och stängde dörren… Påminde lite om Hitchochs film (jag vet inte hur han stavar sitt namn, förlåt….), Fåglarna. De, måsarna, är inte så roliga, men det är inte duvorna heller – om de bestämt sej för att de skall bo på ens balkong. Fast de låter inte så mycket. Vi har ju två husormar, i gummi, vet inte om det hjälper – eller om de gett upp eftersom vi alltid sitter här, för vi slipper dem faktiskt.

Det är fint o städat i huset igen, Yvonne har varit här. Idag kunde man se på hennes mage att hon är i sjunde månaden. Hon vet att det är en flicka, hon hade scannat för ett tag sedan. Är ju praktiskt att jag fick veta, jag skall köpa present till henne och lämna nästa vecka. Är dessutom mycket lättare att köpa till en flicka – undrar varför…? Såg att det tog emot när hon dammsög under sängen – fick fruktansvärt dåligt samvete, men jag kunde ju inte gärna säga åt henne att hon kunde sätta sej i soffan så kunde jag dammsuga istället…. Nu är det bara två gånger kvar, som det blir riktig städning, sedan skall hon komma en gång i månaden och spola i kranar och kolla att allt är ok. Då blir det inte så mycket för henne att göra – tuffast blir kanske att jaga bort duvorna…

Ovänner…?

Det är inte kameralinsen som är smutsig, det är måsar – ser ni väl…

Förra veckan, när jag knappt kunde gå, och var desperat efter någon som kunde få igång mej, så gick jag in på den olycksaliga massagesalongen, där jag miste ringen. Gick ju tillbaka igår och frågade efter den, träffade då massören själv. Hon visste ingenting, men ville ha telefon nummer så de skulle kunna ringa mej om den fanns. (De hade redan både telefonnummer o adress, eftersom man måste skriva in sej…) De skulle ringa mej idag igen, men inte…. så jag misstänker nog att det var massören själv, tyvärr, som tog den.

Men i vilket fall så försökte jag först få tid hos en annan massör, som jag blev rekommenderad, men han var fullbokad. Vägg i vägg med honom fanns en utövare av kinesisk medicin – akupunktur. Spontant beställde jag tid och fick en till idag. Så idag gick jag dit och blev mottagen av en liten tjock tant i vit, åtsittande tröja med snörningar på ärmen, lila kjol och en stor gul hatt… Hon var inte alltför snabbtänkt, men hon skulle ju bara skriva ner mina uppgifter, och det verkade som om det blev rätt till slut.

Doktorn såg ut som en kombination av jultomten, med långt, grått skägg och en trollkarl, med lång svart rock och så hade han svart kalott på huvudet. Han var långsam och tog god tid på sej att ställa sina frågor, och skrev ner anteckningar på ett linjerat block med en elegant reservoarpenna. Det stod en dator på skrivbortdet, men den var avstängd. Där låg också en massa stenar, stora vackra lila och alla möjliga färger + kristaller.

Han kände på pulsen, tvärs över skrivbordet – utan klocka – och på båda armarna. Och så fick jag räcka ut tungan. När detta var klart så fick jag lägga mej på mage på en brits och så fick jag en massa nålar i mej. Det skall sägas till hans försvar, det kändes inte, trots antalet. Jag kunde inte se mej själv, men antar att jag såg ut som ett piggsvin… Så fick jag ligga i ca 45 minuter, och jag kunde känna att det ”hände” något i kroppen. Efteråt var jag alldeles vimmelkantig… När det vingliga gått över, så kändes jag mej normal och förhoppningsvis så skall denna period med krämpor snart vara över.

Hade tagit med kameran, men vågade inte be att få ta en bild, tyvärr…

Ja, nu sitter jag här igen – på balkongen… Jag får aldrig nog. Kanske för att jag förstår att det är vinter i Sverige – inte för att någon skriver och berättar – men maken brukar gå ner på internetcaféet och kolla in svenska tidningar. Då tittar han alltid på vädret och rapporterar. Själv sitter jagt här och väntar och tror att idag så skriver nog någon och berättar hur det är…

Idag visste jag inte om jag skulle gå tillbaka till kiropraktikern eller ej. Hade tid kl 13.15. Diskuterade med maken, som sa: ”Det är klart att du skall gå dit…” Jag var tveksam, men bestämde mej för att gå. På vägen passerade jag massageinstitutet för att fråga om min ring. De hade naturligtvis inte sett den, men de skulle ringa om de hittade den…. (Va´bra…) De skulle också ringa om de inte hittade den – ser fram emot det samtalet…

Jag kom till kiropraktikern en kvart för tidigt – med flit. När det är så varmt som det är nu, så vill jag vara i tid för att hinna svettas färdigt… Idag när jag kom dit så sa jag att jag var tidig för jag ville sitta en stund. Damen i receptionen såg ganska frågande ut, men hon ser inte så intelligent ut annars heller, så jag reagerade inte. Hade precis tagit fram en skvallerttidning – som jag försökt läsa vid flera tillfällen, men har alltid blivit insläppt för tidigt. Idag så frågade hon om jag bara var på besök? Nej, jag har tid om 15 minuter… Då sa hon att det är i morgon… Men jag stod på mej, för jag visste att jag hade rätt (som alltid, 😉 …). Hon insisterade, och hon hade sin dator, jag skulle ta fram min almanacka – som natruligtvis låg kvar hemma… Men jag vet att jag hade rätt, för det sista min plågoande sade i fredags var: ’vi ses på måndag…

Damen i receptionen var artig och undrade om jag ville se honom idag eller komma tillbaka i morgon. Eftersom jag visste att jag skirvit in ett annat möte i morgon samma tid – så sa att jag gärna träffar honom idag. Då kom adonis/plågoanden själv ut och sa att jag kunde träffa honom direkt om jag ville… Och det ville jag.

Har jag berättat att han är en av de attraktiva från det manliga släktet…? Och hur fånig man känner sej som medelålders (svettig) tant när han knölar ihop mej och bräcker och bryter med hjälp av sin egen kropp. Jag förstår varför man skall behålla kläderna på, inte ens dansmusik – som Hasse o Tage gav som ursäkt för uppträdandet på dansgolvet – skulle ha hjälpt i vissa brytnings – eller är det bräcknings rörelser… Fast, det är nog mer behagligt på dansgolvet – romantik eller annat är nog det sista man tänker på när man ligger där med benen under hakan, armarna spretar hit eller om det är dit… Struligt är det i alla fall… Så säger han – andas in ett djup andetag – andas ut – och då! då vet man att nu försöker han knäcka ryggraden och det nästa är att försöka att inte ramla ner på golvet… Vilket man inte gör – fattar inte hur han orkar hålla emot. Sedan är det bara att försöka få armar o ben i läge igen och hämta andan… Ja, ungefär så går det till….

Idag så frågade han hur det var, han såg lite orolig ut och jag svarade hur det var – så sade jag till honom att idag fick han inte sätta några nålar… Då protesterade han och sade att de gör faktiskt nytta… och det gör de antagligen, men… Han kände efter ryggraden och sedan tog han fram en massageapparat istället – den gjorde nog samma nytta – det var i alla fall behagligare – även om det var genom blustyget.

Sedan buntade han ihop mej lite grann, han var mycket försiktigare idag, men faktiskt var att idag kände jag mej nästan som vanligt igen – så trots allt så skall han ha en eloge… Men han såg lite orolig ut när han ställde en del frågor och talade om att nu kunde han inte göra mer. Jag sade att det kändes ok och att han var förlåten för i fredags… 😉 Och det är han. Jag får fortfarande tänka på vad jag gör, men det verkar som om han fått ordning på ryggen igen…

Vackert väder o den blåaste himmel man kan tänka sej. Havet låg lugnt och vi satt lugnt o drack GD. Det var så lugnt att vi höll på att glömma bort tiden. Vi kom i alla fall iväg på en riktigt lång promenad. Jag var lite fundersam hur det skulle gå, men bestämde att vi går till Clifton o i värsta fall får det bli bussen hem. Promenaden är så fantastiskt vacker så man blir på gott humör. Hängflygarna hängde i luften runt Lions Head.

Vi kom fram precis som några av dem landade, skickligt, tycker jag som inte har en aning om hur man gör. Men en av dem gjorde en elegant extrasväng över parasollerna på restaurangen och landade på den gräsplätt som de brukar landa på. Det kom flera stycken medan vi satt där, det kom också en helikopter o landade i utkantet av gräsplätten. Och jag hade ingen kamera i dag… Ni för föreställa er alla dessa eleganta landningar. De bara tar mark o står där stilla medan fallskärmen sakta dalar ner… Inga rovor där inte eller spring efter fallskärmen… Vet inte om de var extra duktiga idag, det var ett tyskt gäng, några i vår ålder o även äldre…

Ja, vi kände oss som två soffpotatisar där vi satt och mumsade pizza, himla god – men vi är mätta fortfarande, så någon middag blev det inte ikväll… Det kom också tre svarta killar i gummistövlar och började ”spela” på sina stövlar. Dvs de klappade händerna och stövlarna om vart annat i en ganska snabb takt. Det var fullsatt på restaurangen, några i publiken blev väldigt till sej, så jag tror att de fick i hop skapligt med pengar.

Sedan promenerade vi hem, det gick bra ända tills vi hade några kvarter kvar, men då kändes det rejält i fötterna. Så det blev ett fotbad på balkongen, och nu är de glada igen. Och min dåliga rygg har blivit ok på kuppen, visste att jag brukar må bra av att promenera, men vad gör man utan fungerande fötter, men idag… Så jag svängde lite extra på rumpan och skakade loss liksom… Hoppas att det håller i sej. Har tid hos kiropraktikern i morgon, vet inte än om jag går dit – han var så elak mot mej sist. Får se…

Eftersom jag inte hade kameran med mej så får ni se våra osannolikt vackra rosor…

De är på riktigt…..

Det var en härlig morgon – igen. Vi åt vår frukost på balkongen och sedan tog vi en promenad längs stranden. Det var första gången som jag promenrat på flera veckor. Kändes underbart. Vi gick till en av favoritrestaurangerna och åt lunch, servicen var lite långsam idag så det hann bli ganska sent innan lunchen var klar. Det gjorde inte så mycket, det var mysigt att sitta på verandan och sedan gå tillbaka längs strandpromenaden.

Vi handlade mat och gick hem. Maken tog tag i att plöja igenom dagens tidning, ca 6 kg, jag skulle ta mej in på nätet, men det gick inte. Vi får se hur det går nu ikväll, om det bara var att pengarna var slut eller om det är större problem. Maken skickades ner i butiken för att köpa mer airtime, vilket jag nu har laddat in.

Det hände en riktigt tråkig sak… jag är alldeles gråtfärdig. Jag har blivit av med min ring. Min vikingaring, en kopia av vikingafynd från Gotland, som jag fick på min 50-års dag av maken. Det ligger som en stor klump i magen.

Bestämde mej härom dagen för att bära den, har ju inte haft ringar sedan jag kom hit, men ville nu ha den. Jag är ju aldrig ute på några äventyr, och här i Sea Point känner jag mej inte hotad på något sätt. Vet inte om jag blev av med den vär jag fick massage. Hon jobbade mycket med händerna, och jag såg inget efter som jag hade en handuk för ögonen, hon var ju dessutom insmord, liksom jag med olja… Efteråt fick jag torka mej för att kunna klä mej… Men samtidigt vill jag inte tro det… Den kan ha halkat av när jag klädde mej efteråt, ja, jag får nog aldrig veta. Skall i alla fall gå dit på måndag o fråga om de hittat den, men jag tror inte så mycket på det hela… Jag är så ledsen…

Vädret kände på sej, det växlande från strålande sol till dimma…

Ahhh, kan det bli blåare ….?

Maken älskar att läsa på skyltar….

……

Det blev väldigt lågt i tak…