Söndag, det är faktiskt skillnad på söndag o vardag här i CT. Skolan är stängd, och det är lugnt o tyst. Jag sov till kl 8.30… Då vaknade jag jättestressad, har börjat packa o resa igen på nätterna. I natt var det extra vansinningt… Men efter en stund på balkongen med te o GD, så kändes det helt ok. Det var varm morgonrock som gällde, men inte väst o fleecejacka. Visserligen hade man lovat dåligt väder, men det var helt ok.

Maken tog en lång promenad på förmiddagen och jag satt o vilade min fot, ja, jag tog faktiskt ett fotbad. Det ger bra motion, kanske inte i form av exercis, men i akrobatik. Även armmusklerna får sej en duvning, det är inte utan ansträngning att använda fotfilar osv. Nu är fötterna mjuka som barnrumpor – igen – så länge det nu varar i detta klimat. Att gå barfota i sandaler sliter verkligen…

Hela dagen har tillbringats på balkongen, jag har verkligen inte gjort många knop, ingenting att skriva om. Men det uppstod en fantastisk regnbåge, tyvärr fick jag inte in med hela i kameran. Men den var verkligen komplett – jag såg både början o slutet… från vilken ände man nu räknar. Och tekniken är underbar, man kan numera inte lita på ett foto… Regnet slapp vi, det drog förbi över havet. I morgon har man lovat att det skall bli varmt igen. Vi får se…

Har avslutat kvällen i slapphetens tecken med en romantisk film med Julia Roberts. Det var Lasse Hallström som redigerat o Sven Nykvist som fotograferat, så jag kände att det var extra bra, lite ”besläktad”, liksom … 😉

Nästan på riktigt….

Ja, inte på grund av is, men fortsätter temperaturen nedåt, nu är det 15 grader (kallt!! med andra ord), så står det nog inte på förrän det är broddar som gäller.

Nej, ishalkan är inomhus. Vet inte vad Yvonne gjorde med golven sist, men det ”gnekar” när vi går. Ja, går och går, vi glider omkring och det är inte helt behagligt… Har flera gånger varit på väg att dratta på rumpan… Det känns som om golven vore hartsade – eller vad det nu var man gjorde med dansgolven förr i världen…

Idag har det regnat till o från hela dagen, hurra… Känns faktiskt inte helt fel att få vara inomhus och bara lata sej. Visserligen dukade maken upp te o GD på balkongen i morse. Jag gjorde honom sällskap i lånbyxor, strumpor, morgonrock, väst och fleecejacka… Efter stund så gav jag upp och sa att man behöver inte sitta ute om man inte vill… Då kom solen och det blev så gott och skönt i ca ½ timme… Sä jag blev sittande och knäppte upp både väst och jacka. Maken satt i kortbyxor och kortärmad skjorta som vanligt…

Han tog senare en lång promenad, fortfarande iförd kortärmad skjorta o kortbyxor. Han berättade att han var ensam om det, de andra hade både täckjacka o mössa…

Ikväll har det börjat regna igen och man har lovat att det skall bli 11 grader i natt. En man, som maken mötte i hissen, sa att nu har hösten kommit. Ja, för oss är det ungefär som svensk sommar och jag gläder mej åt kylan. Nu kan jag sitta här inomhus och bara vara…

Det är inte speciellt högt i tak…

Vissa känner inte av att det är kyligt…

… men andra känner desto mer…

(De färgglada sockorna håller South African Airways med…)

Vet inte om det är nostalgi, eller minnen från gamla tider – då jag levde i stor familj, men idag kändes det än tystare… Trots skolbarnen o deras bollspel på morgonen. Det blev nog lite avslaget, för det duggade.

Det utlovade dåliga vädret har kommit, och jag tog det som en förevändning att ligga kvar i sängen till tjugo över åtta, maken satt på balkongen iförd kortärmad skjorta o shorts. Jag tog på mina långa mjukisar, t-tröja o korfta och stängde balkongdörren. Så Niclas, ni kom iväg i tid. Även om ni höll på att förgås av värme under tågresan – det normala tillståndet i Afrika, så slapp ni frysa idag… ;-). Temperaturen idag har varit 17 grader o duggregn…

Efter en stund kom han in, han skulle titta på tv. Parlamentet skulle öppnas idag, och då är det stor folkfest. TV sänder direkt och man får se alla potentater, alla militärer, vaktparader osv, osv. Man har också en modeparad, nya o gamla designer visar upp färgglada hattar o kreationer, lite som Ascot (hur nu det stavas…), travbanan i England. Därifrån har man ju sett att den o den har visat upp sej si o så… Själv kommer jag ihåg det hela från filmen My Fair Lady, med Rex Harrison o Audrey Hepburn. Det blev väl kanske inte detsamma idag, pga av regnet – de har inte haft regn på denna dag sedan 35 år tillbaka.

Ja, oss gick det ingen nöd på, maken satt ute på balkongen o läste sin tidning, som var så fuktig att den inte ens prassalade. Jag satt inne vid datorn o rensade på hårddisken. Har frigjort 6 gb… Inte dåligt, eller hur?

Middagen har intagits i vårt återförvärvade matrum, massor med levande ljus gjorde det ganska mysigt, men bordet är för högt o stolarna är för låga. Maken sitter åter på balkongen, och jag skall faktiskt göra honom sällskap. Har ingen Luhta-kappa, men en pläd kanske duger.

Skall bara meddela att den lilla familjen kommit hem, skall försöka kontakta dem när jag kopplar upp mej om en stund…
Inga bilder idag heller – tyckte inte att regnet var något att visa upp – fast egentligen… det är ju faktiskt inte så vanligt – så jag kanske gjorde en miss där… (Det är nu 15 grader som gäller… dvs kallt!!)

Det var konstigt att vakna i morse. Ingen Leo som satt o tittade på Bilar (”Racerbilar”, enligt honom).

Konstaterade också att skolbarnen inte sparkade boll, vilket de brukar göra från kl 7 – fick för mej att det var fredag, deras sabbat. Jag somnade om med en konstig dröm – i den drömmen så fick jag en manick, som var så konstruerad att jag inte behövde stressa mer. Be mej inte förklara, drömmar fungerar så… Vet precis hur den såg ut, manicken, och hur den fungerade. I vilket fall så låg jag en bra stund o kände efter. Jag verkligen kände efter – ville ju förvissa mej om att det inte var en dröm… 😉 Och att den fungerade…

Manicken påminde om ett ”spel”, som vi lånade av svärfar i ett tidigare liv, för att dra stenar, men till skillnad mot den som drog stenar, som var i metall, så var denna i genomskinlig plast och den var liten o smidig o jag behövde bara hålla den mot magen…

Så småningom vaknade jag helt o vardagen var på plats. Det var jättetyst, ganska svalt – sämre väder på gång. Te på balkongen o jag försökte läsa i min bok, men jag undrade hur det gick för den lilla familjen på tåget. Fick senare veta att det inte varit så bra, tyvärr. (Konstaterade också att de sms jag skickat inte gått iväg…) Det hade varit fruktansvärt varmt och ingen tillgång på vatten… Vet inte orsaken, men känner mej skyldig till att jag medverkade till att de skulle ta tåget – för mej o min mamma var det en sådan härlig upplevelse för några år sedan. Hoppas att de, när de glömt vattenbristen, kan komma ihåg om det var något som var sevärt…

Just nu så sitter de på planet mot London, och förhoppningsvis så har de fått bra platser o kan sova i natt, men framför allt att de kan dricka så mycket vatten de vill…

Här har det fortsatt i slapphetens tecken, vädret blev ganska bra, men lite kylslaget på dagen. Jag satt ute o läste, men sedan kom dimman o de har lovat regn. Temperaturen har sjunkit väsentligt, så jag flyttade inomhus o rensade lite i datorn – ett evighetsgöra, eller som en spottloska i havet… fick loss ca 4 gb… Sedan laddade jag in en av min favoritfilmer (Mitt grekiska bröllop..) o har nu suttit inomhus o bara njutit.

Nu står jag här ute o balanserar datorn på räcket och skall jag se om jag får uppkoppling, men några bilder blir det inte – fanns inget att föreviga idag….

Så var det dags… Idag var det hemresedag… Jag satte klockan på sju, tänkte att jag skulle vara behjälplig med diverse bestyr. Men ingen var uppe, så jag kröp tillbaka i sängen och sov till åtta. Då, satt Leo och tittade på ”Bilar”, Racerbilar – som den heter enligt honom. Gud nåde den som säger annat… 😉 Såg ingen annan just då, men efter en stund så började det att röra på sej. Jag fixade frukost o sedan var det full fart…

Kl 10.30 var allt klart o vi tog kaffe o GD på balkongen och sedan var det dags att ringa efter taxi och baxa ner alla väskor på gatan. Taxin kom, efter några påminnelseringningar, in stuvades väskor, vagn o resenärer. Vi nöjde oss med att vinka på gatan, vi fick inte plats. Efter några timmar kom det ett sms att de kommit iväg som de skulle och att de hade väntat sej sämre standard än hur det var. Kändes bra att höra, det var ju jag som inspirerat till denna tågresa, men jag reste ju 1999 med mamma, och sedan dess kan mycket ha hänt, tydligen inte till det sämre.

Här blev det tomt, totaltomt o tyst… Det var tur att Yvonne var här o städade, så det var lite slammer o dammsugarljud. Vi flyttade också tillbaka möbler o stuvade undan extra madrasser o sängar. Så nu är det så städat o fint och tyst… o tråkigt, men vi vänjer oss väl. Men det finns nu så mycket utrymme, så jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen. Har suttit en stund med datorn i arbetsrummet/gästrummet, i vardagsrummet och på balkongen. Kommer att sakna att inte ha datorn vid sängen, som jag nu haft i tre veckor. ”Arbetsbänken” (två benbockar o en garderobsdörr…) är nu åter placerad i arbetsrummet.

Ja, ja – det blir nog bra – men ack så tyst o tomt. Och på balkongen finns nu hur mycket plats som helst. Jag sitter där just nu och brer ut mej o lyssnar på båtarna som tjuter pga av dimma, det skall bli dåligt väder imorgon har man lovat, vi får se. Men det skulle passa ganska bra – då kan jag fixa med alla bilder som jag fotat…

Ja, det har varit en intensiv tid, men trevlig o det har varit roligt att ha de sina omkring sej. Inte minst lille Leo, med mycket bestämda åsikter om det mesta, och väldigt många funderingar. Han är snabbtänkt och tog oss med överraskning många gånger och gav oss glada skratt… Ja, vi hade våra mysiga stunder och jag kommer att sakna honom…

Så, tack för den här tiden, och tack för den vackra buketten, fotona o de goda vinerna…

Leo packar sin väska…

Kommer inte taxin snart…?

Den vackra o originella buketten vi fick…

Jenny, den här bilden är till dej…

Idag var det sista dagen som den lilla familjen är hos oss, imorgon förmiddag bär det av till tågstationen för transport, via tåg, till Johannesburg o sedan flyg till Europa. Dagen startade som vanligt med frukost på balkongen, vi har fått in snitsen nu… Alla känner till svängrummet…

Idag skulle kvittona samlas ihop och sedan stämplas i vederbördig ordning för att momsen skall återbetalas vid utresan från landet. Man är faktiskt mycket generösa med det, allt man handlar ser man till att få ett momskvitto på och sedan lämnar man dem till en tjänstekvinna som stämplar o räknar ihop. Innan man checkar in sitt bagage så visar man upp sitt papper o väskan för en tulltjänsteman och de stämplar o stämplar och skriver ut en check. När man så checkat in, så tar man sin check o går till banken, som finns i avgångshallen, hämtar sina pengar o går till taxfree butiken o handlar mera…. det brukar bli några hundralappar…

Vi åt lunch på vårt stamlokus, Hildebrand, i Waterfront. Dvs svärmor Anita, maken o jag. Ungdomarna gick till pannkaksstället. Efteråt så gick vi o fixade kvittona. I våningen under så ligger Turistinformationen, där brukar man ha vinprovning, så också idag. Vi provade varsitt glas rött, det var så gott så vi provade ett till o blev sittande ett tag. Maken, som placerats på annat ställe, ringde o undrade. Men vi tyckte vinet var så gott, så vi bestämde att vi skulle köpa med oss några flaskor, men det gick inte… Kanske lika bra det…

Ungdomarna skickades iväg till ”fina krogen” för en sista kväll. Mormor o farmor tog barnbarnet med till stranden o matade måsarna med gammalt bröd. Maken stannade hemma på balkongen… Barnbarnet var helt fascinerat av alla fåglar som ville ha bröd… Mormor hjälpte till så gott hon kunde o farmor var helt upptagen med att försöka föreviga det hela. När brödet var slut så ägnade vi en timme åt att slänga tillbaka alla stenar o snäckor, som hamnat på land. Vi kunde ha fortsatt än, men barnbarnet gick med på att gå hem för att handla mat. Barnbarnet uppförde sej exemplariskt, badade, åt, vi läste saga och han somnade som han skulle inom några minuter. Vet inte om man kan ta åt sej någon ära, men onekligen så är jag stolt – vilket duktigt barnbarn jag har…

Vi gamlingar tillbringade kvällen på balkongen, ätandes grillade kycklingvingar – makens nyförvärvade specialitet… De blir onekligen goda och svåreomotståndliga… tack o lov så är de så små, så det gör inget om man tar en extra… Under tiden så upplevde vi en polisraid, i grannhuset. Tre polisbilar med full utryckningshastighet, rundade huset, stannade o rusade ut i skottsäkra västar för att ta hand om en man som satt o rökte utanför en dörr… Vi vet inte vad som hänt, såg en incident igår, som inte lämnade mina tankar helt ifred. Men som farmor. så tänker man på sitt barnbarn, som ligger o sover några meter bort. Så jag gick in o kollade honom, jodå, han sov lika gott som minuterna innan, då jag också kollade…

Ungdomarna kom tillbaka o var helt lyriska över restaurangen, maten o utsikten… Så de fick en fin sista kväll här i Cape Town – och kvällen är bara så ljum o ljuvlig. I skrivande stund så sitter jag o mormor här o njuter, alla andra har gått o lägt sej, o det borde kanske vi också, men…

Farmor, det är ganska mysigt här vid vattnet…

De här fåglarna är hungriga, men vi har massor med bröd…

Vågorna spolar upp stenarna, men de vill vara i vattnet, så jag…

…samlar in dem o kastar tillbaka dem i vattnet… Jättebra…!!!