Idag hände det, dagen som jag väntat på… Barnbarnet med föräldrar anlände till Cape Town. Vi hade bestämt att de skulle åka taxi, som vi skulle beställa. Eftersom de var så många, så skulle en vanlig hyrbil inte räcka. Och de var inte beredda på att vi redan från dag ett skulle ha en stor bil och ge oss ut på alla utflykter.

Men, farmor kände att hon ville stå där o möta. Det skulle bli en överraskning. Ni som läst dagboken igår/dag, vet att så blev det i vilket fall, att vi hyrde bil, fast en dag tidigare.

Vi hade inte sagt något mer än att de skulle bli mötta av vårt lokala taxibolag, Sea Point Taxi, som vi brukar anlita. De hade fått telefonnumret, ifall de inte skulle dyka upp i tid. Jag steg upp i morse och gick in o kollade ankomstiden via nätet, konstaterade att de var försenade en halvtimme. Tog det lungt med en kopp te på balkongen, var annars… Det var dimma…. När jag åkte så var det också lite regn, trist – jag som ville visa upp denna vackra stad.

På vägen ut fick jag en känsla av att – tänk om de landat tidigare iallafall, vad händer då när inte deras taxi står där… Då kommer de att ringa o fråga var taxin är och bolaget kommer att skicka bil per omgående. Inte blev det bättre av att jag blev omkörd av en bil från Sea Point Taxi, som hade bråttom och som svände av mot flygplatsen några hundra meter före mej. Jag skulle då också parkera – taxin kör ju fram direkt… Jag kom fram till bommen, tog min biljett, och… inte en parkeringsplats ledig… Precis som när vi skull lämna av syster Kicki, men nu var det inte Mecca resenärer.

Konstaterade att BA:s resenärer redan var på väg ut med sina vagnar, och inte en p-plats i sikte. Det hela var än mer hysteriskt pga av att man håller på att bygga om parkeringsplatsen och man hade ändrat sedan i fredags, då syster Kicki åkte. Jag började bli lite smått desperat. Så fånigt om de fick lov att beställa taxi pga av att jag skulle överraska… Tack o lov stod där en tjänstekvinna som pekade o viftade med armarna. Jag hörde inte vad hon sade, men kroppsspråket var tydligt och jag kom tillbaka till p-platsen, fast något kvarter från terminalen. Jag såg en ledig plats och såg en bil komma från motsatt håll. Jag gjorde en jätteful grej, som gick bra och jag fick platsen. Sedan halvsprang jag för att se om denna Sea Point Taxi höll på att packa in passagerare o bagage, men troligen så hade den redan hunnit iväg, vilken det också gjort…

Jag halvsprang in i lokalen för att försöka se – ja, inte vet jag. Men hoppet fanns ju att de var sist i kön, fasts jag hade ju skrivit att varje passagerare de passerade var ca 10 minuter mindre kötid. Då hör jag någon som ropar mitt namn. Puh… det var sonhustrun. De skulle precis ringa. Men vilken glädje, där stod de allesammans, och det var inte dem som taxin hämtat upp…
När vi kom fram till bilen så, blev i alla fall barnbarnet glad, han sa: ”Vilken racerbil…” Toyota skulle nog ha blivit glada för det omdömmet…

Sonen, Niclas, skall ha en eloge för att han är en sån baddare på att packa. Vi fick in allt och var nöjda tills vi kom på, strollern (barnvagnen)… Det löste sej genom att vi placerade Ulrica i framsätet, men en hopfälld vagn mellan knäna. Ja, så fick hon sitta länge, vi hamnade i morgonrusningen och dimman gjorde sitt bästa att dölja den, normala dagar, dramatiska utsikten. Allt vi såg var motorvägsköer, som vi deltog i…

Dimman lättade lite på eftermiddagen och vi fick en promenad längs stranden. Sonsonen, som varit tapper, somnade på lunchrestaurangen, och sov sej igenom promenaden, trots att vi gjorde den för att han ville kasta sten i vattnet, det får bli en annan dag…

Cape Town, here we come…!

Jag vet nu hur man stavar elefant på engelska….

Kan man få lunch här någonstans….

Det här med lunch ät tröttsamt…

Ser varmt o gott ut, men temperaturen är som före midsommar

GRATTIS!! Johanna.

Idag är det dotterns födelsedag. Jag skall inte tala om hennes ålder, det gör man ju av någon anledning inte med damers ålder. Och nu är jag tacksam för det, för det skulle ju spilla över på mej också, åldern menar jag.

Yvonne kom som hon skulle, här såg ut som f-n, vi hann inte städa innan hon kom. Visserligen kommer hon för att städa, men… Jag fick undan alla datorprylar och andra saker som hon inte vet vad hon skall göra med. Sedan gav vi oss iväg till biluthyrningsfirman – och – han var där… Vi fick en bil och en lång utläggning om hur billigt han skulle kunna hyra ut till oss om vi bara anlitade honom. Bilen var fin, liksom de tidigare. Denna gång var den stålgrå/blå-nånting i pastell. Faktiskt en läcker färg. Förra gången var den i guld och första i vitt. Vakterna i garaget är nog alldeles förvirrade, samma märke, olika färger, olika dagar…

Vi gav oss iväg mot Paarl, ca 5 mil inåt landet, vi fick vägbeskrivning till ministeriet of Home Affairs (tror jag det heter), från Turistbyrån. Det gick som på snöre, och 5 minuter senare klev vi in. Där var många köer, men till skillnad mot när vi var i Cape Town, så fanns det en tjänsteman i andra änden. Den tjänste man som vi köade för, tittade nog på oss och på våra pass, och var sedan lite rolig. Han undrade vilket fängelse han skulle skicka oss till, fanns två att välja på. (Tror jag det, skulle jag också undra om jag om jag var i hans kläder och tittade på bilderna i våra pass…). ”Vilket är bäst?”, undrade jag.

Vi fick våra blanketter, men fick också veta att de kunde inget göra om inte biljetten var framställd till det datum vi ville åka hem. Vi försökte förklara att vi kan ju inte ändra vår biljett om vi inte får förlängt visum. Men så skulle det inte alls gå till…. Bara att ändra biljetten. Nu är det inte så enkelt här. Brittish Airways har inga kontor mer än på flygplatsen, och resebyråerna har inte befogenhet att ändra… Inte i Paarl i allafall, så vi fick åka tillbaka till Cape Town och flygplatsen, 45 minuter, en riktning. Vi fick våra nya biljetter, det är inte gratis precis…

Medan vi stod där, så var den en fruktansvärd smäll – det var en stackars tjänsteman som välte sin last, som han hade på sin pirra. När han sedan fick hjälp att resa upp den igen så hördes det ett krasande av glas som rasade i små bitar till golvet. Och så var också fallet, en hög med glassplitter ramlade ut under plasten. Vi fick veta att det var en av de nya incheckningsmaskinerna…. Undrar vad som hände med den tjänstemannen, om han jobbar imorgon …

Men vi hade annat att tänka på och susade tillbaka till Paarl, kom in på kontoret 15 minuter innan de skulle stänga. Samme tjänsteman kollade våra ansökningar och skrev o plitade o stämplade, och nu ligger vår ansökan där, det var inte heller helt gratis, men inte så mycket som BA skulle ha. Om några veckor skall vi ringa tillbaka till tjänstemannen och få veta resultatet, vil håller tummarna.

Ikväll har vi försökt att göra iordning för våra gäster, som kommer tidigt i morgonbitti. De sitter just nu på planet och är halvvägs, så de har nog precis passerat Sahara. Själv sitter jag på balkongen och skriver detta – kvällen är ljuvlig. Jag har haft kameran med hela dagen, men… det var inte rikigt läge att fota. När vi letade resebyrån i Paarl, vilket inte var någon trevligare promenad, så var det inte till att tänka på att ta fram en kamera. Och sedan glömdes den helt enkelt bort. Men jag har försökt att fotografera kometen. Vi såg den så tydligt och klart, men den var i solnedgången, så jag tror inte kameran har grejat det. Och när solen gått ner, så var kometen nedanför vår horisont, tyvärr. Vi får se hur bilden blev, om den inte syns, så vet ni att det är en komet – med en lång och tydlig svans …. Ja, med lite fantasi….

Ja, med mycket fantasi… 🙂

Natten var intensiv – jag drömmer… Jag är med om de mest dramatiska händelser. Skulle kunna försöka redogöra för dem, men det skulle bli så konstigt. Men i stora drag så flyttar jag hela tiden, och det inte utan stora besvär… Jag är inte ensam, många av er, mina vänner – som kanske också läser detta – är med. Kan tala om att för er är det inga bekymmer, problemen uppstår bara för mej… 😉

Idag hade vi lite på agendan, och vi klarade också av en del. Men det uppstod nya bekymmer. Vi skall ju försöka förlänga vårt visum här. Utan att behöva resa till Mocambique. Idag fick vi tips om hur det skulle kunna gå till. Då blev vi varse om att det måste ske imorgon!! Och några mil innåt landet. Så maken ringde vår biluthyrningsfirma – långt efter kontorstid – och de skulle kunna fixa bil i morgon förmiddag – om de nu är där. Vi har ju haft problem förut… Vi får se hur det går.

Imorgon skall också Yvonne komma, vår maid. Hon har varit julledig men skall nu åter komma en gång i veckan för att städa. Vi är ju vana vid att någon städar varje dag, så Yvonne kommer inte att vara arbetslös. Men planeringen är väl inte den bästa, ingen av oss kommer att vara här. Visserligen behöver hon inte hjälp med städningen, men vi skulle ju kunna leka arbetsledare …

Innan vi visste om detta så tog vi det lugnt. Maken läste tidningen, jag var inne på nätet via den oskyddade trådlösa uppkopplingen, som datorn sökte upp av sej själv. Jag vet inte hur det går till. Men jag får en fråga om jag vill ansluta till detta nätverk, och jag svarade ja… Det hoppar upp o ner. Men när det är upp är jag glad. För då kan jag chatta och inte minst kolla på svenska tidningar. Det kan jag ifs göra med vår mobiluppkoppling, men det kostar massor…

Den största händelsen idag var att sopbilen kom. Barnbarnet Jenny älskar när sopbilen kommer, men hos henne sker det på torsdagar, här på tisdagar. Här tar det dessutom mycket längre tid, är fler soptunnor och fler sopgubbar…

Många är dom, både gubbarna o tunnorna…

Idag var det nästan skönt att det var dimma när vi vaknade. För som de goda svenskar vi är, så måste man sitta ute till varje pris när det är fint väder. Idag kunde vi ta det lite lugnt, en stund iallafall, sedan kom solen och då…

Nu blev det inte så lång stund. Vi hade stora planer på att städa, behövligt, de nya mattorna luddar ganska bra, men har jag ägnat mej åt data vård istället. Har så dåligt samvete för allt som jag lägger in, läs bilder, som gör att minnet blir mindre och mindre (precis som det egna…), men nu blev det äntligen av att rensa bland bilderna och att lägga över på extra hårddisken. Tänk om man kunde göra det själv också. Bara lägga över alla tankar som man inte vill tänka, eller plocka fram allt som man borde ha kommit ihåg, men som man inte minns…

Jag har också gjort i ordning ett provisoriskt skrivbord åt mej, så nu slipper jag ha datorn på fotpallen och sitta dubbelvikt för att kunna läsa. Armstödet på fåtöljen har fungerat som musmatta. Jag har fortfarande ingen musmatta, men baksidan på ett block fungerar alldeles utmärkt. Bordet är lite högt, men med två trädgårdsstolar, i plast, staplade på varandra och dubbla kuddar, så når jag upp. Den stora nackdelen är att det är så ljust ute, så jag måste dra ner jalusierna, inte så kul tycker jag (är ju som sagt nordbo…)

På eftermiddagen kom dimman tillbaka, denna gång inte från havet – utan den rullade ner för berget. Ganska effektfullt. Det till o med blev lite duggregn av det hela, inte många minuter men allt räknas. Vi upplevde det eftersom vi var på väg till en grekisk restaurang. Ingen av oss orkade laga middag idag, så det fick bli ute. Spartanskt och enkelt, men god mat och rask service. Och vi blev rejält mätta…

Jag har också suttit och strulat på internetcafeet, inget ville fungera, så jag gick hem igen, och…. Just nu är jag uppkopplad på någon grannes trådlösa nät – vi får se hur länge det varar….

Den här dagen har inte varit så mycket roligare… Men det beror nog mest på oss själva. Vi satt på balkongen, har ni läst det förut?, och drack vårt te. Vi läste varsin bok, som vi köpte igår. Jag om mat och maken om fåglar. Efter ett tag så blev maken uttråkad, som alltid när det inte händer något. Han bestämde sej för att gå på promenad, jag bestämde mej för att inte följa med.

Jag tog ett fotbad och fortsatte att läsa i min kokbok, som handlar om GL. Man kan inte vara lat, äta gott och behålla vikten. Har ju vetat förut…. men… Nu skall det bli ordning igen, iallafall i några dagar. Sedan kommer sonen med familj. Vi får se hur det blir med GL då, mat skall man ju ha.

Har fortfarande inte kommit fram till recepten, det är en massa fakta och ”övertalning” först. Allt för att man skall bli motiverad, men man skall ha mycket uthållighet för att inte tröttna och lägga av pga av all undervisning… 😉 Hoppas jag kommer fram till recepten i kväll, innan det är dags att gå till internetcafeet och sedan butiken för inköp av middagsmaten. Annars får det bli det gamla vanliga…

Grannen, som har markterass, tände sin grill för några timmar sedan och han bänkade sej framför den med en öl. På grillen låg en hel kyckling. Han pressade citron över och efter en stund pepprade han, sedan hörde jag hur han öppnade den ena ölen efter den andra. Det såg riktigt mysigt ut när han satt där och passade kycklingen. Efter en timme hade han fortfarande inte vänt på pippin, men så skedde någon gång i andra timmen. Den var då svart på grillsidan. Sedan låg den på i åtminstone en timme till, och när jag tittade sist, var ju lite nyfiken på hur det skulle bli – då var pippin borta och han hade fått ut fru o barn. De drack öl o cola och åt chips, så nu undrar jag – vad hände med kycklingen…?

Idag var det tyst, ja det blev faktiskt en tråkig dag på många sätt…

Syster Kicki lyste med sin frånvaro och de glada kommentarerna. Vi satt en stund på balkongen och lyssnade till tystnaden. Ja, tyst o tyst, måsarna gör sitt bästa för att se till att det inte blir tyst, men det är inte riktigt samma sak. Sedan var det dags att lämna tillbaka hyrbilen. Som vanligt, det börjar faktiskt bli så, så fanns personalen inte på plats och vi fick parkera på gatan och lämna nycklarna till personalen på bensinmacken. När maken ringde några timmar senare så beklagade man att man inte hunnit dit. Man nämnde ett klockslag då man varit där, men då var vi fortfarande kvar, så det stämde inte. Och vi passerade ytterligare en halvtimme senare och fortfarande ingen på kontoret och bilen stod fortfarande på gatan.

Vi gick hem, och skulle göra någon slags veckostädning, men det var trögt. Maken bestämde att han ville kolla sina papper och alla kvitton på utlägg. Vi kopplade upp oss mot kreditkorts sajten och konstaterade att vi blivit ”skimmade” eller vad det heter. Man har, så långt vi kunnat se, tagit ut 10.000 kr från vårt konto. Det kan vara mer. Eftersom det är lördag så kommer man till en jour och de kan inte mer än spärra kortet. De kunde inte se om det var mer.

Då kom vi av oss helt, alla tankar o alla funderingar. Bläddrandet genom alla kvitton… allt meningslöst. Vi vet inte, men vi misstänker. Nu får vi vänta till måndag innan man kan se var pengarna är uttagna. Allt är uttaget samma dag. Sedan får vi vänta ytterligare veckor innan vi får besked om vi får tillbaka dem eller ej. Det är ju inte helt ovanligt i dessa dagar att det sker så här, men vi har ”haft tur” hittills. Och vi har varit så dumma att vi trott att vi bara har använt kortet på ”säkra” ställen… Eftersom vi råkade ut för en incident för några år sedan, så har vi ändrat beteende, men nu finns de (bedragarna) även på etablerade restauranger/butiker.

För att skingra tankarna så gick vi ut och åt lunch, betalade kontant… Maten var god och vi glömde lite grann. Vi köpte jätteprästkragar, så vackra… Sedan var vi till Internetcafeet och pratade med syster Kicki och sonen. Vi tittade också på en filmsnutt när barnbarnet Jenny matar sin lillebror, det gjorde gott och vi fick oss några glada skratt. Kvällen har ägnats åt att titta på Göta Kanal… Tack Kicki för att du lämnade några filmer. Vi har inte blivit riktigt glada än, men det börjar bli hanterbart…

Inte riktigt som på Boschendal, men gott iallafall…