Den här sidan är ett litet försök att hålla kontakt med min familj och mina vänner, som är spridda över världen. Själv lever jag som en svala, ena halvan av året i Sverige, den andra i Sydafrika.
Hur mycket kan man ha att prata om? Svar: Hur mycket som helst. Klockan blev över två i natt – igen – vi skulle bara …
I morse blev det betydligt svalare – temperaturen gick bara upp till 27 grader. Det samma gällde i Strängnäs där vi nu är. Vi har suttit här ikväll och hoppats på regn – det såg ganska lovande ut, men här hos oss blev det bara några droppar. Vi kunde dock njuta av en fantastisk himmel.
Vi körde hit via systers koloni, maken hade inte sett den tidigare och fick nu se den prunka med alla dess blommor, jordgubbar, majs, squash och solrosorna hade börjat slå ut. Fantastiskt att se en frodig trädgård där inte rådjuren bestämmer vad som ska få finnas kvar. Det var min dröm för ca 25 år sedan att ha en prunkande trädgård. Jag hittade häromdagen en gammal lista – ett fulltecknat A4 ark med alla de växter jag köpt in och planterat.
Vad som finns kvar är:
Två rosor, två Ölandstok, två rosenspireor, smultronschersmin, Kameliaschersmin, paradisbuske, och Jackmanni klematis. En ynklig kärleksört och plymspirea (innanför nät). Alla perenner är utplånade – så fort de tog sej över jordytan blev de avätna.
Men rådjuren åt inte bara våra – och grannarnas växter – utan att lämna något i gengäld. Fästingar …
Vi jämför makens och solrosens längd …Syster med funderingar under bågen med rosenbönor ……Blommande jordgubbar …
När vi vaknade i morse var allt normalt igen, dvs temperaturen gick upp till 28 grader i skuggan och 35 på altanen. Vi hämtade upp paketen med stolarna som vi ställde in i Ljugarstugan och bar upp till huset. Wellpappen var väldigt fuktig, liksom vi själva efter klättringen upp på berget, men stolarna var det inget fel på. De behövde bara skruvas ihop.
Vi skruvade, men mest så pratade vi. Förstår inte hur mycket det finns att prata om. Hela altanen var täckt av blöt wellpack och våta sittdynor. Regnet var så kraftigt att skarvarna i altantaket inte klarade av att hålla tätt igår.
Kvällen, där middagsmaten återigen efter en dags undantag intogs, tillbringades i nya stolar med torra dynor och pratet ville aldrig ta slut …
Idag har jag varit ute på diverse ärenden och det var skönt att tillbringa tiden i bilens AC svala luft. Hjärnan fungerar inte längre utanför bilen och det blev en massa tokigheter.
Åkte förbi lillasyster på hennes koloni och vi satt och pratade en stund. Hon såg trött ut – inte undra på, vem skulle inte vara det efter 90 dagars hårt arbete, varav de senaste veckorna i över 30 graders värme. Jag lyckades övertala henne att följa med till ön. Vet inte om det var mitt lockande om att jag skulle placera henne i en stol, servera kalla drinkar och förse henne med olika trädgårdsböcker som lockade.
Jag levererade henne vid båten, tillsammans med mina nya trädgårdsstolar i platta paket. En nyinköpt skruvdragare och en ryggsäck. Själv hade hon en ryggsäck med lite kläder och en tygkasse med bl.a. sin platta. Hon började bära ner till båten och jag började backa bilen på mitt vingliga sätt – lyckas att inte köra upp på berget eller ner i sjön för att sedan köra upp bilen till parkeringen. När jag kommit en bit på vägen började det falla enstaka tunga droppar, men det var knappt mulet så jag trodde inte att det skulle bli regn den här gången heller. Har en regncape och stövlar i bilen men bestämde mig för att inte vända om. Nästan nere vid bryggorna började det ösregna och jag fick springa. Samtidigt smällde det av ej rejäl knall.
Nu bröt ovädret loss – syrran hade en regncape i sin väska och fick på den, men när åskan small till så nära att man inte hann räkna, bestämde hon sig för att hon inte ville vara på bryggan. Den ena åskknallen efter den andra smällde av runt oss, det var riktigt obehagligt.
Syrran, som lag ner väskan med plattan i båten, sprang dit – trots åsksmällarna. Det hade hunnit bli så mycket vatten i båten under dessa få minuter att det gick över anklarna. Hon fick in sin platta i utrymmet i förpiken – tror jag det heter. I alla fall under tak, inlindad i en handduk – den hade blivit våt. Sedan blev hon kvar i båten och öste, och öste och öste. Detta skyfall höll på nästan en halvtimme.
Jag stod i stanken i sophuset. Tack o lov hade de tömt soporna på morgonen, men en viss lukt dröjer sig kvar från kärlen. Vattnet började forsa ner för den branta backen till parkeringen. Där har man nyligen grävt för fiber och all jord från diket kom nu strömmande ner för backen. Det var så mycket att vattnet vid bryggorna var alldeles brunt. Även i sophuset började vattnet stiga på golvet. Mindre trevligt då jag stod i flip flops. Det är ganska ofräscht där inne och cigarettfimpar och annat, som jag inte ville veta vad det var, började flyta omkring.
Efter ca tre kvart var det så pass lite regn och åskan läte lite mer avlägsen, så jag bestämde att nu måste vi ge oss iväg. Åskan verkade vara på väg tillbaka och det byggdes upp nya, riktigt mörka moln. Vi kom iväg, det blev lite mer än tillåtna 8 knop, lade till utan att låsa båten och fick med oss det viktigaste och gick uppför backen, man springer inte gärna. Genomblöta var vi, men nu var vi åtminstone hemma igen. Regnmätaren visade 50 mm.
Trädgårdsstolarna låg kvar i båten, men de är ju utemöbler …
Idag hade vi kärt och trevligt besök. Makens gode vän, som tyvärr inte finns bland oss längre, har en son och han kom till oss med sin familj. Fru och liten son, som snart fyller 3 år. De kom med ”stora båten” dvs Strömma Kanal som avgår från Nybrokajen en gång om dagen.
Barnet lystrar till det vackra, förnäma namnet Edward, en smart liten kille. Kul att ha omkring sig. Han frågade direkt om det fanns ett lekrum här. Det har vi inte, men flera lådor med leksaker. Han blev överlycklig över de bilar som finns kvar sedan barnbarnen var små. Särskilt bärgningsbilar – han ska bli bilbärgare har han sagt.
Vi hade fruktansvärt varmt, och man orkade knappt äta. Men vi pratade desto mer. Det var hyfsat nere på ”gräsmattan” vid hammocken. Jag lade ut en filt för gossen att sitta på och leka med bilarna. Litar inte på att fästingarna är döda – plockade två på mig själv för några dagar sedan. Jag trodde det var ok att gå barfota igen på döda gräsmattan, men någonstans lurade de. Har inte gått barfota här på flera år.
Nu har de åkt tillbaka med stora båten, men på vägen bar vännens son upp de jordsäckar vi bara orkat få upp halvvägs – bara så där. Ok, han medgav att det var tungt i denna värme. Men, nu ligger de här uppe. Tack!
Dags för kaffe o kaka ………..Maken o Edward ”metar …Dags att åka hem …Där åker de …
Efter en natts sömn fungerade kroppen som ett stycke igen. Varmt … Snömos … Morgonte på altanen och lokaltidningen i datorn. Underbart att kunna sitta utomhus utan att frysa.
Tog fram manualen till den lilla, tunga maskin jag köpte igår. Var lite ivrig till o med. Tänkte att jag kanske kunde testa att tugga ner några kvistar innan värmen slog till. I förpackningen låg en liten plastpåse med olika skruvar. Man har väl satt ihop Ikea möbler sedan 60-talet. Slog upp manualen och läste igenom de fyra sidorna med obligatoriska säkerhetsförmaningar. Brukar hoppa dem, men eftersom det är en maskin jag aldrig kommit närheten av så …
Prickade av delar och skruvar, men det stämde inte alls. Hade en påse med helt annat innehåll. Letade o letade i mina väskor om jag hade glömt en extra plastpåse. Var på väg över till sophuset för att se om den låg kvar i förpackningen jag lämnat kvar …
Ringde firmans kundtjänst, hamnade på plats nr 7 i kön. När jag avancerat till plats 6 tog jag med mig manual och plastpåse med det felaktiga innehållet och gick ner till maskinen. Misstänkte att något var fel, gick upp för backen igen och laddade ner manualen från nätet. Där stämde innehållet i min påse med informationen. Jag hade då avancerat till plats nr 5 men avbröt samtalet. Det blev i alla fall i ingen apparat monterad. Det var då för varmt. Temperaturen var 36–37 grader på altanen i skuggan och säkert lite mer i backen i solen.
Maskinen blir monterad viken dag som helst – dvs den dag temperaturen lägger sig normalt. Vi har några tropiska nätter att förvänta oss – liksom varma dagar. Jag älskar värme, men börjar känna att det finns gränser …
Vaknade i morse och var genomsvettig – det var fuktigt, varmt – 28 grader i lägenheten. Tvätten var inte torr och jag försökte bre ut lakanen över stolar. Men fick packa ner dem fuktiga några timmar senare. Det positiva var att det var mulet – vi slapp solen. Trodde aldrig att jag skulle skriva så en svensk sommar, som vi vill ha sol … Detta klimatet är som tropiska Afrika, men där har vi haft AC.
På något sätt är det lite mysigt också – om man slapp fundera (hjärnan känns om snömos – vad nu det är), fungera och fixa. Det hjälps inte vi svenskar är uppfostrade att gilla vackert väder.
Jag hade lite ärenden jag skulle göra innan återfärden till ön. Hjärnan vaknade till liv när jag satte mig i bilen och klimatmaskinen drog ner temperaturen till behaglig nivå. Lade mig precis på gränsen till att frysa. Det var mulet och det kändes lite konstigt att titta ut på grådisigt väder och samtidigt titta på temperaturmätaren – det var 28–30 grader utanför. Hamnade i ett rejält åskregn på motorvägen – det var faktiskt riktigt läskigt, men alla drog ner hastigheten. Vi körde i ca 60-70 km/timmen – utom brandkåren som passerade oss. Men de var nog ute i ogjort ärende, finns inte en chans att en eld kunde ta sig i detta regn.
Svalkan i bilen hjälpte dock inte fullt ut – glömde en massa och fick köra in till okända affärer – ni vet hur det är att handla där man inte känner till var varorna ligger. Hamnade bl.a. i ett gigantiskt Coop, har aldrig sett en sådan stor affär tidigare i Sverige. Jag skulle komplettera med tandkräm och schampo …
Jag skulle också köpa en kompostkvarn, dvs en som tuggar i sej kvistar. Vi har haft problem i flera år med att kunna elda upp ris. Det är för torrt den årstid vi är här och praktiskt taget alltid pålandsvind. Jag ser framför mig ett scenario likt den i Hälsingland just nu …
Maskinen väger 30 kg – död vikt. Jag öppnade kartongen från sidan och drog ut alltsammans – klarade inte att lyfta ut apparaten. Kunde separera de olika delarna – man ska ju montera allt själv även när man köper maskiner. Ställningen och uppsamlingslådan – ingen vikt alls. Tanten är envis och stark, hon lyckades baxa maskinen över relingen utan att den hamnade i vattnet. Samma på ö-sidan. Sedan skulle den upp på tomten. Där står den nu – halvvägs.
Jag lyckades ta mig upp själv hela vägen, få en dusch och sjunka ner i en stol på altanen. Där sitter jag fortfarande, det är ljuvligt, har bara ett skynke på mig. Det börjar skymma lite, märks att det snart är augusti. Vet inte om jag kan resa mig – kanske går jag av på mitten …
Bilden är hämtad från Internet – har inte hunnit ta någon på min egen än …
