Avsked … | Marie Wiberg

Imorse kom maken och såg uppgiven ut, det gick inte att ringa på telefonen, den tutade upptaget istället för svarston. Jag kunde upplysa honom att det betydde att vi hade fått ett meddelande. Ingen hade upplyst oss om det tidigare, men den tekniker som var här konstaterade att så var fallet – det var inte fel på telefonen. Ingen hade heller talat om hur vi skulle kunna lyssna på meddelandet. Nu vet vi till o med det…

Det var datakillen, som aldrig kom igår, som hade meddelat att han kunde komma idag mellan 9-9.30. När klockan var 2 minuter i halv tio så ringde han på. Utanför dörren stod en välbyggd motorcykelknutte i skinnställ, med det svenskklingande namnet Paul Bergman och han hade en stentuff hjälm under armen. Inte riktigt vad jag väntat mej… Men han visste vad han höll på med och efter ett tag så konstaterade han att det var fel på routern. Han ville inget betalt ha, men skall komma tillbaka när vi fått ny router. Han sade också att vi skulle kräva en ny, och inte lämna in den för test ”För de har i alla fall ingen som kan testa …” Och att vi skulle prata med en viss dam som heter Nadja ”Hon är den enda som man kan lita på …” Det var den damen som jag träffade häromdagen och som rekommenderade honom.

Maken och vår gäst åkte iväg till Telkom och efter en stund kom de tillbaka med en ny router, och med ett löfte från Nadja att hon skulle försöka göra så att vi skulle få behålla våra megabits, som förfaller nu om två dagar. Hon hade också förslag till en annan lösning, som skulle bli något mer prisvärd för oss, vilket ingen talat om tidigare. Men ingen, på felanmälan, hade ju heller talat om att att upptagetton betyder att vi fått meddelande…

Men nu kommer jag till den tråkiga delen. Vi har precis kommit tillbaka efter att ha skjutsat våra gäster till flygplatsen 🙁 Mitt i det tråkiga, så blev det lite komiskt. Den bil vi hade hyrt var för liten, vi hade fått en storlek mindre än beställt, och det gick bara att få in en väska i bagageutrymmet. Den andra fick ställas på högkant i baksätet och alla, utom föraren, fick ha en väska i knät. Sedan var det fullt.

Vi kom fram ordentligt till flygplatsen, även om det blåste rejält på sina stället och bilen fladdrade med. Nu i skrivande stund håller de på att borda och om en halvtimme så skall planet lyfta. Vi har varit till Waterfront för sista minuten inköpen och när väskorna skulle packas, så var det på gränsen att de gick att stänga. Extra remmar fick tas fram, men det gick tydligen bra vid incheckningen, för vi väntade utanför – i fall att en del skulle få lämnas kvar. Men ingen kom så vi åkte hem…

Det kommer att bli så tomt, jag saknar dem redan …