På natten ösregnade det. De stackars druvplockarna som var ute på natten, med pannlampor – för att slippa värmen på dagen – blev nog rejält våta och kalla.

Det blev inget morgonte på altanen heller – det fick drickas framför TV:n – till makens förtjusning – vi hade tillgång till CNN … Kylan hade kommit ikapp oss och frukosten avnjöts också inomhus.

Vi styrde kosan mot Kapstaden, men bestämde oss för att åka genom ett bergpass. Otroligt vackert, svindlande höjder och stackars kusinen, som är höjdrädd hamnade närmast kanten. Vägen var väldigt smal och de dödsföraktande sydafrikanerna (åtminstone i trafiken) kom i full fart genom kurvorna. Ingen rolig körning, men ack så vacker. Undrar hur mycket kusinen vågade titta …

Det blev några raster där det gick att stanna och tid för bilder. Som alltid, höjder kommer inte fram på bilder, men det är ett dramatiskt landskap.

Så småningom bar det av nedåt igen och vi landade i Wellington för att fortsätta till Paarl för lunch på den vackra vingården LaBorie. Där har vi ätit förr och åker gärna tillbaka då där är vackert, bra service och underbar mat. Vi blev inte besvikna den här gången heller – även om det fortfarande var lite kyligt i vindpustarna i skuggan under de stora ekarna.

Visst var det något visst att komma hem igen, trots allt vackert vi varit med om …

Vi lämnade det vackra, men kyliga Paternoster och körde mot inlandet och solen. Tulbagh var målet, en liten, vacker stad mellan bergen.

Vi började med en promenad i den vackra lilla staden. Det finns två gator och den ena har ingen trafik. Bara vackert med alla underbara gamla byggnader, stora lummiga träd, blommande buskar och fantastiska blommor. Efter en lätt lunch i en trädgård blev det den obligatoriska vinprovningen på Drosty Hof. Även jag smakade lite – hotellet vi skulle bo på ligger bara några hundra meter ifrån den vackra vingården.

Vi fick en härlig eftermiddag vid poolen, som var varm som ett badkar. Riktigt skönt att plaska runt en stund. På kvällen kom molnen ikapp oss och middagen fick avnjutas inomhus …

Hej, ser ni mig …?

Kusinen är hemma i Sverige igen, men jag sitter här och minns …

Den här dagen styrde vi kosan mot Paternoster. På vägen passerade vi en nationalpark – där vi brukar besöka Lagunen och bada. Enda badbara platsen längs västkusten här i SA. Där går vattnet upp i svenska havstemperaturer. Kusinen och maken badade, men jag bestämde mig för att plaska i kanten. Någon måste ju passa väskorna …

Vi åt lunch på vår krog som ligger i parken. Ett måste när man är där. Lunchen var mycket god som vanligt. Mätta o belåtna fortsatte vi mot Paternoster, den lilla vackra byn vid havet. Vårt värdpar kände igen oss – fattas bara – vi har nu varit där några gånger och den här gången var ”vårt” rum ledigt. Det kändes hemtamt att komma dit igen.

En härlig promenad på stranden där diverse snäckor samlades in – obligatoriskt … I år blev det också några vackra torkade kelp. Ett slags jätte tång. På kvällen middag på restaurangen som ligger på stranden – också god mat. Årets första ostron avnjöts …

Morgonen överraskade med mulet och kallt väder, det blev ingen morgonpromenad på stranden. Vi hade inte kläder för det, vi åkte vidare …

En liten lässtund medan solen sjunker …

Båt utanför restaurangen …

Vi tog bilen och körde den vackra vägen längs kusten mot Hermanus. Staden där man vissa årstider kan se val på nära håll.

Den här dagen var det extra mycket blåst. Det var svårt att hålla i bildörrarna när vi skulle ur och in i bilen. Men ack så vackert det är på vissa ställen.

I Hermanus var det inte så blåsigt, men det var mulet och regnet hängde i luften. Kändes faktiskt lite konstigt att inte se det blågröna havet – det var istället gråaktigt. Någon val var inte heller i sikte. Men god mat serverades det och vi hade turen att få fönsterbord, att sitta ute var inte att tänka på.

Vistelsen avslutades med kaffe och världens godaste Irish coffee, enligt kusinen, på fina hotellet. På vägen hem passerade vi Sr Lawrys Pass. Där blåste det så fruktansvärt att vi tyckte det var otäckt, mina glasögon blåste av och vi var rädda att blåsa ner själva.

Trots blåsigt och mulet – det blev en härlig utflykt …

Maken var vänlig och omtänksam till jul och gav kusinen o mig varsin SPA-behandling. Vi åkte ner till Waterfront och fina hotellet där vi blev knådade och behandlade med varma stenar. Vilket jag innan trott vara floskler – men ack vad jag misstagit mig. Det var helt underbart när hon, istället för att använda händerna när hon masserade ryggen, använde sig av varma, goa, oljeindränkta stenar.

Genomarbetade, oljeblanka och mjuka i kroppen anslöt vi till restaurangen där vi stämt träff med en väninna för lunch. Den blev både lång och god.  När den var slut och vi var på väg till bussen fastnade vi och blev sittande för att lyssna på ett Marimbaband. Jag älskar den musiken. En liten tjej hoppade upp på en sten och stal föreställningen. Hon var helt underbar med sin dans.

När det var slut fortsatte vi mot bussen, men hamnade på en portugisisk restaurang och åt tapas. Det fick bli taxi och vi var inte hemma för än det var mörkt …

Tack käre make för en underbar julklapp!

En dag besökte vi Mount Nelson, ett av Kapstadens äldsta och finaste hotell. Här har alla celebriteter tagit in genom åren. Nu har även vi varit där på High Tea. Otroligt vacker inredning och vackra omgivningar. Teet var också gott och serverades ståndsmässigt. Till det serverades små läckerbitar och där fanns ett dignande buffébord med allehanda sötsaker – men, vem orkade njuta av det – inte jag …

På vägen tillbaka vandrade vi genom Company Garden, där diverse statliga byggnader ligger inklusive Parlamentet. Det är en vacker promenad i skuggan under stora träd och fantastiska odlingar. Från början var det här man odlade färska grönsaker som fartygen från Europa bunkrade på sin väg till Ostindien – som man sade då.

Det är långt och kräver en paus, vilken vi fick i skuggan under träden. Vi var långt ifrån ensamma, många fler hade kommit på samma idé …