Idag har det verkligen inte hänt mycket i mitt liv. Den största händelsen var nog att jag fick sätta plåster på mitt pekfinger – som stör mig nu när jag skriver. Råkade skära mig på en vass kant. Såret är nu omplåstrat, behandlat med tvål och vatten och alkogel. Vet inte hur mycket det hjälper, men brukar ta till det vid sår på fingrarna här nere.

Vi hade hoppats på att Hilda skulle återkomma efter sin julferie hemma hos familjen i Zimbabwe, men nej. Vi fick tag i hennes syster och vi fick återigen veta att hon kommer nästa vecka, det fick vi veta förra veckan också. Vi längtar efter henne, här nere är det hon som tar om lägenheten, vi vet knappt hur man gör. Visserligen har vi både dammsugit, dammat och våttorkat. Vi är ganska duktiga på att hålla efter i köket och badrummet/toan, men … Det är hennes revir, det har det varit i ca 8 år nu. Hilda, vi saknar dig – kom hem …!

Maken var på sin återkommande veckolunch med ”gubbarna”. Jag såg fram emot några timmar för mig själv. Det fick bli inomhus med stängda dörrar och fönster. Skolan, som ger oss utsikt över en stor pool, hade simtävlingar. Då är det livligt med heja ramsor och skrik i allmänhet. Kunde förstås ha tagit en promenad, men det kändes inte helt ok idag. Det blev en dag framför datorn – så mycket man kan fastna i där, och det är ett behov man inte visste att man hade för 10 år sedan. Kanske bara 5 år.

Maken och jag talade idag om hur han tidigare under våra utlandsvistelser satt och ringde till banken för att få veta om transaktionerna på kontot. Redan då var det viktigt att hålla koll – än viktigare nu för tiden. Med sig från Sverige hade han en lista med koder som han via telefonen skulle knappa in. En röst talade om för honom transaktionerna på kontot. Det fungerade alldeles utmärkt och var väldigt ”modernt”, att sitta i Afrika och kunna ha koll på sitt konto i Sverige – fattar ni – så mycket mer imponerande än allt vi nu har tillgång till på internet.

Jag fick min nya internetkod idag, (tack kära kusin), vi kunde gå in och kolla status. Nuförtiden ska man ju öppna och stänga kortet för den kontinent man befinner sig på. Dessutom är det viktigt att hålla koll – finns så mycket skumt där ute som vi inte fattar vidden av.

Vet inte om jag tidigare – för några år sedan – skrev om att jag fick ett samtal från mitt kortföretag där en dam frågade mig var jag befann mig. I Sverige, svarade jag, men jag ska resa till USA imorgon. Hon berättade att just nu försökte man betala en hotellräkning i USA med mitt kort. Rekommendationen var att stoppa kortet, vilket gjordes. Det blev en del problem för min del, men hade en dotter som räddade mig under min vistelse ”over there”.

Ikväll såg vi en talkshow på SVT Play: Al Pitcher, en tokrolig nyzeeländare, verkar vara gift med en svenska, och han försöker anpassa sig till det svenska levnadssättet. Har ni inte sett programmet tycker jag att ni ska göra det. Han driver väldigt bra och kärleksfullt med oss svenskar. Jag hoppas vi får se honom igen.  Här är länken, programmet kan bara ses i tre dagar till – men värt att kika in:

http://www.svtplay.se/video/11794422/al-pitcher-fy-fan-sverige/al-pitcher-fy-fan-sverige-avsnitt-1

Idag har jag besökt en sydafrikansk polisstation. Blev artigt mottagen och ombads att sitta ner och vänta. Den vänliga, kvinnliga polisen var upptagen med två personer. Efter en stund pekade hon att vi skulle gå till disken – det var en man med några stjärnor på axelklaffarna som kom. Jag talade med honom och beskrev mitt ärende. Han såg ut som en fågelholk. Jag funderade på hur dåligt mitt engelska uttal kunde vara, men hur svårt kan det vara att säga på engelska: Jag vill anmäla mitt kreditkort som stulet … Vid ordet Creditcard himlade han med ögonen, upprepade ordet som om han aldrig hört ordet förr.  Jag upprepade mitt meddelande flera gånger och han himlade med ögonen varje gång – creditcard … ???

Så pekade han att jag skulle följa med, han gick ut bakom disken – själv skulle jag gå genom en sidodörr. Vinkade till maken att han skulle komma med. Vi hittade gubben och klättrade upp några våningar i huset. Där kom en ung man med en bunt ”filer”, dvs mappar i snusbrunt. Bunten var ca ½ meter i höjd. Det var tydligen honom vi skulle tala med. Den unge mannen vinkade med mig och vi gick in i ett rum där det var två skrivbord vända mot varandra. På det ena lade den unge mannen ifrån sig sin hög, vid det andra satt en annan ung man. Vid ett kaffebord satt en tredje man och åt mat från en ”takeaway”-kartong. Det var säkert 35 grader varmt i rummet och luktade ”äcklig” mat. Ni vet hur mat i ”andra hand” kan lukta osmakligt.

Jag stod i dörröppningen och undrade vad som skulle hända, där fanns ingen besöksstol. Skrivbordet var belamrat med högar med bruna mappar och nu ökades dessa på med den halva metern han tillfört. Det tog säkert 10 minuter, han sorterade, jag tittade på medan jag sakta drog mig centimeter för centimeter ut mot korridoren igen för att slippa värmen och den äckliga matlukten.

Den unge mannen, antagligen en civilklädd kommissarie eller nåt – han hade en revolver i bältet – sorterade i sakta mak och till slut var alla mappar lagda i rätt hög – får vi hoppas. Han vände sig mot mig och ställde sin fråga om varför jag var där. Jag upprepade att mitt kreditkort var stulet. Då gick vi ner för alla trappor igen och in i ett rum med en träsoffa, en dator där någon stod och arbetade. Jag fick sätta mig på soffan och berättade återigen. Ok, sa han och så gick vi tillbaka ut i den första allmänna lokalen. Han förklarade ärendet för en ung polis i uniform. Den unge polisen fyllde i uppgifterna från passet. Han var helt ok och ställde vettiga frågor – till skillnad mot sin överordnade, som satt vid bordet bredvid och som inte vet vad ett Credit card är …

När han var färdig var två A4 sidor ifyllda för hand + 2 försättsidor. Då frågade han om jag kommer att få tillbaka pengarna. Jag svarade att om jag får kopior på rapporten så hjälper det. Jag fick skriva på och han stämplade med sina stora stämplar, sedan gick han till en annan byggnad och tog kopior.  Jag måste säga att jag gillade denne unge polis, liksom hans lika unga kvinnliga kollega – deras chef – han duger nog bara till att putsa sina stjärnor på axelklaffarna.

När det hela var klart promenerade, ja, mer staplade vi till en av våra favorit restauranger – dit vi alltid promenerade förut, särskilt på söndagarna för att lyssna till deras reggae band. Vi tog varsitt glas vin och några samosas. Sedan blev det bussen till Waterfront, vi hade planerat att se La La Land. Det gjorde vi också. Första halvtimmen undrade vi hur den kunde vara så rosad – faktiskt lämnade 3 besökare lokalen, men det fick de ångra, för sedan kom filmen igång. Det var en härlig film om man gillar musik, fantasi och romantik.

Vi avslutade dagen på den första restaurang vi kom i kontakt med när vi var här 1993 i maj. Den har i alla år varit ”vår” restaurang. Hildebrand, en av Waterfronts äldsta restauranger. Men, den är inte längre vår favorit – de gamla ägarna har sålt, våra servitörer och servitriser som vi lärt känna genom åren är borta. Hela atmosfären är borta. Den är nu förvandlad till något som tilltalar turister/ungdomar – ja, jag vet inte ens om de är tilltalade. Tråkig matsedel och ingen atmosfär. Massor med fluffiga kuddar, men vad hjälper det om service och mat är tråkig och atmosfären saknas. Undrar hur det är för alla gamla trotjänare, vart har de tagit vägen? Flera av dem var med från 1993, den tidigare ägaren månade om sina anställda. För vår del blir det nog bara att sitta ner för en drink i fortsättningen, de har trots allt Waterfronts bästa läge, men lunch – den får bli på annat håll. Tråkigt, ja …

Slog upp vad konvolut  betyder:

konvolut

konvolut (även: kuvert, omslag, hölje, hylle)

Dessa konvolut kan – om de används på rätt sätt – bidra till att främja miljövänliga odlingsformer och minska odlingstrycket på känsliga jordar.

Jag syftade på mina dokument från polisen – trodde man kunde kalla dem för konvolut …

Jag har nu kämpat tappert med mitt eget minne i en veckas tid. Det är inte kul att inse att det som var självskrivet och inte några som helst problem med att minnas, det kräver nu sin tid – om det fungerar alls.

Som jag tidigare nämnt har jag försökt delta i en gratiskurs på nätet i hur man frilägger bilder i Photoshop. Jag gillar att bearbeta bilder och tycker det är roligt att förbättra och faktiskt också manipulera och vill lära mig mer.

Har antagligen redan nämnt att mitt eget Photoshop program är – i datavärlden – uråldrigt. Men, jag måste försvara detta uråldriga program – de flesta funktioner är desamma och fungerar fortfarande på samma sätt, men under andra menyer. Det jag mest vill lära mig fungerar mycket dåligt – åtminstone på det sätt som förevisas i läroprogrammet. Återstår att se om jag kan luska ut för egen del med hjälp av mina uråldriga manualer på engelska. Visst allt måste förnyas, men jag tycker inte det är ok att efter ett visst antal år slutar man att uppgradera/supporta ett från början svindyrt program (20.000 kr år 2003).

Utvecklingen går framåt, nya funktioner, lite annorlunda symboler, bakgrundsfärg och ny design. Jag förstår att det kostar att utveckla och accepterar att betala för att få uppgraderingar. Men, varför ska jag köpa på nytt och betala svindyrt – igen – för samma program, där de flesta funktionerna är desamma. Oförskämt …

Idag svek mig programmet under flera timmar, antagligen pga. av att jag själv blev stressad av tidsfristen och gav fel kommandon. Gratisvarianten av kursen går ut nu vid midnatt. Dvs. jag har fortfarande en timme av min tid kvar, men det är ingen idé att fortsätta. Jag brukar inte ge mig, men inser att jag får fortsätta leta bland menyerna och försöka hitta rätt. Annars får jag vänta tills jag kommer hem till min nya dator där jag har en nyare version av fotoprogrammet. Om jag inte blir klokare då får jag se om det är värt att betala för att lära mig detta. Men, lite surt känns det allt.

Ikväll har vi varit på tisdagsmiddag. En tradition som startades för många år sedan. Då var det en liten lokal italiensk restaurang som spelade tradjazz. Vi kände pianisten, det var en trevlig man, granne med oss i vår förra lägenhet. Det serverades god mat i en enkel och trevlig atmosfär. Vi samlades där, vi som ville. Tyvärr försvann restaurangen och nu vet vi att både pianisten och bassisten är döda. Men vi håller liv i traditionen och ses på andra restauranger. I kväll var vi ca 15 stycken som sågs på en grekisk restaurang. Jag åt fantastiskt goda grillade lammkotletter. Stämningen och ljudnivån var mycket hög – som vanligt …

Vet ni hur det låter när det gnekar? Det var precis vad det gjorde om min ena sko idag. Vi har en lång korridor i vårt hus, jag gick där och det var alldeles tyst bortsett från ljudet av min ena sko. Bara en. Lite som att dra harts emot glas, fast lite mer. Nu var jag ensam och ingen mer än jag hörde det hela. När jag passerade vakten försökte jag knirka med tårna för att bli kvitt ljudet. Det enda som hände var att jag haltade mer än vanligt …

Ute på gatan är det ett väldigt liv av all trafik och alla övriga ljud. Men, mitt gnekande dominerade ibland och folk tittade. Jag låtsades som om det inte var från mig det lät. Men det fanns inte mycket annat att välja på.

Jag besökte min butik och handlade, där går man så långsamt att det inte hördes, men när jag kom ut på gatan – så var det igång igen. Förstår inte hur det uppstår, det är ett par Crocs, öppna skor med en tjock sviktande sula. Innersula av läder – tror jag – och två överliggande läderremmar. Och, varför gnekar bara den ena?

Hade faktiskt samma problem för några år sedan – också med ett par Crocs – men då var det tunna gummisulor. Där gnekade också bara en sko – samma sida. Kan det vara så att det är min högra fot som det är något fel på, är det den som gnekar …?

Idag har jag suttit vid datorn och studerat Photoshop, skulle träna på en viss detalj vad gäller markering av föremål. Deltar i en gratisstudie, som går ut i morgon, och behövde träna på just det här markeringsinstrumentet. Har en gammal kurs inlagd i datorn och tog upp den för att träna med de uppgifterna. Det blev pannkaka av allt. Det verktyg jag skulle träna med fungerade inte – spelar ingen roll hur jag försökte starta om eller återinstallera ursprungsläget. Jag kunde bara göra en ruta och den försvann så fort jag släppte taget. Mina urmelkottar håller sig kvar. Verktyget fungerade alldeles utmärkt igår.

Ledsen och irriterad var jag när jag bänkade mig framför TV:n. Vi tittade på nyheterna, inte blir man gladare av att se vad den nye ”världsledaren” skriver under och de konsekvenser det får. Jag är också kritiskt till en del som pågår just nu, men håller man i pennan måste man veta vad man gör.

Vi lyssnade på vad doktorn i ”Fråga doktorn” hade att säga – den lilla stund hon får komma till tals. Ovanligt lång stund i kväll och för en gångs skull uppskattade jag den intervju som ingick i programmet. Jag gillar den 104-åriga damen. Men, för det mesta tycker jag att man borde ändra titeln på programmet från Fråga doktorn till något annat. För det kortaste inslaget är normalt frågorna till doktorn. Trots att vi uppmanas varje gång att skriva in till programmet med frågor om våra hälsoproblem.

Efter detta blev det nyheter igen, lite längre och lite mer inträngande – men inget nytt. Vi kan se nyheterna ”Live” om vi hinner få igång apparaterna. Det känns faktiskt ganska fantastiskt – fortfarande – att i realtid titta på den nyhetssändning som sänds i Sverige – och vi sitter här långt söder om ekvatorn. Jag kommer ihåg alla åren när vi med – en svindyr – kortvågsradio försökte lyssna på Sveriges Radios utlandssändningar. Ibland hängde maken utanför balkongen med radion för att få en knastrig mottagning och vi kunde lyssna på svenska nyheter. Även på Ring så spelar vi – idag kan man inte förstå vilken knastrig, svajig mottagning som gällde. Vi var lyckliga för varje sekund vi kunde höra och att kanske få en sammanhängande mening. Det var så fantastiskt – då …

Ikväll ”rattade” vi in ett program med Lindström och Schyffert. Så roligt, så mitt i prick. Det fick mig att bli på gott humör igen. Hur lyckas de med att ”hitta allt”, hitta så rätt att alla känner igen sig och dessutom så roliga.

Nu när jag sitter här med mitt rooibos te och öppna balkongdörrar så känns det ganska bra – trots det trilskande programmet. Imorgon är det en ny dag och nu ska jag sätta mig en stund på balkongen och titta på stjärnorna innan det blir sängen …

Och kära fd granne som idag fyller 88 år. Stort Grattis!

Maken hade skaffat biljetter till en konsert på Art Scape där man skulle hylla Michael Jackson. Vi kom dit ganska tidigt, men inte tillräckligt för att hinna äta lunch. Det var en matiné föreställning. Det fick bli en skål pommes frites. Nog första gången i mitt liv jag beställt in en skål pommes frites utan andra tillbehör …

Showen drog igång. Den gick på alla cylindrar, mina öron klarade knappt av det. Jag känner fortfarande av ett öra, det hjälpte definitivt inte mot tinnitus. Ljussättningen var fantastiskt och det hade musiken också varit om det inte varit för högt. Detta rättade man till i pausen, eller så var öronen redan avtrubbade i andra akten.

I vilket fall var det bra. Vi gick nöjda därifrån. Bestämde oss för att ta den buss som gick först och att vi skulle hoppa av på vägen för att äta middag. Det blev Waterfront och vi hamnade på en italiensk restaurang och vad äter man på en sådan – jo, gärna pizza. Även jag gav mig på en sådan, de hade glutenfri. Har inte ätit pizza på flera år och det var jättegott!!

Hade varken med mig kamera eller telefon idag och har därför inte fixat några bilder från föreställningen. Letade på YouTube och hittade några med den artist som spelade Michael idag, men de var inte bra. Tycker själv att det var modigt att ställa upp i en roll där man ska föreställa Michael Jackson. Det finns ju bara en – inget kan bli bättre än originalet. Medan jag skrivit har det spelats upp flera musikvideor med honom – den ena bättre andra. Just nu pågår Earth Song – så aktuell idag …

Här kommer en länk till Billie Jean,  om ni vill se, lyssna och njuta:

https://www.youtube.com/watch?v=45Ph_MXIP1o

Lägger med den här länken också, Earth Song:

https://www.youtube.com/watch?v=XAi3VTSdTxU