Nu är vi tillbaka i stan. Ännu en gång har vi stängt stugan – det gick på rekordfart. Brukar ta ca tre dagar, men nu var jag kvar i stan i fredags pga av fönsterbesiktning, vi hade bara lördag och söndag på oss. Det gick bra, men är lika jobbigt varje gång. Idag regnade det också till o från, mest till. Det blev en kasse med tvätt som fick följa med till stan, normalt hade jag tvättat på plats. Det torkade långsamt igår, men jag hann tvätta både lakan och handdukar, grytlappar och förkläden. Allt som kan locka till sig insekter eller möss.

Maken poade på utomhus, det var så sankt efter allt regnandet. Gräsmattan förvandlades till en leråker och han drattade omkull på rumpan i det hala gräset. Det såg ut som om han satt sig i en koblaja …

Att det ska vara så jobbigt att stänga. Det går så bra medan det pågår – har ju rutinen inne – men nu … Här sitter jag i soffan och kan knappt vrida huvudet, axlarna värker och varje försök att resa mig upp gör så ont. När jag väl kommit upp så ser jag mycket konstig ut de första stegen. Vadmusklerna värker – vad nu de har med stugstängning att göra. Ja, i stort sett hela kroppen värker, men jag hoppas att vi lyckats att göra stugan så ren att mössen är totalt ointresserade av att besöka oss.

Sonen kom och hjälpte till att ta upp båten, stötta terrasstaket mm, bära ner kassarna och slutligen köra oss över till fastlandet. Känns skönt att slippa ro över och att dra upp en jolle efter sig. De som gjort så har lite bekymmer just nu pga av det höga vattenståndet – halva båtarna ligger i vatten …

Sitter här på ön igen – kom ut igår sen eftermiddag. Maken åkte ut redan på torsdagen efter besöket på Artipelag, men jag var tvungen att återvända till lägenheten. Igår skulle man ha slutbesiktning av fönstren som renoverades i somras. Det är den andra besiktningen. Bara att flytta alla möbler och prylar – igen – det blir ju en del då det är stora fönster som öppnas inåt …

Tack o lov hade jag inte hunnit hänga upp gardinerna – har inte bestämt om de ska kemtvättas eller om jag ska göra jobbet själv. Under tiden ligger de hopvikta i en liten hög.

Nu är jag i alla fall här och sonen med familj är också här. De blev lite sena, det hann precis bli mörkt. Är lite svårt att ställa om sig till att det inte längre är ljust på kvällarna – och vi skulle grilla, men det finns ficklampor. Det påverkade på intet sätt köttet, det blev utsökt, mört och precis lagom rött – sonen är mycket duktig på att grilla, i alla fall i mörker. Vi visste inte riktigt vilken typ at kött det var, vi äter ur frysen och köttet var styckat på annat vis, men det var mycket mört och blev lyckat – inte en smula kvar.

Det som nu finns kvar i frysen är en påse med rotmos och ½ kg köttfärs plus ett paket glass, spenat och några portionspåsar med kokt pasta, tänkt till barnbarnen i somras. Inga problem med att slänga pastan, men måste väl göra något med köttfärsen.

Den lilla familjen åkte hem tidigt idag, maken och jag har donat hela dagen. Pumparna togs ur dammarna och rengjordes. Hammocken bars upp under taket på terrassen, alla dynor, parasoller o … ja, ni vet …

Körde några tvättmaskiner,  men det var dåligt med torkningen – hela huset fungerar nu som en torkställning.  Solen är så lågt att tvättlinan hamnade i skugga strax efter lunch. Hade kanske inte spelat någon roll, men torkningen var obefintlig. Sitter här nyduschad, med nytvättad morgonrock – den torkade de sista timmarna hängd över en dörr. Maken ligger i sängen (nyduschad) med rena lakan. Alla handdukar, grytlappar, dukar mm hänger på tork över allt. Det doftar väldigt gott …

Det sitter en spillkråka där …

På radio Stockolm har man en – i mitt tycke – fånig slogan sedan något år. Varje vardag är det en ljudslinga med en damröst som säger ”Äntligen måndag, tisdag osv …” Det kanske var lite kul när de började med det för några år sedan – men är det inte dags att byta ut mot något annat nu …?  Visserligen upplever man varje dag i veckan här hemma – inte som i Kapstaden där veckan består av måndagar och fredagar. Däremellan svischar lördag och söndag förbi …

I dag på förmiddagen började jag att leta efter ett don som behövs för att kunna få ut kittet ur tuben. Har köpt fönsterkitt som ligger i praktiskt tub med pip och det är mycket enkelt att dosera och hantera – om man har starka nypor. Men det får man under tiden. Donet – vad det nu heter – fanns inte. Jag letade i 1 ½ timme. När jag gått igenom alla mina lådor med fönsterskrapor, färg, penslar osv. så blev det bodarnas tur. Maken såg sin chans att kunna röja bort och kasta. Det första han alltid ger sig på är mina små plasthinkar … slår aldrig fel. Dessa som man inte använder i vardagen, men när de behövs så behövs de och det finns inget som kan ersätta … Jag går själv igenom dem ibland – inte tillräckligt ofta – men då är det läge att kasta alla de som inte har lock. Det är nämligen makens lilla revansch att kasta locken om de inte sitter på hinken … 😉 Ja, så där går det på i gamla äktenskap, är det inte värre så … Han fick ihop en liten hög och verkade vara nöjd med det.

Men donet var och förblev borta … Eftersom fönsterkittet fanns i dessa speciella tuber går det inte att använda utan denna grej. Maken erbjöds sig att åka iväg och köpa en – gulle han. Han åkte iväg och jag slipade båge nr 2 med mitt lilla ”strykjärn”. Usch, ett tidsödande, tråkigt, men nödvändigt arbete. Maken kom tillbaka med donet och jag lade i min plasttub med kitt. Medan jag matade fram så gick det sönder … Maken som var så glad när han kom – det kostade bara 19 kronor – såg inte så glad ut längre. Jag vill inte tänka på hur jag såg ut – och lät. Jag försökte fixa med en stor skruvmejsel – men det gick inte bra.

Det började mullra i fjärran, vi fick koncentrera oss på att få upp parasoller och plast för att skydda de två fönsterbågarna som ligger på bockar och som inte skulle må så bra om det kommer regn på dem i nuvarande skick. Vi hann precis klart, och hann också plasta in fönsteröppningen på bastun där bågarna hör hemma, när regnet kom brakande in. Vi satt en stund på verandan och tittade på regnet – men det blev ett rejält temperaturfall.

Jag fortsatte att jobba men fick ge mig när maken kom med en ficklampa. Nu är åtminstone båda grundmålade. I morgon är en annan dag …

Det blev sent i natt – igen. Barnbarnet kallar mig för Ugglan. Ibland är det ju bra att jag är det då hon bor nio timmar i tidsskillnad från mig. Det betyder att när vi pratar med varandra så är det mer eller mindre natt här.

Jag blev sittande och tittade på ett helt fantastiskt program om jorden och planeterna. Det går många sådana program just nu – efter normal sändningstid. Det är inte första natten jag sitter uppe och tittar ett intressant program om jorden och dess uppkomst. Vilka bra TV-kanaler det finns i Sverige.  Men hur ska man kunna se programmen då de sänds efter normal läggtid. Jag har gjort det, men blir sittande långt in på småtimmarna.

Dagen har jag ägnat åt att slipa fönster. Grannarna på båda sidor har lämnat och åkt tillbaka till stan. Själv använder jag hörselskydd. Maken tog tag i gräsmattan – det växer bra på ön just nu. Det lät alldels förfärligt om oss – men en av grannarna en bit bort har också tagit tag i sitt gräs – så vi behövde inte ha dåligt samvete för att det är söndag. I morgon ska nästa fönster slipas, och fönsterkarmen – och målas … Jag längtar ut till svampskogen …

Jag har inte varit här på vääldigt länge … Tycker inte jag har haft något att skriva om, och har glömt bort att ta kameran med mig. Den har helt enkelt ”fadat” ut …

Från början saknade jag skrivandet, men eftersom  jag är lat av naturen så slutade jag ganska snart att tänka på den. Det är dessutom ganska intensivt när vi tillbringar vår tid här under den svenska sommaren. Nu har jag mött flera som sagt att de saknar sidan, så jag ska se om jag kan skärpa till mig och ! om jag har något att skriva om. Och – det vore roligt om ni, som saknar sidan, hör av er … Kanske skulle det inspirera …

Sommaren har, som alltid varit intensiv med barnbarn och numera är vi också farmor och farfar till Jackson, en lurvig, charmig Portugisisk vattenhund. Tack o lov har det inte regnat så mycket här ute i Stockholms skärgård som i övriga landet. Det hade antagligen varit rena katastrofen – på mer än ett sätt – om vi varit bosatta i Småland. Det räckte så bra med de dagar vi hade regn här. Jackson fungerar som en golvmopp, han drar åt sig all väta, alla gräsfrön, all lera och allt löst grus som kommer i hans väg. På sensommaren tillkommer dessutom alla tistelfrökapslar … Det finns diverse tortyrredskap som medföljer hunden, och som ska användas mot ovanstående. Hunden har mycket stort tålamod – men inte hur många timmar som helst – det har inte heller jag.

Nu är vi tillbaka på ön, efter en vecka i Hälsingland. Vi har stängt den lilla stugan, som vi alltid gör första veckan i september. Maken, kusinen och jag drar iväg dit och försöker övermanna gräs och ogräs, som växt till sig. Vi försöker också plocka svamp och få ihop lite lingon som ska täcka vinterns behov. I år ska jag behålla lite själv och koka sylt som jag ska ta med till Sydafrika – hoppas att tullen kan acceptera det.

Det var inte så gott om dem, och de höll inte samma kvalitet som tidigare år – men blir säkert mycket godare än den s.k. lingonsylten som finns på hyllorna i butiken. Såg att man kan köpa lingon i butiker och på torget, de kostar mellan 62-69 kr kilot.

Svamp var det inte heller så gott om där vi befann oss – trots att man från Mellansverige talat om att svampen mer eller mindre överfaller plockarna – speciellt de gula kantarellerna. Vi fick nöja oss med några gula kantareller, mest taggsvamp och spridda skurar med gul trumpetsvamp och trattkantareller. Men vi var glada i alla fall – vi höll på att bli en kusin kortare i släkten, hon kom vilse och det var lite dramatiskt innan vi fick kontakt med henne igen . Det är stora skogar i Hälsingland och där finns gott om björn. Själv såg jag färska spår, och man känner sig inte precis som Olle i visan när man ser dem …

Idag har vi varit på besök till makens barndomsvänner i Kummelnäs. Det blev några mycket trevliga timmar i trädgården, solen var där – men visst känns det att hösten knackar på. Vi bjöds på en härlig trerätters lunch.  Tack så mycket för en härlig dag!

Inte fullt så glada blev vi när vi kom till vår brygga – båten flöt visserligen, det gjorde också tanken i båten … Maken fick ta av skor och strumpor och kavla upp byxorna och vada till aktern – där det finns don för att tömma båten. Tyvärr har jag kommit ifrån det där med kamera – men ni får tänka er en man med kritvita fötter och långbyxor uppkavlade till knäna och vatten nästan lika högt. Motorn startade och vi kom över. Vi konstaterade att rådjuren varit här och ätit av samtliga jordgubbsplantor, grävlingen har gått bärsärkagång i komposten. Den har numera lärt sig att flytta på en lastpall, som står framför komposten, ett cementrör och flera tegelstenar som ligger på locket. Den har dessutom lärt sig att vrida om två spärrar på varsin sida av locket för att kunna få av det. Undrar om den gör det med nosen eller tassarna …

Vi har längtat efter regn i stort sett hela sommarhalvåret här i skärgården, så många klagar över den dåliga sommaren, men inte här – nu hör jag att det regnar. Hurra – men kanske inte … I morgon ska vi flytta upp alla trädgårdsmöbler på altanen och sedan ska vi transportera allt som inte ska vara kvar här på ön till fastlandet. Det är väldigt blött att förflytta sig över vatten när det regnar. Vår båt ligger nu på land – sonen kommer med sin båt och hämtar oss för transport till fastlandet.

Innan dess ska alla golv våttorkas, dammsugningen klarades av idag, duschen ska skuras och allt som kan attrahera möss undanröjas. Det senare är det svåraste momentet. Man vet inte från år till år vad de attraheras av … Jag skrev i går om alla måsten, och har klarat av en del av dem idag – men att tömma vattensystemet återstår – det är det sista som händer.

Inte desto mindre sitter jag här och njuter av att lyssna till regnet på taket. Egentligen hade jag önskat att det var lite svalare utomhus så att jag kunde sitta här och njuta av en brasa också – men det är inte tillräckligt svalt för det. Det får anstå till nästa år.

Lite vemodigt känns det att detta är sista kvällen som jag sitter här. Jag som alltid avskytt hösten har lärt mig att uppskatta den då jag fick förmånen att komma hit till ön, för nu rätt många år sedan. Den avskyvärda hösten förvandlades då till en speciell årstid, som jag fortfarande tycker så mycket om. Nu pratar vi fram till november – det är en månad som jag fortfarande inte förstår meningen med – då är allt grått …

Jag tar inte så många bilder längre – de är ju ”samma, samma” … även om jag ibland glömmer mig … Ni får föreställa er hur det ser ut en vacker höstdag med björkar och alar mm …