regnet. Vi väntar fortfarande på regnet. Det kanske låter konstigt, men våra stora högar med ris ligger kvar. Dessa vill vi ha bort före sommaren – vi tar tacksamt emot några timmars regn. Man har skjutit upp det igen från SMHI’s sida. Det uppskattas säkert av de flesta, men snälla – några timmar bara.

Någon vår kan man inte säga att det är, vi håller oss inne och vi eldar, eldar och eldar. När jag har anledning att gå ut – för att hämta mer ved – så kastar den isiga kylan över mig och huttrande får jag stå framför elden och tina upp igen.

Maken har hängt upp talgbollar, lite sent kan tänkas, men fåglarna uppskattar dem även om blåmesen som fått dem i sitt revir får kämpa en hopplös kamp mot talgoxen. Kanske det är skönt att slippa leta efter obefintliga insekter i kylan.

De stackars plantor, som rådjuren inte ätit, verkar inte bry sig. De blommar för fullt, till o med gullvivan är på tid. Den brukar vi plocka lagom till min systers födelsedag den 12 maj, men de blommar redan för fullt. Kanske de fått en släng av den globala uppvärmningen – i få fall det enda som påminner om det denna s.k. vår …

Vi går och väntar på regnet, SMHI flyttar fram för varje dag. Nu lider vi inte precis av solen, men det är så mycket ris som måste eldas före sommaren. Luften är iskall, bara i lä i solen är det skönt. Jag övervägde att dricka mitt morgonte ute på altanen i morse, men vände in igen – det hjälpte inte att det var sol – iskallt.

Det blev en stund på sena eftermiddagen i stället med eftermiddagskaffet.

Dagen har annars ägnats åt att dra fram diskmaskinen, vända den upp och ner och skruva loss bottenplåten. Ja, det är ju inget som man kommer på själv, det var det råd som maken fick då han ringde servicefirman. Vi har problem med att vattenskyddslåset har löst ut och maskinen är så gammal att det inte finns reservdelar. Servicekillen föreslog att vi skulle inspektera den mekanik som denna mojäng ansluter till. Men maken kom inte ihåg vad han sade om vad som skulle göras.

Maken somnade i solen av ren utmattning, jag gick in och fnulade på och lyckades efter en stund förstå att denna mekanism inte hade löst ut och skruvade tillbaka bottenplåten. Sedan rotade jag igenom lådorna och hittade en kraftig tapetserinål och med hjälp av den lyckades jag återställa vattenskyddlslåset. En röd plupp som skulle tryckas tillbaka i infällt läge – annars tar inte maskinen in vatten …

Ja, jag slutar här – antar att inte så många hänger med på varken tapetsrinål, pluppar mm. Diskmaskinen? Jo, den fungerade på sköljprogrammet – bara en mus som har gnagt lite på avloppslangen – men det tar vi tag i imorgon.

Ibland känns det lite svårt att skriva här, jag har ju en vardag som alla andra – den är för det mesta ganska vanlig. När jag började skriva här (många år sedan) levde jag ett helt annat liv – i en Afrikansk stat med helt andra betingelser. Familjen befann sig (och befinner sig fortfarande) på tre olika kontinenter. Nu har jag återvänt till moderkontinenten för sommarhalvåret på norra halvklotet – dvs. jag lever lika som alla andra i detta avlånga land som kallas Sverige.

För mig är detta lite ”exotiskt” … Visserligen behöver jag bara sätta ner foten i Sverige så vet jag vad som gäller och ”känner igen mig”. Men andra halvan av mig lever kvar i ett helt annorlunda samhälle – som naturligtvis präglat mig. Det är självklart att jag hälsar och har ögonkontakt med den som servar mig. Att be om ursäkt om jag knuffar till eller kommer ivägen för någon. När jag kliver på bussen, eller passerar kontrollen i tunnelbanan så hälsar jag automatikst. – Så naturligt, men så gör man bara inte – här … Ibland muttrar busschauffören/biljettkontrollanten tillbaka, men för det mesta märker/låtsas han/hon om intet. De närmast sittande passagerarna glor … Jag bjuder gärna på detta – men blir lite förvirrad – jag är ju hemma, borde inte dessa människor hälsa då, varför förstår de inte hur glad jag är. Skit i mig – varför hälsar de inte tillbaka …?

Idag firar maken och jag 20-årig bröllopsdag. Vi fattar ingenting – hur kan det ha blivit 20 år … – men det säger ju alla …

Vi fick blommor från dottern i CA som tydligen hänger med. En otroligt vacker bukett! Tack!!! så mycket – nu fattar vi …

Det har hunnit bli maj, björkarna utanför balkongen har fått musöron som växer för varje timme. Vi har varit i stugan och firat Valborg tillsammans med kusinen. Det blev några härliga dagar, men inte tillräckligt med regn för att vi skulle kunna elda undan allt ris som ligger kvar efter avverkningen i höstas.

På Valborgsmässoafton blev det några stänk så vi vågade göra en brasa nere i vassen. Visserligen vågade vi inte tända på den stora hög som vi dragit ihop föreående år och föregående år. Det är nu två år i rad som vädret har varit emot oss, men en del fick vi i alla fall bort. Det är slitsamt att försöka dra gamla grenar ur en gammal rishög, men den minskade i storlek och hög nr 2 fick vi bort helt.

Första maj hade väl inte det bästa vädret, men det gjorde inget, vi var så trötta så det var skönt att bara vara. Maken talade med grannen, som hade lagt nät, de hade fått gös. Vi bestämde att vi skulle försöka också och hade tur med vädret – det var spegelblankt – gör det så mycket enklare att ro ut och att få i näten.

På morgonen blev jag väckt av maken, jag hade redan glömt det där med nät – men inte han, tur det. Det blåste en del, så det gällde att klä sig. Maken slet med årorna och jag med näten. Det är alltid lika spännande att dra upp näten, när man ser något ljust under ytan, det närmar sig och innan man ser vad det är. Vi fick tre fina gösar och en aborre. Bara två ”skräpfisk” – så det var en lyckad tur. Vädret blev strålande vackert och det var skönt att stå ute och rensa fisken, sedan kunde vi sitta i solen några timmar innan vi drog in mot stan igen.

Det var lite gråmulet i morse och det hälsade jag med tacksamhet. Då behövde jag inte ha dåligt samvete över att jag inte kastade mig över mina döda rosor.

Barnbarnet sov ovanligt länge, men när jag pratat med honom visade det sig att han hört när maken steg upp en timme tidigare och att han då valt att ligga kvar i sängen. Bådar gott …! Då kanske det är slut med att stiga upp i ottan och försöka övertala ett morgonpiggt barn att det faktiskt är mycket tidigt – ja, nästan natt – fast solen skiner. Visserligen är det några år kvar till tonåren, men hinner klockan bara bli halv åtta – toppen …

Vi satt inne och kurade, maken med kikaren – han spanade in varje fågel som rörde sig, barnbarnet på golvet och som byggde de mest fantastiska skapelser i lego och så jag. Jag är bara vaken, försöker att leva och att se så normal ut som möjligt. Antagligen lyckad jag ibland, för jag upplysningar från maken att jag skall titta på den och den fågeln. Barnbarnet tycker att vi skall bygga en bil, eller en bil eller en bil …

Efter några timmar är även jag vaken, därför gillar jag morgnar med dåligt väder – jag får sitta stilla ovh vakna i min takt. När jag vaknat tillräckligt – antagligen har barnbarnet ett sjätte sinne, eller så behöver han bara titta på mig – så påminner han mig om att jag lovat att vi skall lägga pussel på min dator.

Han är mycket duktig på det. Efter en stund så tröttnade han och fortsatte med att bygga Lego. Jag bestämde då att jag skulle ladda upp en egen bild och lägga. Jag gillar svåra pussel och det blev 300 bitar. Det dröjde inte många sekunder förrän barnbarnet satt i mitt knä och tog över. Jag blev imponerad, men det skall väl en riktig farmor bli av sitt barnbarn, eller …

Vi fick i alla fall några riktigt varma timmar ute i trädgården innan det var dags för hemfärd. Temperaturen sjönk som en gråsten när vi väl kom hem, men det för inget för vi slipper elda i stan …

(Kameran glömde jag i vanlig ordning …)

I morgon fyller min lillasyster år. GRATTIS!

Klockan på ringning tidigt … Barnbarnet vaknade i samma veva – tur det, för annars hade jag nog inte kommit upp. Men vi skulle till vårdcentralen, vi skulle få träffa vår nya husläkare. Det låg ett brev med en lång lista med namn i brevlådan då vi kom hem. Jag ringde och sa att jag villa ha kvar Sofia, som både maken och jag haft, och fick då veta att hon slutat. Så rådvill talade jag om att jag har ju ingen aning om vilka dessa människor är. Damen i andra änden av telefonen sa att hon ju inte gärna kunde råda, men nämnde ett namn på en kvinna som var nyutexaminerad distriksläkare och som precis hade börjat.

Vi skrev upp henne på listan och postade listan och idag fick vi träffa henne. Första besöket blev ”kärlek vid första ögonkastet” – nu hoppas vi att hon inte slutar.

Sedan styrde vi kosan mot ön, bilen lät lite konstigt och ljudet hade ökat för varje km när vi lämnade stan. Vi hade fått kännedom om en kille som har bilverkstad strax intill vårdcentralen och frågade om han kunde kolla. Han kollade däcken direkt och kunde dra åt skruvarna. De hade varit så tröga vid skiftet till sommardäck att de knappt gick att lossa, så man hade sprejat dem med olja och nu hade den antagligen den verkat och det gick att dra åt skruvarna ytterligare. Vi ville betala honom, men det fick vi inte – Gulle honom, vi vet precis vart vi skall vända oss nästa gång vi skall fixa något med bilen.

Idag sken solen, vi köpte med oss något att grilla. Kunde ha korsdrag i huset och det var trevligt att komma ut – mattorna låg ju på och ingen muslort. Barnbarnet lekte med Lego, jag kunde komma ikapp med lite på datorn, vi fikade ute. Det var så härligt, visserligen var vinden kylig, men i lä …

Barnbarnet lade pussel på datorn – han är riktigt duktig på det – medan jag förberedde maten. När det var dags att tända grillen så hade det blivit mulet och då kändes den kyliga vinden. Det fick bli stekning på spisen istället – men det gjorde inget. Dagen var så härlig.

Huset är nu skapligt varmt, jag sitter och lyssnar till brasan som sprakar. Barnbarnet och maken sover.

Så vill jag gratulera till huset som svärdottern och sonen har köpt – det blev klart idag …