Solen sken i morse och det var helt underbart. Vi hade bestämt att vi skulle fiska strömming. Men det tog några timmar innan vi kom iväg. Från början skulle vi alla åka, dvs barnflickan, maken, tre barnbarn och jag. Men så bestämde vi att det kanske inte var så lämpligt att den yngste följde med, eftersom han blev så rädd då han åkte över till ön och det kom en stor båt som gjorde så stora vågor att det stänkte över relingen. 

Det blev maken, två barnbarn och jag som gav oss iväg. Jag hade packat en flaska vatten – i brist på saft, en öl (till maken) och – som jag trodde en burk med kex och massor med snytpapper, då alla tre barnbarnen är förkylda. (Undrar när det är dags för oss…?)

 

Vi hade en härlig färd, så länge som vi var i lä, men när vi kom ut på Grisslingen, så blev det lite vågor – inte stora, men det blåste in vattenstänk i båten. Båda barnen tyckte det var jätteroligt och skrattade högt varje gång. Vi kom fram till fiskestället och började dra – och vi fick inte en enda strömming. Det kom en annan båt och vi visade tummen ner, de fick inte heller. Dagen innan talade en granne om att det var bara att skyffla upp med skovel, så var inte fallet idag. 

Men, efter tio minuter så fick vi en strömming och gossebarnbarnet skrek av förtjusning. Flickan var mer sansad – hon var ju med i fjol (och skrek lika då), men nu var hon luttrad och bara skrattade. Det var ingen skyffling vi ägnade oss åt, men en eller ett par åt gången gjorde att vi fyllde botten på hinkarna. Vi hade talat om att de skulle säga till då det ryckte i reven. Och det ”ryckte” hela tiden – förståss  😉 Men ibland var det på riktigt. Efter en stund så tröttnade gossen och jag skulle locka honom med fika. Ja, hur kul var det att få ett glas vatten …? Men vi lyckades få honom att hålla ut tills vi bedömde att vi åtminstone hade det antal som skulle räcka till middag.

Sedan blev det rensning på bryggan och barnen var så spända på att få se måsarna när de kom och skulle äta av renset. Men de vågade sig inte fram och de var dessutom bara tre stycken, vad har hänt med måsbeståndet? Så inte ens det fick vi uppleva, när måsarna slåss om renset.. Vi åt inte heller strömmingen, för det blev så ”olika” med allt. Dottern skulle fixa nytt pass till barnbarnet, så de gav sig iväg till Nacka och vi andra åt bara rester från dagen innan …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagen började med en härlig stund på verandan till bastuhuset – vårt hem de närmaste veckorna. Det gör inget, vi sover gott här, vi har större sängutrymme än i stora huset. Solen sken och fåglarna överröstade varandra tills grannen fick för sig att det var nödvändigt att trimma gräset och vassen – klockan var då kvart i nio, söndagsmorgon och Mors dag. Vi blev klart irriterade och dessutom vet vi att doppingen häckar i den vass som nu är obefintlig. Förhoppningsvis så såg han boet, men troligen inte.

Efter att vi suttit och njutit (så gott det nu gick) med te och GD, så visade sig en glad figur i Pippi-klänning och ropade hallå. Sedan var det full fart. Klart annorlunda än våra vanliga söndagsmorgnar – men inte helt fel … Vi fixade frukost och det är pippifågelsportioner sin gäller. Vi gjorde smeten till en tårtbotten. Medan den gräddades så skulle det bli fiske från bryggan. Dotterdottern har bara längtat såå mycket efter det – så nu måste det bara bli av.  Så medan tårtbottenen stod och svalnaade så gick barnen och de andra ner på bryggan för att meta, med riktiga krokar och mask. Efter några minuter så fick dotterdottern en abborre, som fick simma runt i en hink. Den fick också komma med upp tillstugan. Mormor föreslog att fisken skulle hällas tillbaka i vattnet. Men dotterdottern sa nej. Då frågade mormor om hon ville äta upp fisken – men det hade hon inte en tanke på. Hon ville släppa den i dammen. Dvs, den gjyttjepöl som jag försöker hålla som damm vissa delar av sommaren.

Vi förrklarade att fisken inte skulle överleva, och att eftersom ihon inte vill äta den, så skulle vi släppa ut den igen i havet. Hon ville behålla den en stund – medan hon åt middag – sedan skulle hon gå ner till vattnet och släppa ut den. Så blev det också. Maken sade till henne ”Att eftersom hon fiskat upp den så fick hon också hälla tillbaka den – vilket hon gjorde.

Sedan gjorde vi tårtan, som lyckades mycket bra- den kunde ha varit hälften så stor, men …Vi fyllde den med mosade hallon och hemkokad vaniljkräm – läs soppa. På toppen var det grädde och blåbär. Vi letade efter en svensk flagga, dotterdottern tyckte att vi skulle hade det – men hittade bara en sydafrikansk …

Sedan blev det fika på altanen med tårta och kaffe och senare, på kvällen,  grillmidag …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Steg upp tidigt med hjälp av ”telefonklockan”. Förberedde för att flytta ut till stugan. Mycket packning blir det … Och än mer efter besök i diverse butiker. Innan allt var uppe i stugan så höll hjärtat en takt som jag inte ens vågade lyssna till. Även om det dunkade i hela kroppen, så var det bara att bita ihop och bära. Sedan var det bara att se till allt kom in kyl eller fys. Belöningen blev en stund i hammocken med utsikt över glittrande vatten en en liten whiskey – mot hjärtat. 😉 (Det hjälper, tro inget annat …)

En stund senare var vi fit for fight igen och jag har nu bäddat sängarna till barnbarnen. De andra bäddar jag inte förrän i morgon. Maken lämnar vi 6-tiden för Arlanda och då flyttar jag ner våra prylar till bastun. Det kommer att vara vårt sovrum några veckor framåt.

Dottern ringde från Chicago, resan dittills hade gått bra. Nu hoppas vi att resten går bra också. Jag ser verkligen fram emot detta besök …

 

 

 

Idag skulle det äntligen bli av – igen …

Vår återföreningsträff med våra vänner då vi kommer tillbaka till Sverige. Vi har gjort detta under de år som vi bodde utomlands, då maken bara hade några veckors semester och vi ville förekomma och träffa alla på samma gång eftersom tiden inte skulle räcka till under de semesterveckor han hade. De tre senaste åren har det inte blivit av, dels så har maken pensionerat sig, dels så kommer det kärt besök från USA den tiden. Men nu bestämde vi att det skulle bli av. Lite tidigare än vanligt – men vädergudarna stod oss verkligen bi … 

Vi fick en underbar dag tillsammans med underbara vänner. Vi samsades vid grillarna och vi hade så trevligt, så trevligt att jag inte kom ihåg kameran en enda sekund. Var och en hade med sig vad som skulle grillas och ätas. Innan det var dags för kaffe så uppstod en spontan lek. Mycket komplicerad – vi var tvugna att gå ner på vägen, då vi inte hade tillräcklig yta på vår bergstomt. 

Det hela gick ut på att slänga en plastpåse – bakvänt, dubbelvikt och mellan benen – framåt… Tänker inte försöka förklara mer. Roligt var det och inte helt enkelt – men till stor glädje för oss som just då inte var i ”position” , utan kunde titta på spektaklet …

Sedan belönades vi med kaffe och glass, solen lyste över oss och vi pratade och pratade, det blev svalare och filtar kom fram – men det hindrande inte att vi fortsatte att prata. Efter många timmar så flyttade vi inomhus. Vi lyssnade till Malena – det var order om tystnad just då …

Gästerna lämnade inte förrän ca 22. Vi hade kunnat fortsätta, vi hade så trevligt. Men, som någon påpekade – vi bör inte köra båt i mörkret. 

Det blev tomt när de lämnade, men Melodifestivalen pågick, så vi fylle huset med musik från TV:n istället. Måste erkänna att jag blev besviken på Malenas placering. Och, inte minst för den töntiga klänning de gett henne – samtidigt som scenen beslystes bakifrån …. Man såg henne knappt och hela hennes härliga utstålning försvann. Och … hur kunde de välja bort männen och ersätta med kvinnor – de skulle natruligtvis ha haft män som lyftte upp henne iluften. Nu blev hon pryd bland de andra som jag ibland nästan rodnade när jag såg dem uppträda. Och vem fasen var norrmannen som vann – har inget minne av att han ens deltog i tävlingen,  i vart fall inte hans låt …

Grattis Norge!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har varit lite si och så här de senaste veckorna. Detta beror på att jag dels varit bortrest, men sista veckorna på min ”åkomma” som inte ger sig. Jag är för trött helt enkelt.

Ikväll var i alla fall ambitionen mycket stor. Jag satte mig framför datorn och var beredd att skriva om dagens dont. Då får jag frågan från barnbarnet i USA om jag vill prata med henne via Skypen …

Vilken mormor kan motså det? Inte jag i alla fall. Så nu är det läggdags för mig. Undrar när jag skall komma ikapp – inte minst med alla fina bilder. Men en dag jag lovar …

 

Valborgsmässoafton och Konungens födelsedag. Dagen har varit vacker, knallblå himmel som matchade flaggan och forsythian som slog ut igår. Solen sken hela dagen och det var varmt i lä, men iskallt i den nordliga vinden. Jag har slöat hela dagen, känt efter hur trött jag är. Vårdcentranlen har ringt två gånger för att uppmuntra mig, men också för att avråda mig från att umgås med andra människor.Jag skulle få veta sensast på måndag och innan dess borde jag hålla mig isolerad.

Dagen har varit härligt slö och jag har suttit med huvudet i skuggan och njutit av solen, lyssnat på fåglarna och tittat på glittret i vattnet. Sent på eftermiddagen ringde min egen läkare och blåste faran över – jag har ingen smittande flunsa. Hon ringde för att hon också blivit avstängd sedan hon haft kontakt med mig, det förstod jag av samtalet på förmiddagen från labbet när sköterskan sa att även deras läkare var i karatän. Jag är glad att hon ringde, hon sade att hon ville att jag skulle få veta så fort som möjligt och att jag kanske får fler samtal under kvällen. Men ingen mer har ringt – vem har tid med sådant när det är Valborg första maj. Jag klagar inte, de har varit helt underbart tillmötesgående. Det känns i alla fall skönt att blåsa faran över, även om jag inte riktigt trodde på det från början, inte min läkare heller – men man vet aldrig.

Faktum kvarstår att jag fortfarande är onormalt trött, vill inget och orkar inte läsa – inte minst att försöka åstadkomma något här på datorn. Vet inte hur många gånger jag försökt sätta mig in i mina mail som skall besvaras, men kan inte fokusera – men det kanske beror på annat … 😉

(Kära väninna, som ville stå tillsammans med mig i TV, då vi skulle klä skott för de första infekterade i Sverige – nu blev det inte så …)

Det blev ingen brasa heller – eldförbud – lika bra …