I morse kunde jag ha sovit hur länge som helst igen, men sonen skulle komma och hjälpa oss att ta ned ett träd. Har ju tidigare skrivit att jag gillar mina morgnar. Det blev dock inget te eller frukost utomhus, vinden var lite kylig för det.

Men det blev en skön dag och vi kunde äta lunch utomhus. Även fikarasterna kunde intas nere vi sjön. Så härligt! Jag ser timme för timme hur löven spricker ut mer och mer. I går när vi åkte in till stan så var det bara den gynnsamma sidan på buskar och träd som skiftade i grönt. I stan hade hela parken nedanför slagit ut. Idag är vi nästan ikapp här ute.

Själv är jag trött, vet inte om jag skrivit att jag testat mig för NIHI – den nya influensan. Det gjorde jag igår, då jag hade en rutinkontroll på vårdcentralen. Det blev lite pådrag och idag skulle jag få svar. Vilket jag också fick – de hade inte fått något svar. En timme senare ringer en vänlig dam från vårdcentralen och försöker skämta att jag råkat dubbelt illa ut … Jag förstod inte vad hon menade, så hon förtydligade att: först hittade de inte mitt svar och sedan fick de veta att det var inte godkänt på det sätt de hade genomfört det – så kunde jag komma in så fort som möjligt och göra om det. De skulle vänta på mig om jag kunde komma redan idag. 

Jag satte mig i roddbåten och rodde över – motorn till den andra båten krånglar. Jag skulle ringa på vid ambulansintaget, vilket jag gjorde. Då sade de att de inte ville ha in mig, de skulle komma ut. Inte mig emot, det var fint väder och jag satte mig på en bänk i solen och väntade. Ut kommer först en dam med skärmar på hjul, sedan kom en dam med visir och munskydd. De var lite fnittriga, detta var helt nytt i deras karriär. Har en känsla av att de använde situationen mer för att träna inför framtiden, än att det verkligen var nödvändigt. Jag är ledsen att jag inte hade kameran med mig. 

Efter diverse problem så var proverna tagna och de bad om ursäkt återigen, med det spelade ingen roll för mig. Jag vill bara veta, och om det är illa och om i så fall – hur länge är man smittsam. De hade ingen aning, men skulle skicka provet i en taxi och lovade svar i morgon.

Själv rodde jag hem och har varit helt slut resten av kvällen … 😉

Vaknade på ön, och det var skönt att vi tog oss ut på kvällen. Visste att jag skulle vara trött, men var inte så trött som jag trodde. Det blev till att njuta av solen nere på gräsmattan i lä bakom Forsythian. Te, GD, fågelsången och glittret i vattnet från solen gjorde att det känns helt rätt att vara här hemma igen.

Barnbarnet, som bor i CA, och jag hade kontakt via Skypen, dock inte med bild. Men hon hade en tand som var så lös – hon hade faktiskt tre! tänder som är lösa, men bara en som hängde i ”en tråd”.  Vi tog ett löfte av varandra att jag inte skulle tala om det för mamma – ”För då skulle hon komma och dra ut tanden”

Vi avslutade vårt samtal, men efter en stund så ringde telefonen och en glittrande glad liten tjej talade om att nu var tanden ute. Mamma hade lockat med att hon skulle få gå på restaurang om mamma fick dra ut tanden …

Det blev en ljuvlig dag på ön. Vi njöt hela förmiddagen på altanen och alla plikter lyckades jag glömma bort. Efter att vi ätit lunch så blev dags att åka tillbaka till stan, där jag ägnat mig åt packning. Allt är nu klart och jag skall sova några timmar innan klockan ringer vid 4-tiden i morgon bitti. 

Får se om jag lyckas uppdatera något från NY och Washington, inget löfte – beror på tid och tillgång.

För en gångs skull – sedan många år bakåt, så kommer jag att resa utan dator. Kommer knappt ihåg hur man lever utan en sådan. Så det blir ett intressant experiment – kan man verkligen överleva utan den …

Återkommer till Sverige den 24 april, men förhoppningsvis kan jag rapportera något under tiden …

Jag vaknar nu på så många olika ställen, så det tar några sekunder innan jag vet var. Men det var enklast att förstå vart i morse. Vi, maken och delar en säng 120 cm! Och ni som sett oss vet att vi är inte magra precis, även om jag försöker. Jag har blivit så bortskämd med vår King size i CT och i Årsta har vi 2x90cm. 

Jag var lite ”anti” inför att komma hit, men det gick faktixkt mycket bra. Vet inte om gamla ”takter”, dvs att anpassa rörelser efter varandra och om du ligger så – så ligger jag så – fortfarande finns där. Antagligen, för jag sov faktiskt gott.

Vi satt imorse och njöt att att titta på det spegelblanka vattnet, sjöfåglarna som simmar och gör sig till för varandra. Maken som hade hängt upp en talgboll, som hackspetten älskade. Så vi har kunnat studera den på närhåll.

Medan vi sitter där och njuter av te och GD, så kommer jag ihåg att jag ju faktiskt glömt min ”plupp” – dvs mobiluppkopplingen i stan. Satte sista klungen i vrångstrupen och sköljde med en massa vatten. Fixade omelett och bacon – fanns på plats, så ingen brandfara. Vi åt på altanen – så ljuvligft – fåglarna sjöng i kapp. Man kunde riktigt höra hur knopparna svällde minut för minut.

Men, maken var hygglig och rodde mig över vattnet. Hade visserligen kunnat göra det själv, men alltid roligare med sällskap. En och en halv timme senare var jag tillbaka på ön med inte bara pluppen. Det visade sig att jag hade glömt både det ena och det andra i stan. Inte minst lammsteken, den blev ljuvligt god.

Vi hade eftermiddagskaffe med grannen, ett vårtecken så gott som något …

Jag vaknade på morgonen av att jag tyckte att det var lite svalt om axlarna. Men eftersom jag sover med öppet fönster så tänkte jag att det nog var kyligt utomhus. Efter en stund steg jag upp och hela lägenheten var utkyld. Det var inte bara så att jag haft sovrumsfönstret öppet, jag hade också gästrumsfönstret öppet och balkongdörren stod öppen på vid gavel (brukar alltid öppna den medan jag gör kvällsritualen) … Det var sjutton grader i lägenheten, allt höll sjuttongrader – soffan, stolarna – ja allt.

Jag stängde balkongdörren och gästrumsfönstret. Läste morgontidningen och donade med det nya att befinna sig i lägenheten i Sverige. Inte helt fel – maken befann sig i stugan, så jag var helt ensam …

Efter en stund var det dags för frukost, jag skulle fixa bacon och ägg. Satte på plattan och på den en liten stekpanna vari jag placerade lite bacon. Under tiden det skulle bli varmt så gick jag in i arbetsrummet för att hämta min temugg. Medan jag ändå var där så kunde jag lika gärna kolla öppet-tiderna hos två butiker som jag skulle besöka under dagen, vilket jag gjorde. Precis när jag kom in på den sista butikens hemsida, så kom jag ihåg baconet på spisen. Jag sprang in i köket – där stod det en rökpelare upp från plattan och hela köket var fyllt med rök – antagligen bara sekunder innan det skulle ta eld. 

Jag fick tag i en sotsvart panna med förkolnadt bacon, vimsade en stund och insåg att det skulle inte vara en god idé att spola vatten i den. Ställde den åt sidan, men vågade inte starta fläkten. Måste erkänna att jag hann faktiskt inte tänka något. Precis då gick brandlarmet, man skall vara tacksam att det låter som det gör – men man skall helst inte vistas i samma rum. Inte jag i alla fall. Jag blir alldeles förstörd av ljudet. Försök att hålla för öronen, ta fram en pall och försök att stänga av – det går inte. Jag lyckades med att få hela apparaten i händerna – lika bra det, jag kunde åtminstone pilla loss batterierna …

Helt chockad över min egen klumpighet, hur det kunde gå så fort, att jag lyckades komma i tid och ljudeffekten, så bara sjönk jag ner på en stol och undrade ”Hur skall jag kunna berätta om detta …?”

När jag hämtat mig från detta så skyndade jag in till stan och lyckades byta några felaktigt inköpta plagg, köpa färgpatroner till skrivaren och en ny resväska. För trots reservdelan till resväskan, som jag fått med posten, så kunde jag inte byta ut den – man måste ha ett specialverktyg.

Hemma igen så packade jag väskan, skrev ut de dokument som jag måste ha med mig nästa vecka och slog upp tidtabellen för bussarna till Lagnö. Konstaterade att jag precis missat en buss och näste skulle gå om två timmar. Då ringer svärdottern – hon har lyckats att starta vår bil. Hurra ! Jag tog en buss till dem och hämtade bilen, hade också tillfälle att träffa sonsonen – han är lika härlig som alltid. Bilen startade snällt och jag körde till parkeringsplatsen på fastlandet. Maken mötte med vår gamla skrangliga plåtbåt, som vi varit på väg att skrota de senaste 15 åren. Vi konstaterade att den måste vara ca 50 år vid det här laget, och mer än lovligt vinglig.

Men, det var faktiskt inte helt fel att ta sig ur den vingliga farkosten och kravla upp vår vår underbara ö …

Att stänga stugan är samma procedur varje år. Vi har ambitioner att ”i år skall vi inte behöva stressa…” . Vi skriver listor och pratar igenom i vilken ordning allt skall ske. Det går också lungt och medtodiskt tillväga, men sista dagen händer alltid något som gör att planeringen skjuts framåt timme för timme – till slut inser vi att det här håller inte. Det blev likadant i år …

Det var bestämt att vi skulle till svärdottern på middag på kvällen, lät så trevligt och passade så bra. Slippa tänka på middag. Hon ringde och talade om att barnbarnet ville att vi skulle hämta honom på dagis – jättetrevligt tyckte vi – och då hade vi en tidpunkt vi skulle vara färdiga. Inga problem.

Maken skulle åka ut om två veckor för att ta upp båten och fixa vattentunnorna, så det var ju inte så mycket … När det var en timme kvar så bestämde vi att jag skulle följa med en dagstur för att tömma vattnet, vi hann helt enkelt inte. Det är en ganska komplicerad procedur – inte för att det är svårt – men lynnigt. Vattnet rinner inte ut på beställning, det är antagligen luftfickor som gör att det kommer stötvis och hur lång tid som det kan hålla på vet man inte. I år har vi fixat långa slangar (äntligen) som vi kopplar på under diskbänken och som räcker utanför trappen – så vi slipper stå och byta kärl hela tiden. Men det var ingen idé att ens fundera på att påbörja proceduren.

Vi hämtade barnbarnet, som blev glad – vi också. Sedan åkte vi hem till honom och lekte ute medan vi väntade in mamma. Det blev mycket lek, pussel och annat klurigt – han är ganska smart denne lille kille – innan vi serverades en god köttgryta. Så vi var mycket nöjda och belåtna när vi lämnade för avfärd mot lägenheten. Nu har vi flyttat in, även om det blir en dagstur för mig för att assistera maken med vattnet …
(Jag hade inga krafter kvar att skriva här …)

Man måste se till så att det finns vatten i gräsklipparen …

Maken och barnbarnet spelade bollspel, vääldigt roligt …

Titta vilket fint headset jag fick av min faster …

…. man kan använda det till att prata med kusinen i Californien …