Det meddelas att en viktig del av ladd-sladden till datorn är kvar i fel boende. Då blir det inga dagböcker online skrivna. Så ni får snällt vänta på uppdateringar om trägolv, solnedgångar och grönskans framfart på den ort där herrskapet råkar befinna sig.

MarieW.com är snart online igen!

/Rapportören

Tack så mycket rapportören!
Här kommer dagboksanteckningarna för 17 maj:

Vi hade bestämt att vi skulle ta hand om vårt barnbarn, en ursäkt att slippa alla tråkiga måsten i lägenheten i stan… Maken gjorde en vända till sopstationen, som det hette förr, nu är det återvinning eller nåt sånt. Som jag skrev tidigare, så är det inte helt självklart under vilken rubrik man skall söka, inte ens på ”gamla gula sidorna”  – vet inte säkert om det är de som blivit Eniro.

I vilket fall så åkte vi ut, det var kallt – 10, 3 ute och 10,7 inne. Hade det varit på den gamla kvicksilvertermometerns tid så hade det varit samma. Kallt var det – kändes faktiskt varmare utomhus av någon anledning. Min mor, som vuxit upp i Hälsingland med kakelugnar och vedspisar, har alltid talat om för mej hur viktigt det är att börja med att öppna i huset för korsdrag. Vilket är det första vi gör, minst ett fönster i varje rum öppnas, liksom altandörrar o entrédörr. Under tiden står jag huttrande och packar in i kyl o frys – maken inspekterar ”ägorna”. Sedan får vi varsin ”knapp” whisky, som intas medan vi vandrar runt och inspekterar rådjurens skador. Dessa inspektionsrundor har faktiskt de senaste gångerna varit mer positiva – knock, knock … Vet inte vad som hänt, men nu ser vi inte bara vad som ätits upp – vi ser också allt som växer. Så härligt!! Vi har inte så mycket och så många sorter så det går ganska fort – och det är ju tur för glasen rymmer kanske 2-3 cl.

Sedan var det dags att gå in och stänga fönstren och att börja blåelda. Bilfläkten hämtades in för att blåsa varmt där barnbarnet skulle sova. Framför den öppna spisen blir det ju väldigt varmt, men när den slocknar… Vi tillhör de oupplysta som valde en halv kamin – dvs, vi har luft som värms upp bakom och som strålar ut i rummet via ventiler – men vi ville inte ha luckor… hur dum får man vara. Till vårt försvar – de första kaminerna som kom klarade inte av att elda utan att luckorna blev sotsvarta. Man såg aldrig elden, så vi bestämde oss för en ”halv” kamin. Vi ringde förra året för att höra oss för om de kunde svetsa dit luckor – men företaget hade upphört. Uppskattar fortfarande direktvärmen från brasan – men den kan ju inte brinna på natten …

Barnbarnet kom – lika kärt som vanligt, men han var lite ledsen att lämna pappa. Vi åt middag, sedan blev det sagor och godnatt. Då brukar han somna inom tre minuter. För första gången så ropade han på mej sedan vi sagt godnatt, och jag hittade honom i hallen. ”Farmor, vi glömde ju att prata om vad som hänt idag …”  😉 Så vi pratade om vad som hänt idag och sa sedan Godnatt och han sov inom tre minuter …

Vad vore min sida utan rapportering om vårens framfart, inga körsbärsblommor kvar, Forsythian nästan överblommad och gräsmattan behöver klippas  …

Maken ringde och väckte mej i morse. Det blev bestämt igår att han skulle stanna kvar i Trosa en natt till. Jag var nog den som uppmuntrade, visste inte om jag orkade dra igång båtmotorn för att hämta honom. Och, det fanns bara plats för en person att sitta i köket – och jag hade pinkat in den platsen … Maken var inte sen att nappa, han skulle starta tidigt nästa morgon istället för att hjälpa till att bära in allt från altanen. Han kom kl ett …

Jag hade helst inte velat bära in en enda pryl. Jag hade velat välja ut vilka prylar som skulle tillbaka in – är så lätt att det blir som vanligt igen, och det var inte bra … Men eftersom vi skall iväg till Hälsingland i morgon, så var vi tvugna att bära in allt … ”Skräpupplaget” från altanen är nu i vardagsrummet. Men när vi kommer tillbaka …

Det kändes helt bedrövligt ledsamt att lämna ön idag – så vackert … Denna tid är den absolut vackraste veckan, och vi ångrade bittert att vi bestämt oss för att åka till Ora just nu … Men förhoppningsvis så får vi uppleva våren en gång till, även om där inte finns blommande körsbärsträd, forsythia, slånbärsbuskar och alla varianter av trädgårdsvivor liksom påskliljorna och pingstliljorna … På väg till bilen såg vi att även förgätmigej blommade …

Våra tidiga rhodendenron stod i full knopp, men förhoppningsvis hinner vi uppleva dem innan de blommat ut …

Ja, detta låter som en jeremiad – men det är ju så med den svenska våren – man måste vara på plats den vecka som det händer … 🙂

PS. Ni får gärna ge hälsningar eller kommentarer. Detta gör ni genom att klicka på Comments strax under rubriken på dagens text. Saknar att ni inte hör av er längre, nu när jag tillfälligt stängt ner gästboken. Men var ju tyvärr tvungen pga av alla spamattacker … Men under tiden – Skriv i comments…!  Jag vill så gärna ha kontakt med er som läser min sida – men bara om ni är snälla … 😉

En bild av utsikten från vardagsrummet just nu …

En bild hur grönskan utanför balkongen har utvecklats sedan förra veckan …

Maken njuter av utsikt, koltrast och inköpt kebab …

Dagen har ägnats åt golv … Jag kommer antagligen att drömma om golvbräder – att komma ihåg i vilken riktning – och hur många i taget som jag strök… Kan verka som en bagatell, men det är faktiskt inte lätt att hålla reda på.

Hade fått tips hur man håller ordning på detta, en markering, och trots denna markering så kände jag mej vindögd – det var inte helt enkelt att följa golvplanken – kanske för att de var så lika …

Nu är i alla fall alla bräder lackade, och när jag kikade efter den beräknade torktiden, så såg det ut som om den del skulle behöva lite tillägg … Men nu lägger jag av för i kväll.

Har inte tagit en enda bild …

Vi vaknade till en solig dag, så morgonteét dracks ute under körsbärsträdet. Det är ljuvligt att luta sej bakåt och titta rakt upp i den överflödande blomningen och lyssna till alla bin. Det surrar ständigt, precis som jag kommer ihåg förr i världen att det surrade i ledningarna som gick längs landsvägen i Hälsingland. Vet inte om det var telefonlinorna eller ellinorna som det lät om kanske båda. Kanske det fortfarande susar i dem, men att det aldrig är tilläckligt tyst, så att man hör – eller så är de nedgrävda som kablar i marken.

När jag njutit färdigt, så körde jag maken över vattnet, han hade en del ärenden i stan och sedan skulle han tillbringa natten i Trosa hos vår gode vän. De skall ge sej ut på fågelskådarexpedion tidigt i morgonbitti. Turen skall gå till Tullgarns slott.

Själv tog jag tag i golvet igen. Vi hade haft en ”liten” olycka kvällen innan – ett vinglas välte över vårt nyslipade golv. Jag höll på bryta ihop och det var kanske vad maken också höll på att göra, fast han visade det på annat sätt. I vilket fall fick han ta tag i det hela med klorin och svamp. Själv ville jag inte se eländet. Jag gick till sängs. Så nu var det dags att inspektera resultatet. Och han hade lyckats få bort det röda, nu var det gråbeigt. Jag lade mej på alla fyra och slipade med mitt lilla ”strykjärn” . De stora maskinerna var ju återlämnade. Efter några timmar så kände jag mej nöjd med resultatet och fortsatte runt alla väggar och hörnor – där de andra maskinerna inte räckt till. Det tog hela dagen. På slutet var jag så ledbruten och hela kroppen värkte. Jag tog mej knappt upp från knästående och kunde nästan inte hålla i det lilla ”strykjärnet”. Tack o lov hade jag investerat i knäskydd (vet inte om jag lovordat dem tidigare – men de kan inte nog lovordas).

När så dammsugningen började var det rena nöjet – att kunna stå upprätt – slippa hörselskydd – slippa använda muskelkraft och att slippa munskydd. Vilket jag var tvungen att skippa till o från i allafall, fick ibland inte tillräckligt med luft eller så immade glasögonen igen.

Jag lade på första lagret med lack, det ser ut att bli jätte fint. Kl halv åtta var jag färdig – och jag med. Som en ledbruten kråka sjönk jag ner på en stol i köket, efter en välbehövlig dusch. Och efter några timmar så rätade jag ut mej i sängen …

Stolarna väntar på oss …

Första strykningen, äntligen …

Snart kan vi lyfta in allt igen – om vi vill …

Vi satt ute idag och drack vårt morgonte – det var visserligen lite svalare och det kunde inte bli så länge – vi skulle hinna slipa det sista – några kanter med kanslipmaskinen innan vi lämnade tillbaka den. En ganska hopplös, okontrollerbar maskin, som nästan ställde till med mer problem än den fixade … Jag insåg att jag skulle behöva fixa med mitt lilla ”strykjärn” för att få till alla ”kanter” som kantmaskinen lämnade efter sej.

Maskinerna skulle lämnas tillbaka senast kl 11, så  vi lastade den stora i skottkärran och ”klättrade” ner mot bryggan – det var betydligt enklare i den riktningen – vi var inte ett dugg trötta när maskinen var parkerad på bryggan. Dags för nästa maskin – lekande lätt. Så annorlunda mot att släpa utt till tomten.

Maken åkte iväg och jag åkte tillbaka till ön och började med mitt lilla strykjärn. Trodde i min enfald att jag skulle vara klar strax efter lunch. Men det blir en dag till – kanske jag är för noga – men om jag nu lägger ner så mycket tid och kraft på detta så vill jag att det skall bli bra …

Mitt i alltihop så firade vi bröllopsdag, jag var den som kom ihåg.  Talade om det för maken då han ringde. Han var ju på fastlandet och skulle inhandla diverse saker efter en handskriven lista. När han sedan dröjde så länge så trodde jag att han kanske tog sej tid att köpa blommor – vad vet jag … Men när jag hämtade honom med båten så var där inga blommor. Jag fick veta att förseningen berodde på problem med att hitta sakerna på listan och att han hållit sej till den vid inköpen, (och på den stod inga blommor) …

Så här är vi vana vid att det är ..

.

Nyu blommar det för fullt …

Trots att vi är upptagna inomhus, så fortgår vårproceduren utomhus …

I mitt rörelsemönster finns inget graciöst – bara ryckigt och knyckigt, och varje rörelse gör fruktansvärt ont. Ändå så är jag så glad och tillfreds … Äntligen, efter minst 15 år så har det blivit av … Vi har nu slipat golven i den ”nya” och den gamla avdelningen … Det får göra hur ont det vill, det är ett positivt ont – vi grejade det – äntligen …

Nu skall vi bara frakta – dvs slita ut oss, de väger ”ton” – tillbaka maskinerna till fastlandet, och sedan skall golvet finslipas i hörnen med vårt lilla ”strykjärn”. De apparater vi hyrt är inte till för sådant finlir ..
Vi fick en välbehövd paus idag, svärdottern fyllde år och vi var bjudna på tårtkalas… Det var en lisa för själen att få komma bort, bli bjuden på kaffe, trevligt sällskap och en jättegod tårta. När jag skulle fotografera så tog batteriet i kameran slut – har undrat när det skulle hända .. Har nu tagit 495 blder med samma batteri … Men det tog slut med besked, två varningar och sedan var det slut …
GRATTiS!! Ulrica på din födelsedag…!

Det är den här maskinen som skall förvandla vårt gamla golv till ”nytt” golv …

Före och efter …

En välbehöv paus i röran …