Vasaloppet gick av stapeln idag. Det blev norskt i toppen och eftersom de hade ledningen från början tyckte jag att det var ganska trist att följa. Då var det roligare när man intervjuade de i de bakomliggande leden. Där såg det ut ibland som om de skulle byta till vattenskidor istället.

Själv tog jag en lång promenad längs vattnet i den kraftiga, men ljumma vinden. Det var verkligen vårkänsla i luften, ångrade att jag inte tänkt på att ta med kaffe. Solen sken och talgoxen visade sin glädje – liksom kråkorna. Isrester frasade mot stranden på vissa ställen. I skogen var det några blåsippsblad som visade sig, men inte mycket mer.

Hasseln blommar för fullt, även i den glänta där snön fortfarande låg kvar. Inte undra på att allergimedicinen kommer till användning. På andra sidan vattnet – norrsidan – ligger fortfarande ett tunt istäcke och någon slags farkost bullrade fram. Hade ingen kikare, men det var något med en stor fläkt där bak – vilket liv – kan det verkligen vara roligt att sitta och åka i en sådan när det är en så underbar dag …

Det är både konstigt och väldigt invant att vara hemma – eller vad då hemma? Av de platser jag tillbringat minst tid på de senaste två åren så är det här i Strängnäs. Det märks – hittar ingenting utom verktygslådan. Länge stod den under ett skåp i rummet och samlade damm – nu har den en egen draglåda i vårt nya städskåp. En sådan där låda som stänger sig själv väldigt mjukt och fint … En av de få detaljer som fungerar fullt ut – eller som jag hittar de prylar jag behöver i.

Vädret har varit ganska grått, vi har haft en dag med snö. Exotiskt tycker jag och var lite ledsen att den försvann efterhand då det var för varmt. Men kanske ändå bäst eftersom jag använt bilen om dagarna …

När jag körde hem måste jag bara stanna och ta några bilder.

Det har också varit sol och jag har invigt balkongen med en eftermiddagsfika – iklädd endast linne (upptill). Det har sedan dess varit stunder av sol och parasollen har kommit till pass. Men jag tror inte att man kan räkna i våren ännu – bäst att ta dag för dag.

En av de vackra dagarna blev det promenad in till stan. Vattnet var spegelblankt och massor med sjöfågel stod på iskanten och putsade sig. Det var ankor av olika slag – försökte förklara för maken. Vi kom fram till att gräsand dominerade och på andra plats några svart/vita saker i olika storlekar – för mig oklart vad det var. Han nämnde vigg och knipa – tror jag – ankor går bra för mig …

Resan gick bra, flygen och tågen fungerade – allt på tid. Natten är som alltid hemsk, men det är bara att gilla läget. Vill man att tiden ska gå så lägger man deras patiens – det tar så lång tid att flytta varje kort … 🙂

Mannen som förvarat bilen under tiden vi varit borta kom till stationen och hämtade mig och mina väskor. Vi körde de få minuter det tar till den lada där bilen stått med speciell batteriladdare för att allt ska fungera med all elektronik. Den var framkörd och det var bara att lasta över väskorna och köra hem. Färden började i vänstertrafik, men jag blev snart varse om att det var jag som var på fel sida. Inget hände, men måste erkänna att det känns konstigt den första tiden – speciellt när man kör på vägar man inte är van med. Även att titta i backspegeln – den sitter ju på fel sida liksom växelspaken och säkerhetsbältets lås.

Vädret var fantastiskt när vi flög in över Sverige. Det hade varit mulet ända från Istanbul men när vi närmade oss Sverige låg Stockholms skärgård alldeles spegelblank nedanför oss. Där var ingen is skärgården, bara längst in i vikarna och på insjöarna. Finlands färjorna låg på rad och lämnade just skärgården söder om Kapellskär. Tyvärr hade jag ingen kamera.

När jag närmade mig Strängnäs var det mulet, men inte kallt. Sedan fortsatte det att vara mulet några dagar, men det gjorde inget, jag var så trött i alla fall och det blev bilen (på rätt sida) för att göra de inköp som behövdes.

Sitter här med resväskan packad, om några timmar ger jag mig av mot ljuset och värmen. Men det är med blandade känslor. Det var så vackert i går, trots dimman. Julen har kommit till Strängnäs och jag hade gärna varit en del av det. Skyltsöndagen, adventskonserten, Luciafirandet i domkyrkan osv, osv. Det var så vackert igår när jag gick på stan – alla stjärnor och adventsljusen i fönstren i de gamla byggnaderna. Vilken fantastisk stad att promenera i.

I natt är det annat som gäller. Då ska jag försöka platsa in på den yta som flygbolagen krymper varje år. Man bedömmer att vi behöver mindre o mindre plats. Längesedan är den tid då man kunde böja sig framåt i sätet för att plocka upp något man tappat. Ser inte fram emot natten, men förhoppningsvis skiner solen på oss när vi kommer fram.

Där ska vi börja med att plocka fram adventsstakarna – när väl kvällen kommer så är det ingen skillnad på mörkret – bara temperaturen utanför fönstret …

Tittade på en spelfilm/dokumentär om J F Kennedy i kväll. Det vill säga handlingen spelas av skådespelare, men vissa dokumentära klipp är infällda från verkligheten. Den handlade egentligen om Osvald, han som anklagades för att ha gjort det. Ska man tro på den här filmen var det så – men man kunde ju aldrig få ett erkännande. Det var intressant att se hur mycket man visade från hans liv. Detta har jag aldrig läst något om. Synd att filmen gick så sent – var nog många som missade den. Folk, dvs normala individer, sover vid den tid filmen visades. Och i min generation är det antagligen många som skulle ha velat se den. Mycket intressant och många minnen – trots att det är 51 år sedan. Inte mycket i min ålder …

Underligt hur handlingen i filmen förde mig tillbaka till den tiden. Hur många andra minnen som dök upp, men framför allt den känsla – kanske ska man kalla det för tidskänsla – som bara ”brakade” in i bröstet. Hur man tänkte på den tiden, hur det fungerade, normer och inte minst närvaron av de stora, mäktiga männen i världen. Hotet, rubrikerna, de onda och de goda. De vuxna som var allvarliga ibland och man förstod inte alltid varför, det var viktigare att lyssna på Tio i topp. Vilken färg singeln hade när man fick möjlighet att köpa en. Idolbilderna som dök upp i bl.a. Bildjournalen. Vi hade fullt upp med att vara tonåringar, ett relativt nytt begrepp. Det var så mycket modernt som kom under samma tid, allt utvecklades så fort, samtidigt som allvaret mullrade i bakgrunden.

På något sätt trodde man på att de ”goda” skulle segra över de ”onda”. Så sköts J F Kennedy och det blev en osäkerhet som smög sig in. Inget var självklart längre. Det fick vi leva med i hela mitt unga vuxna liv – självklart har det påverkat mig och min generation. Det blev mer och mer avspänt i världen, muren föll och vi blev en enda stor familj – nåja – men många trodde nog så. Inte minst många politiker i vårt land och vi behövde inget försvar längre … Jag tillhör de skeptiska som är kritisk till att vi minskat mer och mer på vårt försvar, men vad begriper väl en gammal tant. Men allt upprepar sig, eller …?