”Oj, vad det är rörigt här”, var makens kommentar när han kommit ut från sin väl fungerande arbetshörna till min – som just nu inte existerar. Allt är spritt över de lediga utrymmen som finns. Har nu kommit så långt att jag försökt att mäta upp den plats som det omonterade städskåpet tar. Monterat ner den befintliga hyllan – där allt hänger ihop – man kan inte riva en hylla utan konsekvenser för nästa osv.

Just nu är läget att en hylla är på plats. Nästa moment är att passa in skrivbordsskivan och fästanordningar för den. Lösa hyllor som ska borras på plats osv. osv. Nu är det söndagskväll och man besvärar inte grannarna med betongborr – det får bli imorgon.

Imorgon har jag dessutom tre medicinska möten. Ett med min sjukgymnast – som för lång tid sedan gav mig övningar att göra för mitt onda knä, som jag nu knappt kommer ihåg att det lade av … Har inte heller kommit ihåg övningarna.

Ett med min doktor för magproblemen – roar mig mindre, vet inte vad de kommer att gå vidare med. Ser inga trevliga små konsulter framför mig, men ska väl inte måla f-n på väggen.

Det tredje är mer jordnära, ska vaccinera mig mot influensan. Har insett att jag nu tillhör de grupper som man rekommenderar att vaccinera sig (åldern) …

Själv är jag mycket ivrig att få klart med alla hyllor. På tisdag ska vi till Stockholm på middag med gamla grannar. Då passar vi på att packa en kasse full med prylar till det stora varuhuset som inte fungerar. Bland annat badrumshyllor med sugpropp. Vi testade med en och den satt drygt 6 timmar. Den och de andra ”smarta” lösningarna åker nu tillbaka. Som någon sagt: ”Är det för bra för att vara sant så är det nog så …”

Har skrivit att jag inte kan ta fler bilder nu på våra vackra solnedgångar och skymningsbilder – men så är det inte – jag får aldrig nog …

Kroppen var ganska stel och ledbruten – vad nu det är – men så kändes det i morse när jag skulle ta mig ur sängen. Solen sken och vattnet var spegelblankt – så vackert. Men måste sluta fota denna vy nu, har hundratals vackra bilder av vattnet utanför balkongen.

Idag skulle högskåpet monteras, men först monterade jag en liten hylla till makens arbetsplats. Sedan blev det promenad in till stan medan solen sken och vi kunde njuta av det vackra. De flesta blad har nu fallit och landskapet ser helt annorlunda ut. När vi var tillbaka tömde jag den bokhylla i hallen där städskåpet ska stå. Det kommer att bli en förskjutning av bokhyllorna och en ska rensas bort helt – hur nu det ska gå till – men så ska det bli.

Det platta paketet från det stora möbelvaruhuset lades ner på golvet och det var dags att börja. Det hann inte bli så mycket. Inte en enda liten skruv fanns med i paketet. Jag letade och letade igen och ytterligare några gånger för att utesluta att jag missat den lilla påsen. Men den fanns inte. Kollade packlistan om jag glömt att plocka med den. Ibland förpackas varorna i två paket, men inte.

Någon höjdare i Israel yttrade sig idag om Sverige. Att deras politik verkligen inte var lika enkel som att sätta samman platta paket från ett stort svenskt varuhus. Kan kontra med att det inte alltid är så enkelt att sätta ihop platta paket heller, i alla fall inte om man saknar skruvpaketet – fast, vi menar inte kanske inte samma sak.

Här kan vi dessutom ringa kundtjänst och de brukar reda ut det mesta. Vilket jag gjorde, de var mycket vänliga och skulle skicka en uppsats skruvar till mig inom 3-5 arbetsdagar …

Det är lång tid när vardagsrummet är belamrat med allt som ska in i skåpet och allt som ska ställas tillbaka i hyllan som ska flyttas så mycket som städskåpet är brett. Kan man kalla situationen för platt fall …

Idag har vi tydligen satt värmerekord enligt SMHI. Den varmaste dagen på ca 150 år – kanske 200 år. Här var det närmare 16 grader. Maken var ute o kände efter. Jag hann inte komma ut – vi skulle sätta upp hatthyllan. Arbetet påbörjades igår – misslyckades – med borrningen. Maken skaffade en specialborr idag på inrådan av den lokale bygghandlaren. Vet inte om den var bra – försöket misslyckades – borren gick av …

Jag var bestämd på att hyllan skulle upp idag, vilket också skedde. Maken och jag är inte speciellt goda vänner när vi arbetar med praktiska saker, men det går snabbt över när problemet är löst. Problemet löstes och allt är frid o fröjd igen. Även ett skoskåp skulle upp, men där var det gipsvägg som gäller och det är vi ju experter på numera 🙂

Imorgon får alla större projekt ligga nere i lägenheten. Maken ska skifta hjul på bilen. Jag ska ta mått och planera inför besöket till stora varuhuset på torsdag. Då ska bl.a. städskåp inköpas och detaljer till mitt skrivbord. Vet inte riktigt hur jag ska lösa min arbetshörna. Har vissa idéer, men vill helst kunna använda de saker jag redan har. Vi får se hur det blir.

Det är roligt att köket äntligen fungerar. Vet vilket skåp eller vilken låda jag ska öppna för att hitta en viss pryl. Är stor skillnad att vakna här varje dag och att inte vara på väg någon annanstans. Väskor o ryggsäckar som ska packas eller packas upp. Förra veckan letade jag efter min ritplatta i flera dagar. Vände upp o ner på allt och kunde inte förstå hur den har kunnat försvinna. Var helt övertygad till slut om att jag glömt den på ön. En dag tittade jag i en udda datorväska, vilken jag inte ens kommer ihåg att jag använt i sommar – och – där låg den. Puh, ser fram emot att ta kontroll över allt. Är på god väg …

Idag blev köket klart. Visserligen ska vissa detaljer bytas ut, men det blir inte förrän i vår. Nu nöjer vi oss med det vi åstadkom igår och idag. Stor skillnad och känns bra. Vi har fått loss arbetsyta och känner oss nästan vilse efter denna tid det varit så rörigt.

En tråkig sak – våra favoritmuggar har ”tagit slut” – båda har fått sprickor i botten och vi vågar inte använda dem längre. De har hängt med ca 20 år, inte så illa, men så tråkigt att vi nu måste kasta dem.

Glada i hågen fortsatte vi med hallen. Där ska en hatthängare sättas upp. Just denna vägg är betong – vi har nu blivit experter på gips. Vid andra hålet tog det stopp – dvs borren tog inte alls – den bara låter men hålet blir inte djupare. Väldigt molokna gav vi upp och bestämde oss för att åka till vår proffsbutik i morgon och be om råd. Kanske vi måste hyra en starkare borr – vår slagborr räcker tydligen inte. På nått sätt ska det väl lösa sig – undrar efter hur många hål. Det är inte det lättaste redan innan då man placerat elskåp, eluttag och skåp för kabel tv med de mest konstiga mått och avstånd. Det har tagit oss lång tid att över huvud taget få till hur vi ska lösa det på bästa sätt. Och nu kan vi inte borra där vi måste …

Som den luttrade optimist jag blivit förväntar jag mig att hatthyllan kommer upp i morgon. På torsdag bär det av till det stora möbelvaruhuset. Då ska en hallbänk bytas (fel färg) och ett högskåp med städinredning inköpas. En besvärlig detalj – vi tänkte inte på att det inte fanns …

Sitter här i soffan och förundras av hur jag kan sitta och titta på vatten hur länge som helst. Samma vy egentligen, men den ändras så fort ljuset ändras och det ser olika ut hela tiden. Vad är det som gör att vi människor dras till vatten. Jag tillhör dem som måste ha närhet till vatten. Andra vill ha skogar omkring sig för att trivas. Visst det är vackert, men jag skulle inte klara av att inte ha en horisont, den ser man inte i skogen. Däremot kan jag tycka att det är mysigt att för ett tag befinna mig på en plats där skogen omger mig. Älskar att gå i skogen, men där jag har min dygnsvila måste det finnas en horisont – inte nödvändigtvis vatten – men helst.

Igår nåddes vi av nyheten att Kim Anderzon hade gått bort. Hon var en av de som gjorde mig glad. Fantastisk energi, hon tog upp hela rummet när hon var närvarande. Spontant tänker jag på den scen i Sällskapsresan där hon dukar upp på toaletten på Arlanda. En scen som väcker starka känslor – så äckligt – så mysigt – så roligt. Kan än idag inte besöka damtoaletten på Arlanda utan att tänka på denna scen. Blir alltid glad av minnet. Liksom när hon tvingas ta med sig en burk peppar ”i fall” den spanjor hon skulle dejta blev närgången och syrran frågar om hon fick användning för pepparn. Den min hon har när hon svarar är obetalbar …

Den ene efter den andre av mina favoriter faller nu för åldersstrecket. Det är det som gör att jag märker att jag blir äldre – visst spegeln visar också, liksom lederna gör sig påminda – men när man inte har en spegel i närheten är det ingen skillnad mot när man var liten, tonåring eller ung vuxen. Känslorna och tankarna är desamma – inbillar jag mig – lite nyansskillnader är det nog, men jag är jag och kan ju inte gärna bli någon annan …