Idag knäckte jag äntligen nöten. Jag kom underfund om hur jag kunde lägga in musik från mina CD skivor. Har varit ute på nätet och letat hur länge som helst och där står hur man gör – men det alternativet fanns inte i min nya dator. Var beredd att ge upp lägga upp projektet i den gamla datorn – där det fungerar, men det kändes lite konstigt.

Allt är inte till det bättre i det nya. Har jobbat med Power Point sedan programmet lanserades, men man måste ändra på allt, liksom i Photoshop – som jag köpte första gången 2003. Nu sitter jag på nybörjarbänken i båda programmen. Jag är inte helt lost, men det tar mycket tid att hitta funktionerna som nu ligger på andra ställen, under andra menyer och ja …. Blir så trött, men, antagligen är det mycket bättre … Men jag tyckte det fungerade bra innan också – framför allt var jag snabb med att fixa en presentation – nu tar det tid. Men det går bättre för varje dag, vartefter jag kommer ihåg var jag funktionerna under de olika menyerna – men jag saknar att kunna ”fixa själv”, nu bygger så mycket på att välja deras färdiga lösningar och det gillar jag inte.

Eftersom jag lever i gamla tider så vill jag dela med mig några av bilderna. Dessa är från stranden i Ghana dit vi gärna åkte på söndagen. Då kom byns innevånare och ville sälja till oss. Vi köpte alltid lobster som kokades i havsvatten och fisk som tillagades på primitiva grillar. Det var några män från byn som var engagerade och de skulle också se till att den inhägnad vi hyrde var i skick.

Det var härliga dagar även om trafiken var hemsk och gjorde att en 20 minuters färd kunde ta drygt en timme …

Idag blev det ingen promenad. Tittade på termometern ca 3 grader plus, provkände på balkongen och bestämde att jag inte behövde gå ut idag. Bestämde att det skulle bli en städdag istället – nog så rörelsekrävande – i alla fall lika med den kraft som går att masa sig fram med stavar …

Nu blev det ingen städdag heller. Jag hamnade så djupt in i minnen från Ghana. Håller, som jag redan berättat, på med en sammanställning av bilder från mina Afrika år. Har tusentals bilder och idag öppnade jag i en mapp med underbara bilder från Ghana.

När det ringde på dörren hoppade jag högt och visste knappt att jag satt här i lägenheten. Jag var så inne i mina minnen. Det var grannen som undrade om jag ville äta strömming med dem i kväll. Vem tackar nej till strömming, och – att få äta hemlagad strömming utan att ha behövt steka dem själv. Jag älskar strömming, men det är faktiskt lite pyssel. Till strömmingen serverades hemlagat potatismos. Det var en tid jag var nästan perverst förtjust i potatismos – mitt eget hemlagade. Vi åt det minst en gång i veckan. Nu var det grannens hemlagade, men, inte mindre gott för det. Tack så mycket kära grannar för en god middag!

Jag var så inne i mina bilder att jag inte kom ihåg att ta in tidningen – har fortfarande inte läst hela. Glömde totalt bort att kolla postlådan – tömde den när jag gick hem från grannen.

Kan inte fatta att jag under många år levt det livet som bilderna visar – men, det är jag som fotograferat …

Dagens tema är: Hur vi förväntades köpa våra möbler på gatan = sant.

Idag har det återigen varit en strålande dag. Visserligen kom det moln på eftermiddagen, men det var fortfarande skönt på balkongen.

Det blev min vanliga promenad, men väldigt långsamt. Blir nog inte mycket till motion. Men det är mysigt att se hur det sakta förändras. Påskliljorna jag kollar in har vuxit flera centimeter och krokusarna har blivit fler. Bofinken sjöng för full hals och idag hade han sällskap av nötväckan. Skatan är flitig och flyger med kvistar. Vet inte om jag skrev att jag såg en lom häromdagen, den slog ner i vattnet strax utanför och jag kunde konstatera att det var en lom. De ser ganska fantastiska ut, för att inte tala om deras ljud – men det har jag inte hört sedan jag bodde i Norrland och det är evigheter sedan.

Tog inga bilder idag, tyckte inte det var någon idé. Nu har bilderna som jag tog häromdagen laddat upp. Nu kan jag visa de fina blåsipporna och krokusen och den vanliga utsikten som jag aldrig tröttnar på …

Idag kunde det bli en långsam promenad. Petade i mig piller innan och försåg mig med stavar. Det var en vacker vår dag med ganska friska vindar. Återstår nu bara lite crisp till is längst in i någon liten vik – mer som i en ishink.

Fåglarna återvänder och idag såg jag doppingen, sothöns och grågäss som simmade utanför oss. Innan har mås, trutar, knipor och vigg kommit, de håller till här dagligen, liksom gräsänderna. De har varit här hela tiden. Sångsvan, kanadagås och skarv passerar då och då. Hägern flög förbi på förmiddagen – så, visst är flyttfåglarna på väg tillbaka liksom våren kommer sakta men säkert.

Skatan flyger med pinnar, de håller på att tråckla ihop ett stort bo i vår ask som står mellan träden. Tyvärr har vi inte så mycket småfågel här vid vattnet, man håller efter buskagen. Tyckte mig höra en kort strof av bofinken i parken idag. Får gå upp och sätta mig en stund i morgon och höra efter om det var så.

Efter promenaden blev det kaffe på balkongen, där blev det så varmt att jag fick dra för delvis. 27 grader, det var mycket behagligt att kunna sitta i kortärmad klänning och barfota och titta på dem som promenerade med mössa och varma jackor – vinden är tyvärr ganska kylig fortfarande. Men nu i kväll ligger vattnet spegelblankt. Själv ska jag krypa i säng tidigt – ovanligt, men så får det bli …

Jag har suttit större delen av dagen och fortsatt det jag påbörjade igår. Jag går igenom bilderna från mina Afrika år. Har lovat att hålla ett föredrag om detta och måste friska upp minnet lite. Förut pratade jag så ofta om detta att det fanns i bakhuvudet hela tiden. Så är det inte längre, men alla bilder gör att jag kommer ihåg mer och mer. Det är också lättare att minnas allt det som var bra och fantastiskt. När jag läser gamla anteckningar hittar jag att vi ofta var utan både el och vatten.

Vid sådana situationer kom aldrig kameran fram. När vi satt där svettiga med smutsiga händer och det inte fanns vatten varken till att duscha, tvätta händer eller att spola toan. Kameran kom inte heller fram när vattentunnorna stod på plats och vi ”duschade” med litermått. Eller när det enda ljus vi hade kom från fotogenlyktor.  Kommer inte ihåg vad vi åt, om vi åt, när vi inte kunde använda spisen.

Trots dessa situationer, som kom rätt ofta, så är de flesta minnen så glada och ljusa. Speciellt åren i Tanzania. Där var det mest besvärligt, men också som bäst med alla möjligheter till safari-turer och de underbara baden i Indiska Oceanen i det varma, salta vattnet. Man behövde inte kunna simma, bara att lägga sig ner och flyta, gärna med snorkel och titta ner i det kristallklara vattnet på alla fiskarna. På vissa platser – även muränor …