Den började med en härlig promenad i solen, den värmde visserligen inte, men med rätt kläder inga bekymmer. Stavarna fick följa med. Marken är hård och det kan vara hala fläckar. Jag vill gärna tro att jag är smidig, men vill inte testa med att ramla. Vad som helst kan ju hända och har hänt andra.

Tillbaka tänkte jag vara nyttig och äntligen ta tag i att installera min ny/gamla dator. Har lite funderingar på att ta med den till Kapstaden och sedan lämna den där. Det gick både bra och dåligt, men att installera Skype … Har programmet på mina andra två datorer och plattan – inga problem. Har mitt konto med en pott med pengar så jag kan ringa till vanliga telefoner och programmet uppdateras vartefter på samtliga apparater – men, här går det inte. Installerade och av installerade och in med programmet igen. Jag har fått den senaste – fåniga – varianten med stor reklamruta. Den lyckades jag bli av med, alla mina kontakter och potten finns inte och går inte hämta in. Jag försöker registrera mitt konto – men nej, det blir ingen kontakt med det redan existerande. Nu får det vara.

Under tiden hade jag ringt till vårdcentralen, har hämtat ut min spruta med vaccin för bältros. Ska också lämna blodprov för att kolla mitt sköldkörtelvärde + att jag måste ha mer medicin mot densamma. De ringde tillbaka, och – nej – se det går inte. De kan inte hjälpa mig med detta för jag är skriven på en annan vårdcentral. Jag förstod inget, men mindes att jag varit på akutbesök i somras på den närmaste vårdcentralen i Sthlm. Kommer inte ihåg för vad, men nu är jag tydligen skriven där och då är man njugg här. Blev upplyst om att jag måste ring dit och förnya medicinen. Jag kunde få en tid i nästa vecka för att ta sprutan, om jag skrev in mig igen.  Ja, det är ju hyggligt …

På den vårdcentralen ställde man sig frågande – jag har ju inte fått medicin utskrivet sedan 2013 hos dem. Men den rara sköterskan skulle höra om min dåvarande läkare läkaren ville skriva ut efter så lång tid, hade en helt annan dos då. Om det inte fungerar ska hon ringa mig. Vi får se hur det blir …

Till sist, här kommer en bild på en liten djävul. Den gör ont att använda – men, nu ska jag plåga mig på nytt sätt. På Fråga Doktorn visade man hur man kan använda den och jag testade direkt – jo, det känns …

I morse när jag vaknade hade det kommit lite snö. Det var vitt på gångvägen och i kanterna på gräsmattan. Temperaturen låg runt noll och solen kom fram. Den står nu så lågt att grannfastigheten skymmer vissa stunder.

Satt och pratade med maken på Skype då det blev mörkt, utanför fönstren blev det som en grå vägg. Snön yrde – som svensk som tillbringat de senaste 25 vintrarna söder om ekvatorn – är detta exotiskt. Visst, jag vet hur det är att genomleva vintrarna i Sverige, har gjort det i större delen av mitt liv – men, det är exotiskt att uppleva dessa växlingar. Bara några minuter senare kom solen igen. Jag hade planerat att ställa in min promenad och skura badrummet istället – ersättningsmotion. Det dröjde inte lång stund innan snöyran var där igen och det såg ut som om det skulle bli badrumaktiviteter idag. Men, så var den där igen – solen. Jag skyndade mig att klä på mig varma ytterkläder. Promenad är trots allt mer lockande – även i kyligt väder – än att skura badrum, trots att det kan ske betydligt mer lättklätt.

Jag klev ut och började gå, men insåg att jag nog skulle ha mina stavar – som stöttepelare. Det var lite osäkert under det lilla skikt av snö som fallit – var det halt eller inte. Det fick bli stavar. Och det blev en härlig promenad, såg till att ha vinden i ryggen. För vind var det – riktigt kraftig. En segelbåt låg och slog mot strandkanten. Ringde och anmälde det hela till en trevlig poliskonstapel, men hon tog inte så många uppgifter. Antingen var jag tydlig från början, eller så … Vi får se om den ligger kvar i morgon.

Hyacinter, julstjärnor och första adventsljuset är tänt. Behövs inte så mycket för att trivas …

Har tagit min promenad varje dag – utom dagen då jag kom hem från Rättvik. Då sade alla leder, ja, hela kroppen ifrån. Den ville bara sitta i min sköna soffa och jag tyckte det var ok. Det blev en massa te, lämpliga tabletter, mera te och på kvällen även GD. Sedan sov vi gott jag och min lekamen.

Nästa morgon var jag ute och promenerade, med stavar. Det gjorde jag i några dagar. Kände mig som ungdom på nytt, sedan visade det sig att fullt så ung är jag inte längre. Handlederna gillade inte det där med stavar. De fick stanna hemma – men det gjorde inget. De hade bl.a. som gjort funktion som stöttepelare för halkiga partier. Nu behövdes det inte längre – det är vår i luften …

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan jag senast skrev här. Vädret har växlat upp och ner och jag har stundom även haft vårkänslor.

Jag har varit i Rättvik – förra helgen – liksom många av mina släktingar. Det blev en trevlig släktträff där vi träffades och hade trevligt under ett dygn. Så roligt att se alla, dottern tog sig tid och råd och kom ända från CA – mycket uppskattat av oss andra. Ungdomarna börjar bli vuxna, ja en del nästan jämngamla – i mina ögon – är inte så säker på att de tycker detsamma 😉

Tillbaka i Strängnäs har jag nu börjat boa ner mig i fåtöljen med massor av tända ljus – ett sätt att njuta av senhösten här i norden, vissa dagar även vinter. Maken berättar om sol och ljusa kvällar från Kapstaden – men är inte så säker på att jag vill ha det. Konstigt nog gillar jag att det är mörkt tidigt på eftermiddagen. Kvällarna blir så härligt långa – passar en sådan som mig som är kvällsmänniska – nu blir den så låång …

Jag har haft problem med att mina bilder inte laddats upp – det har de inte gjort sedan den 14 november, men nu har jag tydligen gett rätt signaler – vet inte vad jag gjort, men bilderna i telefonen har hoppat upp i molnet. Fråga mig inte hur det gick till och hur det kom sig att de tidigare hoppade upp fast jag inte ville.

Visst, först blir man ledsen när inte kameran hänger med, men när man tänker efter så är det nog ganska bra …