… jag åkte ifrån ”pluppen”. Maken agerade hjälte och åkte in i morse för att hämta den – liksom de räkor som vi skulle ha firat med i går kväll …
Nu har jag uppdaterat några dagar, men uppkopplingen är så långsam, så det kommer att ta tid. Lägger in bilder eftersom – men de tar än mer tid. Men de kommer …
Titta gärna, det börjar med den trettonde april.
Återkommer …
Nu är vi tillbaka i NY efter några dagar i Washington. Här är kallt och regnar, liksom i förra veckan när vi kom. I Washington hade vi underbart väder. Sol och varmt med 39 grader. Väldigt trevligt för dem som inte satt instängda i en konferenslokal …
Jag sitter i Svenska Kyrkan och skriver. Här är trevligt, en mötesplats för svenskar som just nu sitter och fikar och pratar svenska med varandra. Själv skall jag ta mig en kopp kaffe och en kanelbulle när jag skrivit detta.
Jag har hur många foton som helst, men har ingen möjlighet att lägga in dem. Det får bli när jag kommer hem.
Allt är bra med Kicki och mig, men stackars Karin ligger i sängen idag och är förkyld. Hon missar inget i kylan. Det är långkalsonger och stor sjal som gäller och händerna i fickorna eftersom vi glömt handskar hemma …
Återkommer …
Fler bilder är på gång …
Vi vaknade till en strålande dag. Frukost ingår inte i priset, så vi letade oss ut och hittade ett Starbucks i samma kvarter. Där gick kön i stort sett runt kvarteret – alla 350 Sweorna som skulle inta frukost före dagens begivenheter. Efteråt fortsatte vi till Vita Huset, som låg två kvarter bort. Det skulla kunna heta Lilla Huset, det var så mycket mindre än jag föreställt mig. Ändå hade de som tidigare varit där sagt till mig att det är inte så stort som det ser ut på bild. Kameran verkligen förstorar.
Vi hade satt upp oss på en tur, vid luchtid, där vi skulle få se den stora parken, som jag borde veta namnet på. Men där ligger obelisken i mitten och två, vackra och kända byggnader – Capitoleum och Lincoln-nånting (tror jag) i varsin ände. Imponerande vackert och pampigt planerat av den franske arkitekt som var inblandad en gång i tiden.
Det var en intressant tur, men inte var det någon vila för fötterna, som jag trott att en busstur innebar. Nej, vi travade i timmar efter guidens Swea-paraply. Vi tittade på monumentet över andra världskriget, statyer och murar efter korea- vietnam och alla andra krig, som jag borde hålla reda på. Men jag lyssnade inte så noga, eftersom det inte gick höra vad vår guide sade. Hon hade så tunn röst. Jag tittade på egen hand och beundrade verken istället. Hela ”parken” var så underbart vacker. Visserligen hade de berömda körsbärsträden blommat över, men det fanns gott om andra sorter som blommade i stället. Vackert!! är ordet.
På kvällen blev det mingel på Sweden House. En underbart vacker, modern byggnad där ambassadören och hans hustru önskade oss välkomna. Det serverades drinkar och tilltug. Jag och min kamrat jagade brickorna – vi var hungriga, vi hade glömt bort att äta idag, bara frukost. Kvällen var livlig med alla glada röster och kära återseenden. Jag kände inte så många, men lärde känna några nya – även om jag som vanligt inte kommer ihåg namn. Vi får se om det blir ett nästa gång om jag känner igen dem, eller de mig.
Inga problem att sova i det här landet …
Vi gav oss iväg tidigt på morgonen för att få frukost och vi skulle på till stationen för Grey Hound-bussarna. Mina fötter värkte, vilket de gjorde redan igår, men det var bara att trava på. Vi missbedömde avståndet enligt de kartor vi hade, så efter en halvtimme var vi helt slut, så vi fick syn på skylten till en känd biluthyrningsfirma. Vi bestämde att vi skulle gå in och fråga vad det kostade att hyra bil – med GPS. Det kostade betydligt mindre än tåget, faktiskt mindre än för en person på tåget. Så vi bestämde oss, men de hade ingen GPS, inte ens en karta.
Jag var den ende som hade mitt körkort med mig, så jag skulle köra. Och det var inga problem i NY – där är gatorna numrerade osv, så inget problem alls med att komma tillbaka till hotellet – vi hade ju dessutom travat runt i åtskilliga timmar så gatorna var kända. Vi lastade in våra väskor och startade vår färd.
Så snart vi kommit ur Lincoln Tunnel så åkte vi fel. Vi åkte fram och tillbaka och frågade både här och där. Alla pekade åt olika håll, till slut så köpte vi en karta. Mina kartläsare gjorde så gott de kunde, men det räckte inte. Vi åkte åt fel håll, men vi visste åtminstone om det så att vi kunde vända tillbaka vid första tillfälle. Ganska långt norrut. Sedan kom vi på rätt väg … Trodde vi tills en av kartläsarna sade att vi är helt fel, vi är ute på en ö och snart är vi tillbaka på Manhattan.
Jag svängde av vid första avfart och frågade i betalkontrollen hur jag skulle komma tillbaka åt andra hållet. Det var kakafoni i bilen, men jag körde, så jag bestämde. Vi kom tillbaka på vägen igen åt motsatt håll och där fanns ett rastställe så att vi kunde stiga ur och fråga. Jag pekade på kartan och sa att eftersom vi är här, hur skall vi åka för att komma dit. Mannen såg mycket förvirrad ut, men jag tänkte att han nog är en av de som inte kan läsa och framför inte allt läsa kartor. Mannen pekade på en annan man och sa att han nog visste. Jag gick fram till honom och frågade återigen om hur vi skulle ta oss härifrån till dit, jag pekade på kartan. Han tittade på mig och sa: ”Madam, ni är inte där, ni är redan här …”
Vi forsatte och regnet fortsatta att ösa ner, men vi hade en bra bil med bra vindrutetorkare – det behövdes. Resan tog 7½ timme i stället för drygt fyra. Men fram kom vi i hällande regn och vi lyckades – med några felkörningar – lämna tillbaka bilen också.
Skulle kunna berätta så mycket mer om denna färd men ni orkar inte läsa och jag orkar inte skriva … 😉
Vi vaknade till skvalande regn, dvs vi såg inte mycket från våra två hotellfönster. Vi såg rakt in i ett annat hus, det var nog inte mer än 7 – 8 meter mellan huskropparna. Vi fick luta oss ut för att se himelen, men regn tar man inte misste på. Det var långkalsonger och paraply som gällde. Det spelar ingen roll att de på väderkanalen tjatade om att det var 41 grader …
Efter några glas vin på kvällen innan, då klockan enligt vår tid var lååångt över vår sovtid (halv åtta/nio på morgonen nånting). Vi var tre som skulle dela ett rum, vi visste inte hur det var – om vi snarkade, om vi skulle dela säng, men vi fick varsin säng. Rummet var stort, så vi behövde inte ”platta ihop” oss när vi möttes. Ingen snarkade och vi hade alla en god natts sömn.
Jag vaknade sist, som vanligt. De andra var redan vakna och satt i sina sängar och drack ”svenskt” neskaffe. Alla har vi varsin roll här i livet – och detta lilla kollektiv var inget undantag.
En av kamraterna studsade upp som en gummiboll och innan jag ens hunnit sätta mig upp och rätta till kuddarna, så fanns en kaffemugg på plats.
Vi åt vår frukost ute på lokal, ingår ju inte i priset på dessa dyra amerikanska hotell. Sedan bar det av mot 5:e avenyn, men det blev mest fråga om att gå in i olika butiker för att komma undan regnet och värma sig. Så vi blev med några påsar. För vår sydafrikanska kamrat var det roligt att handla på H&M, och hon hittade en del fina tröjor.Själv var jag ute efter en tröja med halvlång ärm som jag ansåg att jag skulle behöva på den galamiddag jag skall delta i om några dagar, hade planerat för kortärmat, men med denna temperatur …
Vi ställde kosan mot Central Park. På vägen passerade vi ett berömt gammalt hotell, vars namn jag naturligtvis inte kommer ihåg. Men vi tog några tjusiga bilder innan det var dags att fortsätta in i parken. Ja, det var bara en som fortsatte, hon ville så gärna gå på ett museum som låg långt upp i parken, men kylan gjorde att jag och den tredje av oss var måttligt intresserade. Så två av oss travade några kvarter, inte så roliga precis, och hittade en restaurang där vi bestämde oss för att äta lunch.
Glöm det där med vita dukar och mysig belysning, levande ljus på bordet och trevlig betjäning. Vi var så tacksamma när vi fick in en meny och två glas vatten. Maten var inte så tokig, utan för fönstret ösregnade det och vi blev nog ganska tacksamma kunder för dem tills man ville dammsuga under vårt bord. Då noterade vi att lokalen var tom, och vi gick ut i regnet igen.
Pga av regnet behövde jag ett paraply. Vilket inhandlades i en butik med diverser varor till salu. Jag hörde mig nogsamt för om storleken på paraplyet, eftersom jag bara kan ha ”Foppatofflor” och de är som bekant som en sweizerost – fulla med hål. Där fanna två storlekar att välja mellan och jag valde den största storleken som kostade $12.50. Den manlige expediten mätte nogsamt upp storleken för mig och jag köpte. Väl ute på gatan var det inte den utlovade storleken, utan den mindre. Jag gick tillbaka till butiken och bad att få det större paraplyet eller pengarna tillbaka eftersom jag blivit lurad. Jag blev utskälld efter noter och hur svarar man på det på ett annat språk. Jag som alltid säger att man skall svara på sitt eget språk när man blir arg – tappade fullkomligt hakan.
Vi hade bestämt träff på svenska kyrkan, där det blev te och kanelbulle. En intressant svensk ung kvinna, som var där med sin dotter, gjorde oss sällskap och vi hade mycket trevligt. Jag försökte uppdatera min dagbok, men med klent resultat. Kunde i allafall läsa min mail. Sedan var det bara att sträva mot regnet och blåsten igen. Har ju ett paraply som inte täcker mer än huvudet – men man får vara glad för det lilla …
Vi skall ta tåget till Washington i morgon och gick därför till Penn Station för att förvissa oss om när tågen går och vad de kostar. Det skulle kosta $107 per person/enkel … Baah …. Vi travade hem igen i regnet. På vägen köpte vi med take away – alla äter det. Plastallrikar, plastglas, plastbestick och sugrör – hur glad blir man av det? Vi hittade emellertid ett ställe med mycket god och fräsch mat, så glada i hågen gick vi hem med vår mat. Vi ställde våra paraplyer i badkaret, jag vred ur mina strumpor, och sedan korkade vi upp en flaska vin. Där satt vi i våra sängar, mumsade vår mat med plasttillbehör och drack vin i våra tandborstglas (plast). TV:n gick hela tiden med väderkanalen, men de lovade fortsatt regn – inget att hoppas på där, de är väldigt duktiga på väderprognoser …
(Vi hann med otroligt mycket denna dag, trots regnet …)
New York, here we are …!
Klockan ringde kl 4 och jag som ju inte är morgonpigg undrade vart jag var och vad det var som lät. Dvs, det var inte klockan som ringde, det var telefonen – man gör ju allt med den nu förtiden. Alla utom jag, jag kan till nöds skicka ett sms, att ta emot ett går mycket bättre. Men jag kan faktiskt ringa med den, men jag har också lyckats radera alla mina kontakter – hur nu det gick till …? Borta är de.
På flygplatsen mötte jag min reskamrat, det blev lite panik då de inte godkände hennes pass … det hade börjat gå sönder i kanten. Så det blev lite panik med att åka till passpolisen inom området. Man gick ut till hållplatsen och tryckte på en kanpp och då kom det en buss och körde oss dit. Där var redan full fart med andra som råkat ut för trassel med passen.
Kamraten fick sitt rosa tillfälliga grisskära pass (900 kr) och vi kom iväg till London, där hon visade sitt gamla pass och de märkte inget. Resan var ju utställd på det passnumret. I USA samma sak, de märkte inget. De kände inte heller till det dokument som vi varit tvugna att skaffa som icke amerikaner. De hade aldrig hört talas om det ens – tur att det var gratis.
Vi landade i New York och fick tag i en shuttlebuss som tog oss till hotellet där vi hamnade efter några turer och drygt två timmar. Det var kyligt och vi vimsade runt för att hitta en vanlig restaurang och en vinbutik. Varken det ena eller det andra var enkelt, men lyckades efter några timmar.
Sov väldigt gott på natten …
