Jag sov faktiskt hela natten… Annars brukar jag vakna vid femtiden på morgonen dagen efter ankomst hit. Men i morse vaknade jag inte förrän den lilla familjen var nere i köket för att fixa frukost. Hela dagen har faktiskt gått riktigt bra, inga större känningar av jetlag. Antagligen pga de bra platserna, som gjorde att jag kunde sova på resan hit. Det kan inte bero på att jag sov i samma säng som maken, eller … ?

Efter en relativt sen frukost och lite slappartid, så kom vi iväg på en promenad till det närliggande shoppingmallet. Det var lite som skulle kompletteras, bl.a. handcreme – händerna är som en torkad lerpöl – skinnet är alldeles krackelerat. Blir alltid så när jag flyttar hem från Afrika och här i CA är luften knastertorr, flygresan gjorde inte saken bättre. Jag köpte också ett par böcker och såsedan fikade vi. Barnbarnet älskar blåbärsmuffins, så vi beställde en sådan och hon suckade av välbehag vid varje tugga … 😉

Det blev en trevlig dag, så roligt att träffa barnbarnen – jag är alldeles förundrad över deras framsteg, hur stora båda blivit i förhållande till sin ålder. Vi har tagit in påskris och det kunde dotterdottern klä. Den minste klarar av att cykla på trehjulingen … det går för fort.

Vi åkte iväg till en jättebutik för att fylla på skåpen med matvaror, maken och jag lastade i korgen, men när vi skulle betala så kunde vi inte det. Man tog inte kreditkort, så svärsonen fick betala, snopet …

Presenten från kusinen skulle öppnas och storasyster är mycket hjälpsam …

Det krävs stor koncentration för att få den här figuren att gå …

Titta så fint påskriset blev …

Vi är på promenad …

Finns det något godare än blåbärsmuffins …!

Imorse så var vi i god tid vid gaten och vi kom med planet. Det hade gett oss så bra platser, så de blev förlåtna för gårdagen. Vi fick platserna bakom väggen mot pentryt och det betydde att jag kunde sätt upp fötterna högt och maken kunde sträcka ut sina långa ben.

Det blev en bra flygning, jag hann bara titta på en film, jag sov faktiskt flera gånger. Ja, resan gick förvånansvärt bra, Air France har bra service och mat ombord. Kanske kollegorna på marken skulle lära sej lite av dem.

Vi flög över snötäckta områden och stora isar, brr så kallt, men så vackert. Det kändes helt ok att sitta i ett varmt plan och titta ner på det vackra. Sedan blev det en knivskarp gräns mellan snö och icke snöklädda berg. I San Francisco var det vår, alla vackra träd som blommade och det var fullt med blommande buskar i alla de färger, som jag inte har en aning om vad det är.

Vi hade tur i dag vid passkontrollen, gick bara rakt igenom, väskorna kom bland de 20 första och tullen ville kolla oss, men jag såg lite bortkommen ut – så genast skyndade en artig amerikansk tjänsteman till och fråga vart vi skulle. Vi sa att vi skulle till tåget och han visade oss vägen. Så på sätt slapp vi öppna våra väskor. Inom 20 minuter satt vi på tåget och susade förbi San Francisco, dottern mötte upp på andra sidan Bay Bridge. Vi besämde att vi skulle göra på detta sätt för att komma undan trafikstockningarna som alltid uppkommer på genomfartslederna.

Massor med väskor hade vi och vi såg ut som om vi skulle flytta till landet, men det var böcker till dottern som skulle över, och eftersom de väger så fördelades de på tre väskor och vi fyllde upp tomrummet med bubbelplast. Alla väskorna gick in i bilen, liksom vi och den långa färden mot Folsom kunde börja. Dotterdottern kvittrade och var inte ett dugg blyg, det var i stället svårt att hänga med …

Nu börjar det det gunga, har nu varit uppe i 23 timmar …

San Francisco, här kommer vi …

Titta mormor, vi fick plats med allt …

Barnbarnet visar sitt rum …

Vi är väldigt uppspelta ….

Ja, väldigt …

Klockan ringde halv fyra i morse och det kändes inte ett dugg roligt att tänka på att resa igen, mitt i natten … Men en bild på dotterdottern fick mej att tycka att det var helt ok att försöka …

Taxin var beställd till kl 4.45 och 4.50 satt vi i den och var på väg. Då säger chauffören att vi måste betala på taxameter för de minuter som vi inte kom iväg – taxin var ju beställd till kl 5.45, och då hade vi inte startat… Det kunde vi kanske gjort om han hade tagit händerna ut byxfickorna och hjälpt till med väskorna. Han satt och grejade med taxametern medan han körde, det blev inte rätt så tillslut sade han att han skulle fixa när vi kom fram. Vi frågade hur mycket det kunde bli för 5 minuter, ingen idé att bråka, det var snarare skrattretande. Vi kommer att ställa frågor om detta innan/om vi använder samma taxibolag nästa gång, ett av Stockholms största…

Vi kom till Arlanda, verkade som om hela Sverige var ute o reste. Det strulade med min biljett – förståss, precis som vi troddejag var inte bokad. Vi skulle inte få sitta tillsammans, men det skulle säkert ordna sej. Vad som var mer allvarligt, var att vi blev försenade 35 minuter från Arlanda. När vi kom till Paris hade vi 45 minuter på oss. Vi var många som sprang som galningar för att inte hitta gaten, skyltarna slutade i intet – man bygger om och pilarna pekade rakt mot en vägg – utan dörr. Efter några minuters panik, konsulterades en byggarbetare och han sade att vi skulle gå ut ur byggnaden och in igen på andra sidan gatan – och det var precis vad vi skulle, men det fanns inga skyltar…

Trots att vi sprang som tokar, stressade igenom säkerhetskontroller och passkontroller, (ibland kan man inte fatta vilka tjänstemän som ställs bakom diskarna), så missade vi flighten. Dvs det var fortfarande tjugo minuter kvar till avgång, men de släppte inte ut oss. Vi var säkert ett dussin människor som skulle med … Det var flera flyg i Europa som var sena idag, och åtskilliga gånger har jag suttit i plan och väntat på passagerare som kommit med sena anslutningsflyg. Men man har väntat när det bara går en flight om dagen. så inte Air France idag. Dessutom var de ganska okänsliga och nonchalanta. Några passagerare var ordentligt upprörda, vi var bara helt slut. Hade en känsla från början – när vi bokade biljetten i höstas – att det inte skulle fungera – det fanns inga marginaler …

Skrev något igår om ”Inte fel med en natt i Paris om AF betalar, nu sitter vi här i ett minihotellrum, med minisängar, minibadrum med minidusch. Det tog en stund innan vi förstod att vi hade en stol att sitta på, maken tog ett steg åt sidan och då kom den fram. Tur att det inte är en sänggavel i fotändan, nu kan maken ha fötterna utanför och tur att vi inte har något bagage (vi stoppade ner rena trosor/kalsingar i handbagaget)…

Vi tog tåget in till Paris och gick och åt lunch. Varm löksoppa, vi frös. Här är så kallt och vi var bara klädda för att åka taxi till flygplatsen. Vi fick upp lite värme när vi sedan sprang omkring för att hitta en liten flaska konjak eller whisky, som skulle fungera som värmare/nervlungnade ikväll. Det tog oss en timme ungefär. Sedan fick vi vänta en timme på shuttle-bussen till hotellet, då var vi iskalla igen och var mycket glada för vår lilla putte. Men nu börjar värmen att sprida sej i kroppen och snart är vi varma nog att gå ner och äta middag här på hotellet. Vi har också köpt clementiner, för att få i oss lite c-vitaminer – vi känner oss inte helt optimala efter dessa timmar i nedkylt läge. Länge sedan jag frös så mycket …

Nu har vi pratat med dottern via Skype, och fått konstaterat hur olägligt denna försening blev … Och inte kan vi kommunicera pga av tidsskillnaden, vi sover när hon är vaken osv, och om vi behöver sova efter detta dygn! Maken sover redan djupt, jag bara halvsover.

Nu hoppas jag att det kan bli en smidig lösning i morgon när vi kommer till San Francisco …

Maken spanar in en gammal och mycket vacker karusell …

Riktig löksoppa som höll ca 250 grader, tack o lov …

Så vackra hur …

Precis som om det skulle vara sommar, uteserveringar och gatuförsäljning ..

Hemma på mammas gata … ?!

(Nu har jag (äntligen) uppdaterat från 6 februari med text o bilder. )
——-

Vardag igen, åtminstone för mej. Jag har ju gått med i Swea, och eftersom avdelningen här i Sydafrika har ett regionsmöte i höst så är det massor att göra. Idag så har jag suttit hela dagen tillsammans med en annan Swea och vi har åstadkommit anmälningsblanketten och nästan inbjudningsbrevet. Puh … Det var svettigt i två bemärkelser, dels var det inte helt enkelt och dels var det så fuktigt idag. Det tog hela dagen, men vi var mycket nöjda med oss själva när vi bröt upp. Det är fortfarande sådant som skall fixas, allt skall vara klart i nästa vecka. Än så länge så är jag optimist. Och jag blev lite stärkt i min självkänsla idag – jag knäckte ett ”svårt” problem … 😉

Vädret var gråmulet även idag, lågt i tak och med duggregn till o från. Utsikten från där jag befann mej är tydligen storslagen vanliga dagar. Idag såg man ingenting – bara ett grått dis. Men strax innan jag skulle åka hem, så lättade det lite och jag fick en uppfattning om hur det skulle se ut.

Våra gäster har varit ute och shoppat idag, man har inte råd att låta bli när man är här i detta landet. Och det är inte som andra afrikanska länder, det är riktiga butiker som gäller – inte stånd efter vägkanterna. De har nu en ansenlig mängd kassar som de skall försöka packa ner i sina resväskor – återkommer med rapport om hur det går … 😉

Här börjar Lions Head att skymta fram …

… och här Taffelberget …

Så här ser det ut när en Swea arbetar …