Idag har jag varit ute på stan och gått. Jag tar med kryckan för säkerhets skull, jag skulle kunna klara mej utan den. Kan ju gå här hemma utan krycka, men jag går så långsamt och är så rädd att kliva fel, för då gör det rejält ont. Dessutom så ser man mej – eller kanske är det kryckan – det gör man inte annars. Jag har blivit osynlig, åtminstone nästan. Lite konstigt är det eftersom jag gått upp i vikt och tar mer plats, men det hjälper inte. Folk springer på mej om jag inte flyttar mej, eller släpper dörrar i ansiktet om jag inte parerar.

Jag skall också träna på att använda foten rätt och böja tån när jag går, det är inte lätt, speciellt som det gör ordentligt ont när det blir rätt. Har ju trampat omkring på yttersidan av foten i flera år för att undvika smärtan. Det kan ta några månader fick jag veta, så det är bara att bita ihop och träna på. Men kalle anka-skorna får nog vara på ett tag till …

Jag har ju inte varit i city på länge, vet inte vad jag tycker om det. Alla har bråttom, alla talar i telefon, eller sms:ar … Hur klarade vi oss tidigare, vad gjorde vi när vi var ute på stan? Vi måste ha haft förfärligt tråkigt när vi gick omkring där sysslolösa, eller …? Jag uträttade mina ärenden och hoppade över att äta lunch i stan, kände inte för att trängas med alla för att äta samma trista (dyra) mat, så jag skyndade mej (så gott det nu gick) ner i tunnelbanan och hann tillbaka på samma stämpel 😉 Kände en viss tillfredsställelse över det …  Hemma i kylskåpet fanns det kokta ägg, majonäs och en getostfylld hamburgare – jättegott  🙂  Sedan kunde jag sätta mej med mina bilder igen …

I kväll har jag njutit av Povel Ramel på TV, han var faktiskt rolig, ja brilljant. Såg ett program för många år sedan och då tyckte jag inte det var så bra, så jag tänkte inte titta på detta, men vilken tur att jag gjorde det …

Så här stilig var min farmor som småbarnsmamma …

… och farfar var alltid elegant …

Idag har jag varit och tagit bort mitt bandage. Fick se såret, de tycker att det ser bra ut, men jag vet inte jag, så tjusigt var det inte. Dessutom verkar det som om jag ansträngt foten för mycket när jag gick hem, för det har läckt lite. Jag får sätta på mer tejp så att jag slipper se det, åtminstone i några dagar, så får vi se om det blir bättre.

Jag börjar nog bli ett vård fall nu eller ett fall för vården, hur man nu säger, springer ju titt som tätt till doktorn nu förtiden. Börjar bli riktigt familjär med väntrum och apoteksköer. Tidigare idag var vi iväg, maken och jag och tog HIV-test, krävs för visum till Sydafrika, men jag tycker nog att det inte är vi som utgör ett hot i den frågan. Det talade jag om för doktorn också, och han hummade med. Vi gick igenom samma procedur förra året också. Men han är nog glad för dessa obligatoriska prov eftersom vi måste gå till honom och betala 1000 kr per person – kontant. Då lyssnar han också på lungorna och hjärtat och tar blodtrycket. Kvitto fick vi också, visserligen onumrerat, sådant som man kan köpa i block i pappershandeln, och vi får desutom betala för blodtestet själva.

Eftermiddagen och kvällen har jag brottats med datorn, dvs inte datorn självt, utan mjukvarorna. Installerade min nya hårddisk, och det gick enkelt, jag lade över alla mina foton och några filmer. Sedan satt jag och kollade fotona så att allt fungerat och kommit med. Gick ur och tittade på annat och gick tillbaka för att lägga in fler – då finns det inget – mapparna är tomma … Men när jag tittar på utrymmet på disken, så har jag använt 45 gb, så det ligger där någonstans och skvalpar, men var. Det är en hemlighet.

Sedan kom en uppmaning om en säkerhetsuppdatering av ett av mina program, men, om jag gör det så blir jag av med Skype, tills de har kommit ikapp – eller hur det är? Jag vet varken ut eller in, varför är det så svårt det här med datorer å ena sidan, när det nu är så lätt å andra sidan …

Vi tog med oss skott av hibiskus från SA i mars, det har vuxit med noll centimeter – men har nu sin första blomma. En till är på gång …

Nu tar jag ledigt från datorn i 36 timmar – nånting … Återkommer tisdag.

Trots den mycket sena timmen, ja, man kan till o med kalla den för den tidiga timmen, för när jag kom i säng så somnade jag inte, så kom jag upp hyggligt i morse. Det var ganska segt kan jag berätta. Bestämde mej för att inte lösa Melodikrysset idag, men det lät inte som om det skulle vara något heller, bara OS. Jag stängde av radion och satte mej här framför datorn igen.

Har scannat i en massa bilder idag också, det är faktiskt roligt med dessa nostalgitrippar. Idag har jag varit tillbaka till 20-talet, men då har jag inga personliga minnen 😉 Men så facinerande att se mina gamla farfäldrar som ungdomar och människor mycket yngre än vad jag är. Jag är ju nu äldre än vad de var när jag började minnas dem. Och då tyckte jag de var gamla – 50-nånting ….

Så roligt att se alla gamla kläder och hattar och min pappa som liten, konstaterar att jag såg likadan ut, som två små eskimåer med 22 års mellanrum …

Pappa …

…och jag …

Jag var så inne i mina bilder och gamla minnen, så jag glömde totalt bort den här sidan …

Maken är ju i stugan så ingen håller kollen. Det blev mycket sent …

Jag har inte så mycket att skriva om idag. Har ägnat mig åt samma som igår, dvs städat och organiserat mellan hårddiskarna. Detr börjar ta form nu och och många dubletter är bortstädade. Men det tar tid, måste ju kolla så jag inte kastar fel.

Jag blir nästan snopen när jag tittar upp och jag inte befinner mig i dåtid, det blir så intensivt och alla minnena som ramlar över mig. 😉 Maken har flytt till stugan, han tycker jag är urtråkig. Han tycker dessutom att jag skall laga maten, men det tycker inte jag – fast det blir så i alla fall … Konstigt att han fixar mat där ute. I tid dessutom, när jag gör det så blir det alltid nästan på gränsen till nattmat …

Tån börjar nu göra sig påmind, det är ju meningen att jag skall vifta och böja den. Jag skall också lyfta upp foten i tån. Bad maken göra det idag, han såg mycket skeptisk ut … och gjorde ett halvhjärtat försök. Han missuppfattade nog, för det verkade som om han trodde att han skull rycka loss tån, och var livrädd att han skulle lyckas.

Jag skall inte längre gå med specialskon eftersom tån skall böjas normalt när jag går. Det går inte, och om jag lyckas gör det jätte ont. Har ju inte gått normalt på flera år, så det här kommer nog att ta tid …

Trodde att jag skulle kunna öppna min gästbok igen, för det har inte varit några spanattacker på ett tag. Men det räckte att jag tänkte tanken så började de ramla in igen… Så kära vänner jag ser fram emot lite hälsningar under  Comments …

Och …. Grattis!! käre Svärson på din födelsedag, den är visserligen i morgon för oss, men det blir ju idag när du vaknar —

Fick kika på solnedgången ovanför datorn idag …