Ljuset finns där – men var är värmen …?

Maken har fått motorbåten i sjön och när vi åkte tillbaka till fastlandet i dag saknade jag handskar … Lyckades låsa båten utan att tappa låset i sjön, men väl i bilen så var det värmen på …

Nu är vi tillbaka i stan och jag var tvungen att stänga fönstret till sovrummet. Skall öppna det igen när jag kryper ner under duntäcket. Vilket jag skall göra nu …

Idag blev det premiärtur till ön. Grannen kom och hämtade oss. Det var riktig vår där ute, inte så grönt som i stan. Vattnet glittrade så underbart genom de skira grenarna med lite grönska på. Kameran låg mycket bra i väskan, där den förblev. Vi såg inga spår av rådjur på tomten – de har kanske inte kunnat ta sig upp i den djupa snön som tydligen varit.

Mössen hade varit relativt hyggliga – men, visst fanns de spår av dem. Det var lite sent innan vi kom ut och vi hann inte röja spåren efter dem idag. Vi vädrade och fick igång vattnet – lika nervöst varje gång. Men den stund vi var kvar märktes inget läckage. Vi ställde på elementen och fick vår gamla skrotfärdiga plåtbåt i sjön. Den enda förtjänst den har är att den är lätt och vi klarar den på två personer – den är dessutom lätt att ro. Men vi glömde ta med lås – fast, vem vill ha en sådan båt … Det skulle i så fall vara någon som desperat behöver ta sig över till ön, eller någon som tycker att den ser så anskrämlig ut att den borde skickas till sjöss …

När vi knutit fast vår plåtjolle åkte vi till sonen och hans familj. Jätteroligt att träffa barnbarnet igen – han hade vuxit minst en dm. De har blivit med hund under tiden vi varit borta, Portugisisk vattenhund tror jag det är. Nu fick vi äntligen se den, en härlig lurvig krabat som verkade mycket snäll och godmodig. Vi hörde inte ett enda skall under de timmar vi var där. De bjöd på en underbart god kyckling med härlig sallad till. Tack! Så skönt att slippa fixa mat när vi kom hem till stan igen.

Maken har redan ramlat i säng, men jag blev sittande och tittade på ett av alla de intressanta och bra dokumentärprogram som SVT sänder. Nu ska jag ta en allerigtablett och nässpray – det märks att det är vår i luften – sedan blir det sängen för mig med …

Så sitter jag i Årsta igen. Inget askmoln i vägen, inget annat heller för den delen och det är jag mycket tacksam för. Det har varit lite bekymmer de senaste åren. Dras fortfarande med mitt tjutande och bubblande öra sedan en månad tillbaka och den försenade återflighten från Kuala Lumpur, då jag drog på mig en rejäl förkylning och öroninflammation.

Våren är helt fantastisk att uppleva – lika unik varje år. I år kom vi hem ca 2 veckor senare och det har dessutom varit rejält varmt – allt har exploderat. Lite synd att missa de små musöronen, men jag klagar inte.

Det gick som på snöre att fixa mobilt bredband – var beredd på det värsta, har även där dålig erfarenhet av internet in/upp-koppling på min dator senaste tiden. Det behövdes bara en omstart idag och sedan fungerade det.

Maken har hämtat hem bilen idag, den har stått i en lada i Sörmland någonstans eftersom de rev vårt garage och byggde två bostadshus i stället. De verkar i stort sett färdiga nu, men ingen har flyttat in än. Förhoppningsvis har de  tillgång till garage under sina hus, annars blir det än mer besvärligt att kunna parkera här. Det är redan fler bilar än platser längs trottoarerna. Lapplisorna gräver guld då folk blir desperata och parkerar på den olagliga sidan – vad ska de göra? Det spelar ingen roll att politikerna vill tänka bort bilarna – bilen har kommit för att stanna och är nödvändig i många sammanhang. De flesta åker kollektivt till arbetet, åtminstone i vår stadsdel, för deras bilar står där de står. Har man fått en plats tackar man nej till allt annat som kräver bilfärd … 😉

Nu ska jag krypa i säng. Godnatt!!

Så här i elfte timmen inser jag att jag borde ha startat upp för minst tre veckor sedan.  Alla dessa små ”högar” jag gjort i ordning med sådant som skall med. Hade helkoll vid tillfället då de skapades. Nu är det nollkoll. Om två timmar kommer taxin och jag vet inte om jag kan reda ut vilket som är viktigt och vilket som kan bero tills jag kommer tillbaka i april.

Det har varit fullt upp hela dagen. Den började med tvättstugan och fortsatte med att sortera tvätt. Vilket som skall med – det mesta inte.

Sedan blev det  ett kärt avbrott -några timmar på stan tillsammans med dottern. Hon bjöd på lunch. Vilken härlig känsla och samtidigt konstig – att bli bjuden på lunch av sin dotter … Vi blev sittande och pratade ganska länge, så jag var kraftigt försenad då jag kom hem.

Sedan blev det några timmar hos grannen, lite vin och ost och mycket prat.  Så nu är det full fart som gäller. Nästa gång jag skriver här så är det från SA. Jag tog några härliga bilder idag på solnedgången och höstfärgerna, men hinner inte lägga upp dem ikväll. Skall packa ner datorn nu.

Vi hörs och nu hoppas jag att det inte är några askmoln ivägen …

Igår när jag lade mig hade jag full kontroll på min tillvaro. Det är nödvändigt när man skall förflytta sig till andra halvan av jordklotet och stanna där i ett halvt år. Jag är ju kvällsmänniska, men har varit stenhård på att komma i säng i tid på kvällarna den senaste veckan då jag har varit tvungen att stiga upp tidigt. Inget undantag igår – släckte lampan halv två och ställde klockan (numera telefonen) på 8.00. Staplade upp och åstadkom en kanna te, fick på mig kläderna och kvart över tio var jag i Södertälje. Tre kvart före utsatt möte med en ”hörmänniska”.

Alla klagar ju på att pendeltågen alltid är försenade – vilket de inte var. Jag lyxade till det med en kopp kaffe och en croissont (hur nu det stavas – antagligen inte så här för det ser konstigt ut) medan jag inväntade min avtalade tid. I god tid gick jag dit och anmälde mig och en finnig ung man talade om för mig att jag skulle vara där först kl 15 – inte kl 11 …

Jag skall inte försöka förklara för er hur jag hanterade detta besked – mina minuter som är planerade in i minsta detalj dessa få återstående timmar jag är kvar i Sverige. Den unge mannen skakade på huvudet och meddelade att alla tider var upptagna och det gick inget att göra. Inte ens när jag talade om att jag reste hela vägen från Stockholm. ”Jag vet hur det är – jag pendlar själv varje dag …”

Jag tog mig tillbaka till stationen, ett tåg skulle precis avgå och jag sprang för att hinna. (Sprang och sprang – det gick lite fortare i alla fall …) Precis där perrongen började stod det med stora bokstäver att man inte fick passera gränsen utan giltig färdbiljett. För några sekunder visste jag inte hur jag skulle göra. Skulle jag springa tillbaka och försöka hitta en biljettkontroll eller skulle jag hinna med tåget och chansa …? Jag valde det senare och tillbringade resan med att försöka hitta på en giltig förklaring vid eventuell kontroll.

Hem igen och jag hann fixa lite med min packning – dvs det handlar inte om att packa en väska, det handlar om att stänga ner en lägenhet i sex månader och att försöka komma ihåg vad det var som jag tänkte att jag skulle ta med. Det är naturligtvis glömt och det som jag så ordentligt skrev ner på lappar – dessa finns antagligen någonstans, men var. Vet i alla fall att baddräkten är kvar ute på ön och det gäller för fler prylar.

Det är ganska spännande att gå igenom lådor och ”högar” – så många fantastiska saker jag har – som jag bara älskar – men pga av vikten kan jag inte få dem med mig och när jag kommer till Sverige är det inte aktuellt – då skall vi ju ha sommarlov ute på ön.

Efter drygt en timme var det aktuellt med ytterligare en resa till Södertälje. Jag har nu varit i denna stad tre gånger inom två veckor. Innan dess så har jag i stort sett aldrig varit i stan. Jo, min dotter är faktiskt född på Södertälje BB – men då var jag inte ute på stan precis.

Mitt ärende idag var att prova ut hörapparater – vilket jag nu gjort – får se om det påverkar vardagen för mig …

När man ingår i vårdsvängen måste man vara ute tidigt på morgnarna, trängas med dem som åker till arbetet. En resenärstyp som är helt annorlunda än den som reser några timmar senare. När tåget kommer trängs alla, först på gäller, blicken spanar inte in de andra resenärerna utan ev tomma platser.

Eftersom jag har kommit så till åren och hälsan tydligen är så att jag gjort mig förtjänat av frikort inom vården så trodde jag att alla skulle se att ”den kraken behöver nog sitta…” Men inte. Jag syns inte, liksom ingen annan heller i och för sig. Men vad värre är – jag hörs inte heller. Jag hälsar alltid på chauffören då jag stiger på vår buss, men jag får väldigt sällan ett svar – samma gäller i luckan på SL.  Det känns lite märkligt när folk inte hälsar tillbaka och vi är mindre än en meter ifrån varandra, ja, konstigt. Jämför med då jag kliver på bussen i Kapstaden där man alltid hälsar på chauffören och dessutom alltid säger Tack! Då man kliver av.

Imorse då jag stod och hängde mig fast vid en stolpe i T-banan så hörde jag någon som sjöng. Ett barn. Jag försökte se varifrån det kom och såg så småningom ett par små röda skor . Det var så härligt att höra att någon kunde vara på gott humör och sjunga i denna supertrista/opersonliga (sura?) tillvaro. Jag såg inte den lilla personen själv, hon (antagligen) försvann bland alla grå/svarta kroppar, men hennes glada sång hördes tydligt. Mig gjorde det i alla fall glad.

Jag har nu sällat mig till den skara som måste ta piller varje dag i resten av sitt liv – om man vill ha något liv – resten av det alltså. Känns lite främmande, men framför allt – hur skall jag komma ihåg …?

Uppmuntrad av pillerna, eller om det är så att de muntrar upp mig, eller hur jag menar, så satte jag igång att städa ur kylen, skafferiet, kryddskåpet  mm.  Jag fick ihop fyra stora soppåsar plus en påse med glasburkar, en med plastförpackningar och en för gamla mediciner – några med utgångsdatum för ca 10 år sedan. Sådan som vi haft med oss hem från Afrika och som vi aldrig vågat svälja. Imorgon skall det bli promenad till sopsorteringen – får kanske blir två promenader. Vet inte hur apoteket kommer att reagera, men om jag tar en påse som är ogenomskinlig och knyter ihop den med en hård knut ….