Tänk vad härligt det är med vänninnor …

Jag har nu två kvällar i rad träffat två av dem. Inte tillsammans, men var och en. Kanske det får lov att bli en vännineträff nästa sommar då jag sammanför alla och vi kan tjattra tillsammans allihop. Det kan ju bara bli dubbelt, tredubbelt bra eller hur många gånger det nu blir – eller …?

Vilken vecka jag har haft, den har gått i kvinnlighetens tecken – så härligt …!  Jo, maken har också fått sin uppmärksamhet. Jag har ringt honom flera gånger om dagen via Skype-telefon. Det är trevligt att prata med honom också – naturligtvis, men en helt annan sak. Det har dessutom blivit mycket dyrare att ringa via Skypen till en telefon. Från 0,017 Euro per minut till 0,058. En rejäl höjning. Kanske idé att kolla vad det kostar att ringa med vanlig telefon. Från Skype till Skype är det ju gratis.

Maken väntar fortfarande på Internetuppkoppling – den skall komma vilken dag som helst. Hoppas det är klart då jag kommer ner – tillhör inte dem som har samma tålamod och finner mig att vänta som min käre make. Han berättade att han numera är igenkänd då han kommer till Telkoms kontor – men vad hjälper det? 😉

Imorse när jag vaknade så väckte jag väninnan, som sovit över, vi fick en stund då hon åt frukost. Sedan satte jag fart med att pricka av min åtgärdslista. Tvättmaskinen laddades, jag bokade plats på flyget och skrev ut biljetten, skrev lappen om Ej reklam för dörren och kände mig mycket duktig och effektiv. Gick ut i köket för att hänga tvätten och då tog det tvärstopp … Maskinen stod still och var fylld med vatten (smutsigt), den hade stannat och inte börjat sköja ens. Belysningen över diskbänken fungerade inte heller. Däremot allt annat i lägenheten.

Som den praktiska kvinna jag är så klev jag upp på pallen och kollade säkringarna – alla såg hela ut, enligt den första inspektionen. Men det fungerade ju inte, så jag stängde strömmen och kollade varje propp för sig och pillade på den lilla ”knoppen” för att se om den bara låg kvar i läget. Men alla satt fast … Nu började jag bryta ihop – vad gör man. En vattenfylld tvättmaskin med fina tröjorna som ligger i tvättmedelsvatten – inte bra.

Jag tar fram mitt praktiska jag, kammar håret och tar hissen ner i entrén och läser av tavlan där det står om servicefirman och journumret man skall ringa om man har problem. Börjar med att ringa firman – numret hade upphört (är inte helt säker på om jag skrev en siffra fel, eller om det står fel i porten – skall kolla imorgon). Slår upp dem i datorn. Telefonsvarare som säger att man kan nå dem mellan 8-9.30. Så det gäller att problemem inträffar då. Ringer journummret och får veta att vi inte har kontrakt med dem längre …

Ringer en styrelsemedlem jag har namnet på, och han upplyste mig om att om min tvättmaskin gått sönder så är det mitt problem … Men innan vi lade på så fick jag mobilnumret till service-firman (hans jaktkompis). Jag ringer och får veta att de inte kan hjälpa mig och få fram en elkille förrän tidigast i morgon … ”Och är det så att det är din tvättmaskin som gått sönder så får du fixa firma själv …”  Jag förklarade att även bänkbelysningen inte fungerade. ”Har du ingen jordfelsbrytare …?” Förklarade att vi fortfarande har de gamla proppskåpen kvar. Man håller på att byta elen i hela huset, men hos oss har det inte skett än. ”Sms:a dina telefonnummer så skall jag kontakta en elkille och se om de kan komma imorgon …”

Jag började bryta ihop lite till …  men bestämde mig för att försöka en gång till. Jag klev upp på pallen igen, slog av strömmen och bytte helt enkelt ut alla de ”fungerande” propparna och simsalabim så gick tvättmaskinen igång när jag satte på maskinen igen. Man kan inte lita på proppar (eller hantverkare) …

Jag har roat mig på annat håll – jag har behandlat denna sida mycket illa. Tidigare missade jag inte en dag – även om jag satt långt in på morgontimmarna. Nu har jag skämt bort mig själv och haft mina kvälls- och morgontimmar för mig själv …

I natt har jag precis kommit tillbaka från Marbella. Wow, vad läckert (tänker ni kanske …) Men jag har deltagit i Regionmöte för den förening för svenska kvinnor, där jag är ordförande för Sydafrika, och vi har suttit i möte hela dagarna. Vi hade en fantastisk utsikt från konferenslokalen. På kafferasten kunde vi kliva utanför dörren och känna på luften medan vi tittade ut över Medelhavet.

När man hotade med generalstrejk just den dag som jag skulle åka så kände jag att nu räcker det (så roligt är det inte att resa)… Askmoln när vi kom tillbaka till Sverige i april och nu spansk generalstrejk …

In i det sista när taxin kom kvart i fyra på morgonen så visste jag inte om jag skulle komma iväg – eller om jag skulle få vända tillbaka hem. Flygpersonalen var mycket trevliga och tillmötesgående och det verkade vara självklart att vi skulle iväg. Jag chekade in och sade adjö till maken som passade på att åka tillbaka till Kapstaden.

Vi kom iväg på tid och landade en kvart före utsatt tid. Det var tydligen undantag för allt – bagagehantering, taxi, incheckning osv … Full fart med andra ord …

Det  är så underbart att träffa alla dessa kvinnor från olika delar av världen, olika åldrar och olika typer. Men ett gemensamt har vi – vi är Sweor och vi har så roligt tillsammans. Det var inget undantag denna gång.

Visserligen har jag suttit i möten hela dagarna och det är ibland kort om tid att byta om och göra sig festklädd till kvällens middag, men det spelar ingen roll. Värdföreningen har fixat program och jag behöver bara infinna mig i rätt tid på rätt plats och sedan blir jag underhållen och utfodrad med god mat och goda drycker … Vi är de vackraste och trevligaste i hela världen!

Eftersom klockan passerat halv fyra på morgonen, så vet jag att det sitter en dotter som snart skriver nåtot om jag borde sova nu – hon har antagligen rätt. Men nu har jag träffat likasinnade – vi har varit vaken långt efter läggningsdags …

Återkommer med bilder  – i framtiden. Vet inte hur denna vecka blir – den är fulltecknad – som vanligt. Men på söndag så åker jag tillbaka till SA och sedan hoppas jag på att komma in i mina vardagsvanor igen.

Det blev mycket mys- mys förra gången jag skrev. Vi är nu tillbaka i stan, det känns inte fel det heller nu när kvällarna blir mörkare och tillgången till WC med elektriskt lyse – helmys …! Visserligen är det lite exotiskt att tända fotogenlyktan på kvällen, men …

Idag har jag varit till stan och ätit lunch med Sweorna i Stockholm. Det var lika trevligt som vanligt, och ”som vanligt” behövde man bara komma i närheten för att vet vart man skulle ta vägen – det hörs nämligen … 😉 Så roligt kvinnor kan ha det tillsammans, ändå kommer vi alla från olika håll, en del av oss har aldrig sett varandra förut – det spelar ingen roll. Vi bara ”tar vid” och pratar och skrattar på.

På vägen hem gjorde jag en sväng förbi ”hovleverantören” Claes i sjön – som maken kallar butiken. Där fick jag inte tag i det jag ville, men kom hem med en skarvdosa. På inköpslistan stod det extra hårddisk (extra pris på samma märke som min tidigare), minihögtalare till datorn, metkrokar och metrev.

Hade en del förberedelser inför kvällens telefonkonferens som jag skulle delta i då det blinkar till på Skypen. Det är dottern (som var på väg till Sverige) som skriver att hon är tillbaka på marken efter några minuters färd i luften. Och tack o lov för att hon var nere i det skick att hon kunde Skypa. Som hon själv sa: Ner skulle jag ju i vilket fall ha kommit.

Det plan hon reste med krockade med en stor fågel som sögs in i motorn. Dottern ser inte fågeln, men att motorn brinner. Efter en kort stund säger kaptenen att de skall landa igen. Hon beskriver några hemska minuter då hon tror att de skall landa på åkrarna utanför Sakramento, de har ju knappt kommit upp i luften än.  Men i vilket fall så lyckas piloten vända och landa det fulltankade planet på flygplatsen utan vidare incidenter. Motorn var helt förstörd. När hon berättat för mig, med fler detaljer än vad jag skriver om här, så var jag helt skakis. Tack o lov är hon nu tillbaka i bostaden och verkar må ok igen.

Detta är min absoluta mardröm, trots att jag flugit så mycket så vänjer jag mig aldrig vid start och landningar. Tvärtom, det blir bara värre och värre för varje gång. Långt tillbaka tyckte jag det var spännande och facinerande att starta och landa. Nu vill jag helst hoppa över dessa två moment på flygresan. Jag tänker ofta på riskerna med alla dessa fåglar som man ser då man väntar på avgångarna på flygplatserna. Sannolikheten  att planet krockar med dem är inte särskilt stor, men den finns där och i NY drabbades ett plan av en fågelflock som kom in i båda motorerna. Ni minns väl den mirakulösa landningen i vattnet utanför Manhattan för inte alltför länge sedan.

Stor eloge till dessa piloter som behåller sitt lugn och plockar fram sitt kunnande som de lärt sig i simuleringsmaskinerna. Men, det är trots allt bara i maskiner de tränat, kan ju inte vara samma sak när passagerarna är fiktiva och de själva sitter på marken. Verkliga haverier i luften är något annat …

Puh …

Makens rivning av den gamla boden förde med sig en massa merarbete. Vädret stod oss bi och vi kunde elda en hel del av gammalt ruttet virke. Det icke ruttna staplades i en prydlig hög och när nu elden var så livskraftig, trots duggregn, så hann vi dra och elda en del gammalt ris, efter trädfällningen förra året. Än återstår en hel del, men man har lovat dåligt väder och kanske vi kan gilla läget i någon dag och hinna få bort ytterligare ris.

Efter eldningen krattade jag skogen, en tjock matta av tallbar täckte marken. Inte ett grönt strå orkade titta upp. Jag rakade ihop många kubitmeter som nu ligger i spridda högar och som förhoppningsvis går att elda upp … Själv klarade jag knappt att stå upprätt efteråt. Maken, som vrickat foten i veckan staplade på sitt sätt och som två krokiga, staplande stackare hjälpte vi varande ner i båten. Den var såphal efter dagens duggregn. Det gäller att hålla handen.

Kvällen tillbringade jag som ett vrak i soffan. Det värkte i handleder efter allt brytande av kvistar. Träningsvärk i ben och ryggmuskler, men det kändes skönt att äntligen fått rådda runt lite med leder och muskler … Tro’t om ni vill.

I dag har jag varit och fotograferat mig för att förnya mitt körkort. Man fick tre chanser och jag blundade på två – så … Den unge mannen tyckte att det var klart godkänt och gjorde något med mina pupiller. Han log och sade åt mig att skriva min namnteckning, det  blev så fint så intygade han, men jag vet inte jag …

Själv har jag klarat av ett stort gruvligt moment idag. Tack o lov så träffade jag på en helt otrolig läkare, hon fick mig att glömma min oro. Det blev inte roligare för det, men nu är det gjort. Jag önskar ingen annan att göra detsamma och hoppas att slippa göra det igen …

Det såg ut att bli en fin dag idag och jag planerade att ta en promenad vid lunch. Kanske äta lunch på kebabstället, det var så länge sedan jag åt kebab. Innan dess jobbade jag intensivt vid datorn och kom ganska långt.

När det var dags för lunch hade solen försvunnit och det var mulet och smågrinigt. Jag tappade lusten att gå ut. Maken var ute på lunch med en gammal arbetskamrat. Förmin del fick det bli en hård macka med lite lax på, det var vad som fanns i kylskåpet.

Jag fortsatte att skriva, deltar ju i en skrivkurs – kommer inte ihåg om jag skrivit om det. Den är ganska intensiv, rätt roligt och mycket krävande. Själv har jag tappat inspirationen på det ämne som jag började att skriva om och har idag börjat om på nytt. Jag har inga som helst problem med att skriva, men någon skall orka läsa också. Där ligger problemet, att skriva så att läsaren blir intresserad, engagerad och vill läsa mer. Jag har börjat på olika texter, men när jag tröttnar på dem själv, då kan ju knappast någon annan orka med.

Ikväll har vi varit på födelsedags middag, svärdottern fyllde år och detta firades med en god middag.

Jag har börjat mitt ”nya” liv, dvs jag skall försöka komma i säng före kl 00. Nu har jag 8 minuter på mig att fixa det (Bara jag nu inte har 46 spam, som igår)  …

GRATTIS! Ulrica

(23.57 – jag klarade det!)