Idag har det varit en riktig motionsdag för mig, dvs inte politisk utan fysisk. Jag har travat upp och ner för berget, med kryckan. På slutet visste jag precis var jag skulle sätta ner kryckan och de två fötterna. Jag blev till och med så kaxig att jag slängde kryckan – det var lite för modigt.

I morgon skall rivningen börja av det lilla huset, inte en dag för tidigt. Det är ingen som skött om det, trots att det ligger så vackert och platsen är så mysig att vara på. Nu skall det ersättas av en nytt litet hus, som kommer att bli omhändertaget på ett helt annat sätt.

I det lilla huset, som jag en gång i tiden tänkt mig att använda som min arbetsstuga/atelje, så fanns diverse av mitt arbetsmaterial och en massa skräp som ställts dit i väntan på bättre tider eller för transport till containern snarare. Detta skulle nu antingen tas om hand eller bara läggas i två högar – en för brännbart och en för transport till grovsoporna. Är det något som jag inte har svårt för så är det att samla på mig. Jag ser möjligheter i allt … Maken ser inte eller inser inte vari möjligheterna ligger. Hans vanligaste kommentar är: ”Men det här skall vi väl ändå kasta …?!” Jag har nu slutat svara och gör på mitt sätt …

Sonen och hans lilla familj kom ut med mat och en alldeles nyinköpt elsåg – den är så blank och fin, vi får se hur länge. Vi avslutatde kvällen ute på altanen i den varma kvällen med massor av lyktor tända sörplandes goda kräftor. Nu är det dags att sova och ute vräker regnet ner, faktiskt mysigt att sova till regn …