Idag skulle det komma en farbror 80+, som skulle hjälpa oss med träden. Han skulle komma vid halv tio-tiden, men ringde redan kvart i nio och talade om att han var på plats.

Maken åkte över och hämtade honom, och där kom en spenslig, senig man som i kroppen inte såg en dag äldre ut än 35. Ansiktet hade han inte kunnat hålla i samma exercise, så där syntes det att det var en äldre man.

Han tackade nej till kaffe, ville bara ha ett glas vatten och sedan satt han igång. Jag gick in och fortsatte med mitt en stund innan jag gick ut för att titta. Då var det redan kalhygge ovanför vår stuga.

Det skulle också tas träd uppe på ”platån”, och jag var närvarande då han började, men jag kände att jag inte ville stå där och se på. Jag tyckte att det var mycket vingligt, och mycket snubblande – då hjälper varken hjälm eller hörlurar. Jag gick ner igen. Sedan åkte jag till stan.

Vi får se hur det blir, redan då jag tittade så var utsikten formidabel, men kanske några träd borde ha stått kvar för karaktärens skull – och nordanvinden – vi får se. Jag slipper i alla fall att hjälpa till med att ta reda på allt ris …