Sitter med tårarna strömmande ner för kinderna. Ledsen …? Nej, inte alls! Tittar på ”Moraeus med mera”och Tommy Sjöberg sjöng Månstrålar klara glimma …

Det var en av de första melodier som jag lärde mig att spela på pianot och min syster och jag sjöng den för att underhålla när våra föräldrar hade gäster. Om de satt med tårar i ögonen vet jag inte, och tvivlar på att det var så. Men den var så ”vacker” – tyckte jag då och ikväll när jag hörde den framkallade den tårar – kanske inte för att den är så vacker – men vilken nostalgi. Har inte hört den sedan jag själv sjöng den i slutet på femtiotalet, kanske början på sextiotalet … Har aldrig hört den framföras på TV – faktiskt … Hur gammal är jag egentligen …

Det där med hösten är både härligt – svampskogen – och vemodigt. Alla växter på altanen, bara att lägga på komposten, de överlever inte klimatet. I eftermiddag har jag plockat en enorm bukett för ta med till stan i morgon. Kanske kan jag njuta av några dagar med den sista sommarblomstringen …

De sista svamparna rensades för att inkluderas i den pyttipanna som faktiskt var planerad, annars är det en rätt som blir till spontant av matrester. Jag börjar blir så ”svensk” igen, dvs uppskatta typiska svenska maträtter, innan det är dags för oss att återvända söderut igen. Grytbitarna ligger i kylen – det bli köttgryta i morgonkväll.