Vi vaknade till ännu en dyster morgon. Både inombords och när vi tittade ut genom fönstret. Det var fortfarande dimma och regnet hängde i luften. Vi fortsatte vårt packande och tvättande. Nu var det madrass/kudd skyddens tur. Men det var svårt att få dem att torka – så fuktigt i luften – de hängde faktiskt kvar när vi gick o lade oss.
Dagen var långsam o tråkig – ja, rent av dyster. Jobbigt att inte veta bara vänta.

När vi tittade på Rapport ringde telefonen. Det var från ambassaden och den käck röst frågade om vi fortfarande var inställda på att resa. Jag svarade ja. De har haft en del som fick chansen före helgen, men som inte dök upp och enligt ambassadkvinnan har det försämrat för oss svenskar att få prioritet. Jag bara undrar: Om man har bett att få vara med och åka hem – hur kan man då bara strunta i det när man vet att vi är ca 300 som anmält oss. Då borde man väl rimligen höra av sig om man fått förhinder.

Jag fick i alla fall klartecken på att vi fanns med på listan, vi var inte bortglömda. Fick också veta att det inte fanns plats för oss den 8:e och att de inte vet när följande flyg kan avgå och om det finns plats för svenskar. Fick också klargjort att vi får intyg att vi får förflytta oss till samlingsplatsen och att det går bra även med privatbil. Den chaufför som kört runt med svenskgänget på vinturer, och som lovat ställa upp för detta backade. Han vågade inte riskera sin licens.

Samtalet avslutades med att de inget vet om när vi kan komma iväg – men det kan bli med mycket kort varsel.

Vi har en svensk dam som bor i samma hus och jag ringde henne efter samtalet och frågade om hon var villig att köra oss. Uppsamlingsplatsen ligger bara 23 km från vår bostad och hon svarade att det var ok. Gulle hon.

Fortfarande ovisst, men det var med lite bättre humör vi gick till sängs.