Nu har jag varit riktigt duktig på att skjuta upp till morgondagen … Är det så här det nya året kommer att bli? Kanske …

Sedan jag skrev här sist har vi varit på vinprovartur, party, inte bara en gång – utan två. Båda gångerna blev vi bortskämda med utsökt mat.

På trettondags afton var vi hembjudna till Pia, Åsa o Per. De bjöd på svensk löjrom! Och dubbelmarinerad oxfilé med potatisgratäng. Gissa om vi blev överraskade och glada … Vi lät oss väl smaka – vilken njutning!

Vi hade trettondagen på oss att vila ut och smälta maten innan det var dags igen. Denna gång till Inger och David. Vi packade in oss – 8 personer i en bil – och åkte till Bloubergstrand. Där möttes vi med gott vin, en fiskbuffé som inte var av denna världen. Bland annat fick vi babycalamari (bäbisbläckfiskar) och då pratar vi bäbisbläckfiskar. De är små, med massor av tentakler, som en femkrona (hur nu de ser ut nuförtiden – här har vi 5 rand och de har samma mått som den gamla 5kronan i Sverige) och serveras friterade – mina absoluta favoriter …

I båda fallen var vi tillsammans med glada vänner och kvällen vill inte riktigt räcka till innan det var dags att åka hem. Sedan har det varit ”Dagen efter”. Värmen har äntligen kommit och då kom den med besked – det blev ca 30 grader direkt och vi är inte vana vid det. Jag har släpat runt på kofta och sjal, men nu vet jag inte hur lätt jag ska klä mig – det är för varmt i alla fall. Men man vet inte – vinden kan ju vända och dra in från havet och då blir det kallt – kanske – eller kanske inte. Kanske precis vad som behövs för att det ska vara behagligt.

Jag har ägnat dagarna åt att sitta innanför neddragna jalusier, med öppet fönster – korsdrag – och fortsatt arbetet med att redigera bilder på släkten från 50-talet. Jag har levt i en annan värld – det har varit underligt/fantastiskt att uppleva alla dessa minnen som kommit med bilderna. Sorgesamt när jag suttit och jobbat med skador på bilderna och ”petat”, speciellt i ansikte och på händer, på gamla kära som inte längre finns, då har minnet av dem blivit så starkt och påtagligt. Så ofattbart att de inte längre finns … Men så fantastiskt att det faktiskt finns dessa bilder kvar.

När jag för många år sedan var inne på att starta detta projekt levde fortfarande min mamma. Det var otur att jag inte kom igång då – har så många frågor som uppstår efterhand och ingen som kan svara på dem … Även om det finns dokumenterat i ”släktböcker” med födelse- och dödsdag, så finns där ingen personlig information om dessa människor som ju är mitt ursprung – utan dem fanns inte jag. Det är en av orsakerna som gör att jag vill genomföra detta. Än så länge är barnbarnen små – kanske kommer de aldrig att intressera sig, men om de gör det – då ska det finnas dokumentation. Det är ju tyvärr så att när man är tillräckligt gammal för att bry sig så finns de tidigare generationerna inte kvar …

(Har nu strulat med de två sista bilderna i en halvtimme och det ser ok ut – men när de publiceras då har de ett eget liv – egen vilja. Nu får det bli så …)

(Har också lagt in några bilder bakåt – som utlovat …)