Tänk att en liten papperslapp kan göra någon så glad. På väg ut till vår promenad, så tittade maken i brevlådan och där låg det en avi. Posten från Sverige hade kommit och det tog bara tio dagar mot drygt en månad – nånting – förra gången. Han blev alldeles till sig och visste inte hur han skulle göra. Så vi bestämde att han skulle ta med avin och hämta posten på väg hem.

Det var oerhört varmt och blåste kraftigt, tack o lov, men det var som att gå framför en hårtork. Fördelen var att man inte hann bli fullt så svettig. Det dunstade efterhand. När vi kom fram och satte oss på vårt ”hål i väggen”, som vi nu kan kalla vårt stamlocus, då satte det igång att sippra (undervärderat) ur minsta por. Personalen påpekade att det var varmt idag – en underdrift. Men de var hyggliga och startade nåt slags sprej i en slinga runt taket på de väggar som var öppna. Så som man gjorde på grönsaksavdelningarna ett tag innan man fann på hur livsfarligt det är. Här hjälpte det faktiskt – vilken skillnad. Vi kunde vrida ur vår näsdukar och koppla av och njuta av den goda maten – för god mat har de!

Glada gick vi hemåt, jag läste av mätaren – drygt 6 km och drygt 10.000 steg. Maken gick förbi posten – men de stängde precis om han kom fram och vägrade släppa in honom. Så han fick lägga sig nyfiken – det bästa han vet är ju gammal post, med redan betalda räkningar …  😉