Vaknade i morse och var genomsvettig – det var fuktigt, varmt – 28 grader i lägenheten. Tvätten var inte torr och jag försökte bre ut lakanen över stolar. Men fick packa ner dem fuktiga några timmar senare. Det positiva var att det var mulet – vi slapp solen. Trodde aldrig att jag skulle skriva så en svensk sommar, som vi vill ha sol … Detta klimatet är som tropiska Afrika, men där har vi haft AC.
På något sätt är det lite mysigt också – om man slapp fundera (hjärnan känns om snömos – vad nu det är), fungera och fixa. Det hjälps inte vi svenskar är uppfostrade att gilla vackert väder.
Jag hade lite ärenden jag skulle göra innan återfärden till ön. Hjärnan vaknade till liv när jag satte mig i bilen och klimatmaskinen drog ner temperaturen till behaglig nivå. Lade mig precis på gränsen till att frysa. Det var mulet och det kändes lite konstigt att titta ut på grådisigt väder och samtidigt titta på temperaturmätaren – det var 28–30 grader utanför. Hamnade i ett rejält åskregn på motorvägen – det var faktiskt riktigt läskigt, men alla drog ner hastigheten. Vi körde i ca 60-70 km/timmen – utom brandkåren som passerade oss. Men de var nog ute i ogjort ärende, finns inte en chans att en eld kunde ta sig i detta regn.
Svalkan i bilen hjälpte dock inte fullt ut – glömde en massa och fick köra in till okända affärer – ni vet hur det är att handla där man inte känner till var varorna ligger. Hamnade bl.a. i ett gigantiskt Coop, har aldrig sett en sådan stor affär tidigare i Sverige. Jag skulle komplettera med tandkräm och schampo …
Jag skulle också köpa en kompostkvarn, dvs en som tuggar i sej kvistar. Vi har haft problem i flera år med att kunna elda upp ris. Det är för torrt den årstid vi är här och praktiskt taget alltid pålandsvind. Jag ser framför mig ett scenario likt den i Hälsingland just nu …
Maskinen väger 30 kg – död vikt. Jag öppnade kartongen från sidan och drog ut alltsammans – klarade inte att lyfta ut apparaten. Kunde separera de olika delarna – man ska ju montera allt själv även när man köper maskiner. Ställningen och uppsamlingslådan – ingen vikt alls. Tanten är envis och stark, hon lyckades baxa maskinen över relingen utan att den hamnade i vattnet. Samma på ö-sidan. Sedan skulle den upp på tomten. Där står den nu – halvvägs.
Jag lyckades ta mig upp själv hela vägen, få en dusch och sjunka ner i en stol på altanen. Där sitter jag fortfarande, det är ljuvligt, har bara ett skynke på mig. Det börjar skymma lite, märks att det snart är augusti. Vet inte om jag kan resa mig – kanske går jag av på mitten …
