Farväl San Francisco och Californien …

Det kändes lite vemodigt att stiga upp i morse, att vi skulle lämna San Francisco och den fantastiska utsikten utanför fönstret. Samtidigt var det lite mysigt också att åka hem, om inte bara hela den långa resan skulle klaras av först. Här i SF är det dessutom vår och sådan där härligt skir vårgrönska, de mest fantastiska träd o buskar blommar, kamelior,magnolior, syrener(!), äppelträd och en massa träd o buskar som jag inte har en aning om vad det är. Rapporterna hemifrån säger att det inte alls är vår …

Vi steg upp och öppnade alla våra resväskor, återigen för mycket packning – vi visste ju inte om det skulle bli värme eller förbli kyligt. Vi konstaterade att sommarkläderna låg kvar i sina vikta veck. Sedan har vi ju kompletterat med en del inköp, så den extra väskan vi haft för lite prylar till dottern, behövdes. Visserligen fyllde vi på med bubbelplast, men två väskor hade varit för lite. När allt innehåll låg på sängen, så såg maken så konstig ut, jag skickade ut honom på stan att inhandla frukost. Glad stegade han iväg och dröjde en stund, när han kom var två väskor packade igen.

Vi åt vår frukost, stängde sista väskan, duschade och beställde bärhjälp och taxi. Vi fick limousin, bara några dollar mer, så vi tjafsade inte och åkte iväg mot flygplatsen – mycket ståndsmässigt. Där checkade vi in – vi fick lov att lyfta över 1,5 kilo från en väska till en annan … Vi fick ha fyra väskor a 23 kg och vi hade tre, varav en vägde 1,5 kilo för mycket, de andra vägde flera kilo för lite. Egentligen ingen konst, men inte kul att krypa där på golvet, när alla tittar på, försöka få upp de ordentligt monterade säkerhetsremmarna. Damen bakom incheckningsdisken var nöjd när vi flyttat över två böcker, vi var sjöblöta av svett, griniga och naglarna brutna. Då var det dags för deras tröttsamma säkerhetskontroll, jag hade glömt min vattenflaska, som jag brukar dricka efter incheckningen och före säkerhetskontrollen – den blev jag naturligtvis av med. Jag bad att få ta några klunkar medan jag stod där – men det fick jag inte.

Maken åkte in på specialkontroll, antagligen byxremmen som pep, men han fick stå i tio minuter med benen brett isär, sträcka fram en fot i taget och vinkla tår o hälar i olika positioner, och detta om och om igen. Inget pip, men tjänstemannen var idog – och det skall vi vara glada för, men det är svårt att känna glädje när man är trött, varm och törstig redan innan vi lämnat säkerhetskontrollen. En indisk dam råkade ut för samma nitiska kontroll, hon fick dessutom hela handväskan ordentligt undersökt.

Planet var försenat, vi kom iväg rejält försenade och hade halvdåliga platser, planet var en gammal jumbo, som inte hade individuella tv-skärmar – har jag inte åkt på många år. Jag lyckades sova lite, men maken travade omkring som vanligt. Det känns ganska bra när fukosten serveras – snart framme …

Farväl till gatan nedanför hotellet, (19 våningar upp) ….

Farväl till utsikten upp mot kullarna …